Valborgsmässoafton och några politiska funderingar

Valborgsmässoafton. Himlen är sorgsen, björkarna förhoppningsfulla. Perspektivet beror på. När jag var tonåring såg jag ofta bara den grå himlen. Som 44-åring väljer jag oftare den skira grönskan. Att förstå samtiden är förbanne mig inte enkelt. I morse läste jag en ilsken krönika av Johan Croneman i DN.
Han kollade på tv-debatten mellan finansminister Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S) i söndags och brann av: "Det luktar förkrigstid i Europa. Men i tv:s politikerdebatter är allt sig likt, ingenting har hänt och det kanske allra viktigaste är att Anders Borg klippt av sig tofsen". Sedan kapar Croneman SVT:s politiske reporter Mats Knutsson vid fotknölarna: "Varför är han inte det minsta irriterad, eller upprörd, eller ens engagerad? Han ler förtroligt och tror att han leder en debatt ... Man slåss på gator och torg, nazisterna tar klädsamt plats i medierna, vänsterextrema rustar för krig, tonen hårdnar på bloggar och Twitter - politiken lunkar på som att ingenting hade hänt". Sett ur Cronemans perspektiv är indignationen fullständigt begriplig. En vanlig nyhetssändning framstår lätt som ett förebud om jordens undergång. Själv skräms jag av oroligheterna i Ukraina. Känns som att det kan urarta som det gjorde på Balkan. Situationen kring valet i Irak är inte heller så upplyftande. För att inte nämna kriget i Syrien eller flyktingmardrömmen på Medelhavet. Dessutom ska det högerextrema
Svenskarnas parti demonstrera i bland annat Jönköping på 1 maj. De är nazister, bara en sådan sak. Enligt Helene Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, så är aktiviteten större än på mycket länge inom de högerextrema grupperna i Sverige. Antalet högerextremister har kanske inte blivit fler, men de hörs och syns desto mer. Tydligen kommer högerextremistiska partier att ställa upp i kommunvalen i drygt 30 svenska kommuner i år. Då är förstås Sverigedemokraterna undantagna, märkligt normaliserade som de är i det politiska sammanhanget efter knappt fyra år i riksdagen. Offensiven gör avtryck även i min egen stadsdel. Faktum är att nazipartiet Svenskarnas parti står för den enda politiska affischeringen i Bergsåker just nu, trots att EU-valet bara är några veckor bort. Vad säger egentligen det? Jag tog med mig några exempel från min joggningsrunda i morse. Möjligtvis är det en tröst att jag åtminstone tror mig veta vem det är som ligger bakom affischeringen, vem som är partiets man på plats. Fler än så tror jag inte att de är. Men visst väcker affischerna anstöt. Och visst väcker frånvaron av andra politiska budskap frågor. I alla fall hos mig. Att i det läget bara gå runt och glo på träd känns lite väl naivt. Som tonåring hade jag skällt ut mig själv. Och naturligtvis är förstås politiker, som debatterar som om ingenting hade hänt, värda att få veta det.

Håll Fjärdenrundan öppen, tack!

Fjärd till fjärd, Fjärdenrundan, Selångerfjärden runt ... Kärt barn har många namn. Tyvärr har det uppstått ett lite olyckligt hinder på vägen. Vid järnvägsbron i Bergsåker var det tidigare en spontan övergång för alla fotgängare, hundägare och löpare som ville ta sig över till sörsidan av Selångerfjärden eller tvärtom. Men så satte Trafikverket upp ett staket.

Stäng inte promenadstråket med staket.

På sätt och vis är stängslet vid övergången rimligt. Passagen var inte bra som den var. Tyvärr blev den inte bättre nu. Staketet har trampats ned och folk går där som förut. Ett typexempel på misslyckad samhällsplanering. Bommar du igen på fel ställe skiter folk i det (ursäkta uttrycket) och går där det känns rätt. Placera ett övergångsställe fel och folk genar över gatan. Går där de tycker att det är mest lämpligt, trots trafiken. Klassikern är gångvägen som dras på fel ställe. Då uppstår alltid naturliga alternativ, så att säga. Som fotgängare har vi helt enkelt energieffektiviseringen i vår DNA. Faktum är att vi gärna väljer den genaste vägen även nä'r vi är ute och tränar, i syfte att göra av med energi. Så är det bara. Gilla det eller inte. Alternativet till att gena över järnvägen i det här fallet är att gå ner till Tegelvägen och gå under järnvägsviadukten. Några gör det. De flesta inte, gissar jag. Och eftersom det nu är på det sättet så tycker jag att Trafikverket borde lyssna och lösa övergången på ett trafiksäkert sätt. Mitt förslag är att sätta upp signaler och en sluss för fotgängarna, som i Nacksta. Antagligen kostar det en slant, men som det är i dag är det bara fel och farligt. Övergången i Nacksta används dagligen av hundratals personer. Mig veterligen har det inträffat en olycka på platsen. Håll Fjärdenrundan öppen.

Så här går det att lösa övergången vid järnvägsbron i Bergsåker.

Banan börjar ta form - End of Season Trail

Efter regn kommer sol. En makalöst vacker septembermorgon. Att vara vaken nu känns som att helga dagen.

Ser du en sån här på stan så
kolla in den och häng på.

Lördag. Klockan är halv sju. På vindrutan ligger den första frosten som en seg hinna. Kopiösa mängder regn har vräkt ned över Mellannorrland under veckan. Marken är dyngsur. Sjok av dimma hänger över lägdorna. Solen på väg upp och det är mycket vackert. Våra förberedelser för End of Season Trail går framåt.

Vi startar vid Uvbergsstugan och rundar sedan Hulitjärnen. Vi kommer ut här och springer cirka 500 meter efter grusvägen innan vi viker av upp i skogen igen. Lars på bilden. I påsen en kamera.

Lars har fixat affischer. Jag har lagt upp ett event på Facebook. I dag ska vi snitsla banans första obanade del. En passage på några hundra meter över Hällomsberget. Stigen slutar på en platå. Där kan vi stanna och beundra utsikten.

Följ banden.

Jag i arbete.

Sedan blir det klättring uppför. På toppen viker vi av mot nordost och sedan blir det löpning över hällarna mellan tallarna tillbaka ned mot stigen. Vi tror det blir bra. Visst kan det bli problem om hösten bestämmer sig för att bli vinter i slutet av oktober. Eller regn och dimma. Men det kan lika gärna bli en frostnupen soldag. Vi chansar och får väl ändra oss om prognosen säger något annat. Att kliva upp så här klockan sex en lördag efter en ovanligt tuff arbetsvecka med tidiga morgnar och sena kvällar kan verka lite knäppt. Själv längtar jag ut. Jag har vant mig vid att vakna tidigt. Blivit som mamma. Som många äldre människor är. Kanske för att de har svårt att sova. Kanske för att de vill fånga något som annars så lätt försvinner. Tid då allt vilar. Ett ögonblick innan dagen vaknar. En kopp kaffe. Sedan ut. Lars och jag delar samma längtan ut i skogen. Med andra ord är det inte någon uppoffring att hänga några plastband för att vi ska hitta vägen mellan träden. Tvärtom.
Tidigare inlägg om EST hittar du här och här.

Himlar vad fint. Efter utsikten bär det av uppåt. En bit klättring. Sedan utför över berghällarna.

Övernaturlig klasslöpning

Trött och i behov av lite semester från träningen.

Jag satt i köket och så plötsligt var de bara där. Fyra klasslöpare, tre killar och en tjej, som liksom gled fram på gångvägen i en fart som många andra har svårt att hålla mer än några hundra meter och ändå såg de ut att småprata med varandra. Så vek de av åt höger strax före Holmbron. Ner på grusvägen som tar slut på en potatisåker några hundra meter bort. Jag rusade efter kameran och tänkte att jag skulle hinna få dem på bild när de ändå sprang fel, men blev utan. Jag stod någon minut vid vägen med kameran i handen. Sedan kom något annat emellan. Jag undrar fortfarande vilka de var? Jag gissar att de har sitt ursprung någonstans i närheten av eller på Afrikas horn. Jag kan i alla fall säga att jag verkligen skulle vilja lära mig deras teknik. Just där brukar det springa förbi rätt mycket folk. Rundan runt Selångersfjärden lockar till sig motionärer från hela stan, men de här fyra var i en helt egen klass med sina långa, lätta steg. De sprang så avslappnat, vackert och snabbt. Själv befann jag mig rätt långt i från deras klasslöpning när jag och Lars M satte av i riktning mot Klippstugan på onsdagskvällen (klicka här för en mer detaljerad karta). Klockan var närmare halv tio. Jag kände mig stapplig, gammal och tung efter ett par veckors relativt hård träning. Jag ville ändå få den här milen före semesteruppehållet. Att naturen är spännande på kvällen lockade också. När solen sjunker blir skogen annorlunda. Om jag springer själv, så känner jag mig ofta jagad, som att en sista rest av mörkerrädslakryper fram och kittlar mig på ryggen. Jag har svårt att låta bli att vända mig om. Kvällarna är visserligen fortfarande är ljusa, men mellan träden är det dunkelt och det triggar fantasin. Nackdelen är att det är lurigt att ta sig fram över knöligheterna. Nu klev jag snett ett par gånger och kom ut med en värkande tå. Fötterna har tagit stryk och nu blir det vila. I alla fall i tre dagar har jag lovat mig själv. Tänkte bjuda på den här bilden med övernaturligt ljus under tiden. En av många ljuvliga högsommarkvällar i Bergsåker 2013.

Karin goes trail och jag går bort mig

På söndag blev det av. Karin var på väg redan på lördagskvällen. Då backade jag ur. Men på söndagsmorgonen lunkade vi i väg tillsammans i gassande solsken. Jag med två liter vatten i min nya "kamelpuckel", Karin laddad med vätskebälte, på väg mot vår första riktiga trailrunda ihop, mot den magiska skogen som sjuder av liv så här års. På myrarna blommar ängsullen, hjortronen börjar karta sig och fåglarna tjattrar, kvittrar och kraxar. Hela skogen tjoar och lever om. I en utförsbacke på södra sidan av Klissberhet sprang vi dessutom på ett kantarellställe. En smakstart på traillivet tillsammans. Svamparna stekte vi som tillbehör till lunch.

En balansakt. Som livet kan vara ibland.

Himlar vilken utsikt

Efter ungefär en timmes löpning valde jag att fortsätta själv en sväng på Klissberget. Där upptäckte jag bland annat den här nya leden, som går i delvis obanad terräng. Följ de röda prickarna. Kul löpning.

Ny led. Kul.

På väg ned från Klissbergsstugan var det mindre kul. Där följde jag den gula leden mot Nacksta. Trots att jag sprang där bara för några månader sedan tappade jag bort markeringarna helt den här gången. Leden har vuxit igen med sly. Själv hamnade jag helt galet. Kom till slut ut i höjd med Rättspsyk. Att vada genom brännässlorna, och till och med hoppa över gärdesgården som inhägnar sjukhusområdet, för att där snabbt hoppa tillbaka till brännässelsidan, var en rätt skruvad upplevelse. Jag hamnade i en bäckravin där det var rätt krångligt att ta sig fram och som om inte det var nog hörde jag någon hojta på mig att komma upp. Jag skymtade en kille i röd tröja där uppe. Ja, vad säger man? Jag hojtade tillbaka att jag "bara sprungit lite fel". Varning, som sagt.

Just det. Undvik det här!

Fullmåne och asfaltsrally

I brist på bröd äter man limpa, var det någon som sa. I brist på tid för terränglöpning fortsätter jag springa på landsvägen. I går kväll gjorde jag min andra relativt långa vägrunda på en vecka (klicka här för en större bild). På sitt sätt en fantastisk tur. Absolut ingen limpa, men ändå. Under dagen var det högsommarvarmt. Temperaturen hade sjunkit under 20 när jag gav mig i väg vid halvnio. Hög luftfuktighet, och det gillar jag. Jag valde den längre Kvarsättsrundan. Asfalt fram till åtta kilometer. Där viker man av mot Kvarsätt på den gamla byvägen. Från sluttningarna är utsikten milsvid ned mot stan. I går kväll låg ett dis över Sundsvall. Tjocka moln, lager på lager, som en dramatisk fond mot Södra berget med hotellet och den blinkande TV-masten. Kanske var det omständigheterna som gjorde det svårt att hålla tillbaka löparlusten. Jag sprang som en galning. Lite senare på kvällen så visade sig också fullmånen, ovanligt stor dessutom. Jag hade egentligen tänkt mig ett intervallpass i terräng, gärna i en slalombacke, tidigare på dagen. Men tiden rusade iväg, så det blev alltså hög fart på hårt underlag istället. Att jag känner mig i bra form är förstås skönt. Träningseffekten av det här passet är däremot av tveksamt slag. Antagligen tog det mer på knän och fotleder än det gav till resten av kroppen. Kul var det i alla fall med lite asfaltsrally. Idag blir det lite sommarträning i trädgården. I morgon hoppas jag på intervaller. Midsommarhelgen var annars väldigt bra. Inklusive träningsuppehållet. Vi var i Häggdånger hos pappa. Jag och min sambo, min livskamrat, tog en promenad. Vi är såna som gillar att ströva omkring och det här var det enda inslaget av träningskaraktär under själva högtiden. Känslan i naturen är att den redan har tippat över till högsommar. Prästkragar och rödklöver kantar vägarna. Till och smultronen börjar mogna. Vi gick stigen som börjar "bak i berget" och sedan runt sjön Galten.

Häggdånger, midsommardagen 2013.

 Vi pratade om många saker. Själv lade jag ut texten om vilken miljö jag gillar allra bäst att springa i.

Lummig grönska. Svalkande fukt. Mjukt underlag. That´s it.

Visst varierar det, men ändå. Jag tycker väldigt mycket om det här: En mjuk stig i utkanten av lägdan, kantad av hallonsnår och vita björkstammar. Att springa in i den fuktiga svalkan i grönskan vid bäcken. Där är det liksom bara löpargläjde.

Fredagslöpning mental sanering

Mentalt på rött. Har jobbat morgonpass som webbredaktör och har kopplat på reserven på fredagseftermiddagen. Förr gick redaktören på lokal och tog sig en bläcka. Jag tar en fredagsrunda i naturen istället (Klicka här för en större bild). Tolv kilometer. Benen är stumma när jag häver mig uppför backen mot Selånger kyrka och närmar mig milen. Inte bara hjärnan känns mör efter en sådan här vecka. Jag står på jobbet och fötterna känns klumpiga. Löpningen har effekten jag söker. Krypningarna i kroppen försvinner. Tomhetskänslan, som brukar komma mot slutet av morgonveckan, pyser ut. Kroppens kemi är förunderlig. Löpningen har satt fart på processer som sanerat mig mentalt. Hjärnan är luftad. Tröttheten har flyttat ut i kroppen istället.

Löpning - en mirakelkur

Före.

Efter.

Jag ska inte låtsas vara expert. Jag har faktiskt inte en susning om vad som händer i hjärncellerna under löppasset. För mig räcker det ju egentligen att det händer. Men ändå. Hur går det till? En som verkligen vet mer är Johan Rehnström, som skriver bloggen Hjärnfysik, om hjärnan och löpning. Bloggen är en liten guldgruva. Han skriver att bland annat följande tre mekanismer påverkar hjärnan när vi springer:

1. Ökade nivåer av hjärnans neurotrofiner som är viktigt för att bilda nya hjärnceller (neurogenes), bland annat BDNF. 

2. Ökade nivåer av tillväxtfaktorer i hjärnan, vilket är viktigt för bildande av nya hjärnceller. 

3. Förbättrad infrastruktur i hjärnan i form av nya kapillärer som kan transportera syre och näring och avlägsna slaggprodukter. Löpning sköljer hjärnan.

Sista meningen kan du läsa en gång till. Löpning sköljer hjärnan. Så känns det ju. Löpningen pumpar upp syrerikt blod i huvudknoppen och tar med sig gammalt skräp därifrån, plack och gamla nyheter. I morgon blir det en riktig långtur. Start klockan 8.30 från Sidsjö.

Mors dag var en fin dag. Visserligen var det i går. Jag vet. Tänkte ändå passa på att uppmärksamma min sambo, mor till mina barn, som springer lika mycket som jag, och som börjar nå djupa insikter. Så här skrev hon efter sina sju kilometer i går:

Svårare än så behöver det inte vara. Lusten att springa är svår att stå emot när förutsättningarna är de rätta. Som vid Selångerfjärden en försommardag. Bjud bara in känslan.

Ormbunkar och björkar. Grönt mot vita stammar. Ni ser själva. Foto: Karin.

På eftermiddagen badade vi på Sporthallsbadet. Karin simmade tusen meter. Där slår hon mig med bassänglängder. Själv sprang jag dit. Invigde mina nya skor. Fjäderlätta, precis som namnet Adizero Feather antyder. Lättsprungna. Testade 10 kilometer. Startade kall och tog distansen på 45.49. Vore fel att inte erkänna att skorna bidrog till löparglädjen. Kanske kan jag pressa mig ned mot 44 innan sommaren är slut. Snabbare? 43.45? Tar jag tiden nästa år så blir det 43 vid 45. Vore snyggt. I dag tog jag en sväng till Friskis och Svettis på lunchen. Två timmars träning tack vara friskvårdstimmen. Sprang dit. Kände av en liten muskelsmärta på ovansidan av vänster fot. Har inte känt den tidigare. Antagligen något som går över. Kul är det i alla fall att springa i dojorna. Känner mig mer lockad av asfalt och väg än på mycket länge. Materialeffekten.

På tal om materialsporter. Jag är fortfarande på jakt efter en skogscykel. För att klara utgiften måste jag sälja min racer. En skönhet från USA. En Cannondale Caad 9. Du vet var den finns om du är intresserad.

Intervaller funkar bäst i en vårskog

Selångerfjärden.

Ska man plåga sig med intervaller så kan man lika gärna göra det på en plats man tycker om. Så tänker i alla fall jag. Därför valde jag att köra pyramidintervaller i vårskogen vid Selångerfjärden i dag. Långturer i all ära, men med två sjuklingar hemma, ett barn och en katt, så är intervaller solklart mest tidseffektivt. Allt var överstökat på knappt en timme - inklusive uppvärmning, nedjoggning och stretchning. Ingången till det här lilla paradiset finns strax nedanför IP. Till höger en inbjudande bädd av vitsippor, träd som börjar skifta i ljusgrönt och en mjuk stig att sätta fötterna på. Jag rekommenderar dubbar på dojorna. 

Jag är ingen löpargasell, men var ändå på grönbete.

Intervallträning är avslöjande. Till exempel visar dagens tur, med all önskvärd tydlighet, att jag inte är någon löpargasell. Samtidigt är intervaller rätt kul att köra när man väl kommit i gång. Att passera puckeln, här fyra minuter i relativ maxfart, är en triumf i sig. Sista intervallen på en minut kändes bara skön. Jag tror inte heller det finns en enda träningsexpert på jordklotet, som inte rekommenderar intervaller för den som vill öka sin maximala syreupptagningsförmåga och förbättra sin löpteknik. Så här gick det för mig i dag.

Terrängsäsongen startar NU!

Ny runda. Två varv blir det ett maraton.

Äntligen! Sista helgen i april, morgonsol, ett par plusgrader och vindstilla. Jag tror inte ett tillfälle kan vara bättre för en långtur. Säsongens första, riktiga, dessutom. Ett ögonblick i vårsolen. Redan förra helgen testade jag knappt två och en halv mil, men det var en seg historia. Början gick bra, i sällskap med min sambo. Sista milen var tung och trist. Under veckan har jag kört ett intervallpass med SOK i Silobacken, ett milpass och två vändor i gymmet. Jag trodde att elefantbenen skulle komma tillbaka nu, men inte. Återhämtningen är sannerligen helig, som Sally Edwards, min nya guide till löpargalaxen, predikar. Två dagars vila i kropp och själ gör under. Amen. Vi älgade i väg, jag och Lars M, vid halv nio och var hemma igen vid elva. Turen gick i pratfart. Kanske till och med långsammare än så.  Rundan var nykomponerad med start i Bergsåkers centrum, över Holmbron och sedan runt Selångerfjärden, vidare mot Huli, Bosvedjan, Birsta och hem igen. I norrsluttningarna gick det bra att springa på hård skare i de gamla skidspåren. På andra håll i var det blött och lerigt, precis som trail ska vara. Där solen ligger på dagtid var det civiliserat, torrt och fint. Årets terrängsäsong är i gång. Och framme, efter två timmar och tjugo minuters löpning, kände jag en mil till ligga och vila i benen. Känns bra. Mycket bra.

Selångerån.

Lars M.

Huli.

Riktigt bra skor.

Man vs Horse

En hästrunda i Bergsåker.

Att springa långsamt är en konst i sig. Att med låg puls lunka på. Att springa 42 kilometer i fjällen är tungt. Att träna på att ta det lugnt kan alltså vara en fördel. Att tänka så tror jag är rätt. Vilket är mitt allra mysigaste tempo? Ligger det runt 7 minuter per kilometer i tuff terräng? Och är det så komfortabelt efter 35 kilometer och 1300 höjdmeter? Jag vet inte. Därför måste jag lära mig det. I går var jag ute på en runda som man kan kalla en hästrunda. Även om den gick i mycket lugnt tempo och inte i särskilt avancerad terräng. Bergsåker är Norrlands travmetropol och det märks i skogarna runt byn. Träningsbanan ovanför Travbanevägen startar stenhårt. Brant uppför och så fortsätter det. Att köra backintervaller med kusarna lär ge effekt och samma gäller väl för oss tvåbenta. I boken Born to run skriver Christopher McDougall om loppet Man vs Horse Marathon. Jag undrar vilken plats i Sverige som egentligen vore lämpligare än Bergsåker för ett sånt lopp? Någon kan väl fixa ett!

Kom igen! Ut ur komfortzonen kuse!

Det smaskar så mysigt när man springer i geggamoja.

Upp här och så full fart i fyra kilometer.

Kan det här vara något för mig också?

Vårcyklistens fiende #1

Klockan närmade sig halvtolv natten mot tisdag Precis här hände det. Stor dramatik för den nattrötte webbredaktören på väg hem från jobbet. Rullgruset slog till, vårcyklistens fiende nummer ett. Bilden är förstås arrangerad. Men det var ungefär så här det såg ut. Till höger låg jag och åmade mig. Varje gång jag cyklar omkull blir jag lika förvånad. Det gör oftast ont. Men precis som när man halkar så känns det pinsamt. Ofta dominerar den senare känslan. Istället för att känna efter om allt är helt så är det lätt att bara hoppa upp och se sig omkring. Det var inte jag liksom. Lite orolig blev jag allt eftersom det var samma knä som på sportlovet som fick ta smällen. Den här gången höll jag ut till vänster för att slippa ett tjälskott. Som ni ser så lutar cykelbanan ganska kraftigt och jag höll rätt skaplig fart. Så kände jag plötsligt att det inte bar längre och försökte gira in mot mitten. Men så låg jag där. När cykelvägarna tinar fram är det förstås önskvärt att de snabbt sopas rena från grus eftersom cyklisterna är där direkt. Jag ska inte klaga allt för mycket eftersom större delen av min sträcka från stan till Bergsåker är helt okej. Tyvärr ligger rullgruset kvar här och där. I mörkret hade jag själv svårt att upptäcka faran. Trots allt höll jag ihop rätt bra ändå. Tack och lov var jag bra klädd och hade handskar på mig. Mitt önskemål är förstås att ni väghållare ska fortsätta sopa, så ska jag försöka vara lite mer uppmärksam på hojen.

Backintervaller i Bergsåker

Blåsippan ute i backarna står.

Jag gratulerar mig själv och min sambo till dagens intervallpass. Vårens första i backen upp mot travbanan i Bergsåker. Strålande sol. 15 minuter. 20 sekunder rusch upp och 20 sekunder lunk ned. Intervaller är antagligen det perfekta sättet att hitta tillbaka till löparformen. Allt gynnas. Syreupptagningsförmågan och löpartekniken. Kul är det också. Och riktigt jobbigt. Kände verkligen hur det spratt till i benen när värmde upp. Tydligt tecken på vårkänslor.

Ögonblick som kunde få vara för alltid

#20 #blogg100

Bergsåker i februari 2013.

Jobbar morgon, ska sluta tre, men kan gå två. Timmen till godo tar jag tillvara på i skidspåret. Märker hur kroppen är tung och trög av att kliva upp strax före fem och börja jobba direkt. Precis som huvudet. Rytmen finns inte där. Skidåkningen blir lite vinglig. Tankarna grumliga. Jag kämpar på. Till slut har jag tagit mig drygt 14 kilometer. På väg nedför backarna mot Bergsåker möter jag solen igen. Nere på åkern fångar jag den med kameran. I det där ögonblicket som borde få vara för alltid. Under tiden jag är där ute i spåret räknar jag på vintercyklingen. Den som blir nästan varje dag, oavsett väder. Kommer fram till att jag rullat ungefär 50 mil i vinter, mellan hemmet och jobbet. Rätt bra underhållsträning. Utan den skulle varje meter i skidspåret vara betydligt mindre skön.

Marängmossa

Löpning i lätt fryst mossa. Ljudet påminner om att tugga maräng. Fras. Krisp. I dag var det så. Marrängmossa. Vi startade i Bergsåker centrum. Sedan upp på höjderna: Hällomsberget, Klippstugan, Uvberget, Huli. Farten måttlig. Underlaget bitvis trixigt. Stundtals blött. Mycket rötter och stenar. Trippande fötter och ben. Söndagens förkylning var borta ur kroppen. Benen kändes ändå inte särskilt lätta. Under löpningen reflekterade vi en del kring just det: vad det beror det på att kroppen ena dagen är snabb och stark och andra dagen tung och vresig? Lars B hade säkert kunnat reda ut en del här. Lars M och jag får sväva i ovisshet så länge. Jag ska läsa på och återkommer. Är ändå en specialgren för en gammal sjukvårdsreporter. Samtidigt ger ju varje långtur bättre kunskap om kroppen. Praktisk erfarenhet. Ups and downs. Det kommer och går. Brist på sömn kan sänka prestationsförmågan. Stressad mage likaså. Veckolång vila höjer förmåga. För att klara Öppet fjäll, utan att gå i fjällväggen, får jag nog ta fram ett seriösare träningsupplägg. Blev tipsad av min svåger Sven om ett träningsupplägg som siktar mot Iron man i Kalmar nästa sommar. Infaller ungefär samtidigt som Öppet fjäll. Läsa, läsa.

Bättre än så här blir det inte på en löptur i Selångerskogarna.

Vem har sagt att det är platt i Bergsåker? Det är aldrig långt till ett berg. Lars M på skrå.

Marängmossa. Fryst och krispig.

Se vad man hittar under löpturen. En bergtäkt. Nusvenskt kulturlandskap.

Inov vs Icebug. Den här matchen lämnar Inov walkover. Is utan dubb. Nej tack.