Övernaturlig klasslöpning

Trött och i behov av lite semester från träningen.

Jag satt i köket och så plötsligt var de bara där. Fyra klasslöpare, tre killar och en tjej, som liksom gled fram på gångvägen i en fart som många andra har svårt att hålla mer än några hundra meter och ändå såg de ut att småprata med varandra. Så vek de av åt höger strax före Holmbron. Ner på grusvägen som tar slut på en potatisåker några hundra meter bort. Jag rusade efter kameran och tänkte att jag skulle hinna få dem på bild när de ändå sprang fel, men blev utan. Jag stod någon minut vid vägen med kameran i handen. Sedan kom något annat emellan. Jag undrar fortfarande vilka de var? Jag gissar att de har sitt ursprung någonstans i närheten av eller på Afrikas horn. Jag kan i alla fall säga att jag verkligen skulle vilja lära mig deras teknik. Just där brukar det springa förbi rätt mycket folk. Rundan runt Selångersfjärden lockar till sig motionärer från hela stan, men de här fyra var i en helt egen klass med sina långa, lätta steg. De sprang så avslappnat, vackert och snabbt. Själv befann jag mig rätt långt i från deras klasslöpning när jag och Lars M satte av i riktning mot Klippstugan på onsdagskvällen (klicka här för en mer detaljerad karta). Klockan var närmare halv tio. Jag kände mig stapplig, gammal och tung efter ett par veckors relativt hård träning. Jag ville ändå få den här milen före semesteruppehållet. Att naturen är spännande på kvällen lockade också. När solen sjunker blir skogen annorlunda. Om jag springer själv, så känner jag mig ofta jagad, som att en sista rest av mörkerrädslakryper fram och kittlar mig på ryggen. Jag har svårt att låta bli att vända mig om. Kvällarna är visserligen fortfarande är ljusa, men mellan träden är det dunkelt och det triggar fantasin. Nackdelen är att det är lurigt att ta sig fram över knöligheterna. Nu klev jag snett ett par gånger och kom ut med en värkande tå. Fötterna har tagit stryk och nu blir det vila. I alla fall i tre dagar har jag lovat mig själv. Tänkte bjuda på den här bilden med övernaturligt ljus under tiden. En av många ljuvliga högsommarkvällar i Bergsåker 2013.

Marängmossa

Löpning i lätt fryst mossa. Ljudet påminner om att tugga maräng. Fras. Krisp. I dag var det så. Marrängmossa. Vi startade i Bergsåker centrum. Sedan upp på höjderna: Hällomsberget, Klippstugan, Uvberget, Huli. Farten måttlig. Underlaget bitvis trixigt. Stundtals blött. Mycket rötter och stenar. Trippande fötter och ben. Söndagens förkylning var borta ur kroppen. Benen kändes ändå inte särskilt lätta. Under löpningen reflekterade vi en del kring just det: vad det beror det på att kroppen ena dagen är snabb och stark och andra dagen tung och vresig? Lars B hade säkert kunnat reda ut en del här. Lars M och jag får sväva i ovisshet så länge. Jag ska läsa på och återkommer. Är ändå en specialgren för en gammal sjukvårdsreporter. Samtidigt ger ju varje långtur bättre kunskap om kroppen. Praktisk erfarenhet. Ups and downs. Det kommer och går. Brist på sömn kan sänka prestationsförmågan. Stressad mage likaså. Veckolång vila höjer förmåga. För att klara Öppet fjäll, utan att gå i fjällväggen, får jag nog ta fram ett seriösare träningsupplägg. Blev tipsad av min svåger Sven om ett träningsupplägg som siktar mot Iron man i Kalmar nästa sommar. Infaller ungefär samtidigt som Öppet fjäll. Läsa, läsa.

Bättre än så här blir det inte på en löptur i Selångerskogarna.

Vem har sagt att det är platt i Bergsåker? Det är aldrig långt till ett berg. Lars M på skrå.

Marängmossa. Fryst och krispig.

Se vad man hittar under löpturen. En bergtäkt. Nusvenskt kulturlandskap.

Inov vs Icebug. Den här matchen lämnar Inov walkover. Is utan dubb. Nej tack.