Alla springer utom jag

Att bli kallad för galning var nog roligast, summerar
Karin trailrundan till Klisstugan.

Alla springer. Utom jag. Jag ser löparna från köksfönstret. De kommer ensamma eller i grupp, som en levande utställning över möjliga löpsteg. Själv praktiserar jag den svåra konsten att låta bli. Särskilt svår en solig söndagsmorgon i april när termometern visar sju grader redan vid nio, som i dag. Kroppen behöver vila. Eller rättare sagt benen behöver vila. Musklerna, senorna och ligamenten måste få en chans att återhämta sig. Särskilt underbenen och hälarna visar tecken på att bara vilja ta det lugnt och då måste de ju få det. Så jag tar cykeln till Friskis och ger överkroppen en omgång istället. Lusten att träna kan lätt tippa över i en slags tvångsmässighet. Jag tycker att det är helt okej. Saker vi tycker om att göra vill vi gärna göra och då kan det bli lite maniskt. Själv försöker jag se till att i alla fall variera träningen. Återhämtning innebär ju inte nödvändigtvis att hela kroppen måste vila samtidigt. Ömma ben funkar bra ihop med chins. I dag fick Karin och Petra vara mina ställföreträdande traillöpare. De gav sig i väg mot Klisstugan från södra sidan och kan rapportera om att mycket återstår att röja upp efter Ivar. På väg upp mot toppen från Sidsjön var det svårforcerat på en handfull platser längs den blåmarkerade leden, enligt Karin. Här ett litet bildsvep från Karins kamera:

Klissberget från Sidsjö med utrymme för felspringning. Klicka här för att se mer.

Följ de blå markeringarna ...

Här var det en gång en stig. Sedan kom Ivar.

Årets mörkaste dygn

Tjälen i skogen är marginell. Marken är mjuk och träden lätta offer för hårda stormbyar.
Foto: Lars Martinsson

Årets kortaste dag närmar sig. Dagen då solen står som lägst på himlen, vintersolståndet. Väderprognosen talar om moln och snöblandat regn. Antagligen kommer det att kännas som att solen aldrig går upp. Jag tänker kliva upp tidigt. Tända en brasa och lyssna på julmusik. Gå all in på julen. Skingra mörkret. Mitt förra inlägg handlade om stormen Ivar. Jag fortsätter på temat här. End of Season Trail fick sin beskärda del. Lars Martinsson var ute och kollade läget tidigare i veckan. Inget plockepinn, men en hel del vindfällen verkar det som. Men det finns ställen där det är värre. Tydligen ska spåren på Klissberget vara riktigt hårt åtgångna. Och spåret för Södra berget runt är tydligen översållat med stormfällda träd. Hårt arbete väntar för röjarna. Så kan det gå.

Solen gick upp i dag också. 

Lördagen den 21 december. Vaknade även den här morgonen. Solen visade sig vid åttatiden och kämpade sig sedan upp bakom Söderholms lada. Himlen rodnade kraftigt för att sedan bli jämngrå. Skådespelet var över på en timme. Solen går ner vid 14-tiden. Vintersolståndet är här. Årets längsta natt tar vid.

Karin goes trail och jag går bort mig

På söndag blev det av. Karin var på väg redan på lördagskvällen. Då backade jag ur. Men på söndagsmorgonen lunkade vi i väg tillsammans i gassande solsken. Jag med två liter vatten i min nya "kamelpuckel", Karin laddad med vätskebälte, på väg mot vår första riktiga trailrunda ihop, mot den magiska skogen som sjuder av liv så här års. På myrarna blommar ängsullen, hjortronen börjar karta sig och fåglarna tjattrar, kvittrar och kraxar. Hela skogen tjoar och lever om. I en utförsbacke på södra sidan av Klissberhet sprang vi dessutom på ett kantarellställe. En smakstart på traillivet tillsammans. Svamparna stekte vi som tillbehör till lunch.

En balansakt. Som livet kan vara ibland.

Himlar vilken utsikt

Efter ungefär en timmes löpning valde jag att fortsätta själv en sväng på Klissberget. Där upptäckte jag bland annat den här nya leden, som går i delvis obanad terräng. Följ de röda prickarna. Kul löpning.

Ny led. Kul.

På väg ned från Klissbergsstugan var det mindre kul. Där följde jag den gula leden mot Nacksta. Trots att jag sprang där bara för några månader sedan tappade jag bort markeringarna helt den här gången. Leden har vuxit igen med sly. Själv hamnade jag helt galet. Kom till slut ut i höjd med Rättspsyk. Att vada genom brännässlorna, och till och med hoppa över gärdesgården som inhägnar sjukhusområdet, för att där snabbt hoppa tillbaka till brännässelsidan, var en rätt skruvad upplevelse. Jag hamnade i en bäckravin där det var rätt krångligt att ta sig fram och som om inte det var nog hörde jag någon hojta på mig att komma upp. Jag skymtade en kille i röd tröja där uppe. Ja, vad säger man? Jag hojtade tillbaka att jag "bara sprungit lite fel". Varning, som sagt.

Just det. Undvik det här!

Värdet av att gå tom kan vara högt

 Årets första sommardag? Turen mellan Selånger och Sidsjö bjöd i alla fall på sommarvärme den 17 maj. Inte ett moln, blå himmel och på den faluröda vedboden vid Klissbergsstugan visade väggtermometern 21 grader. Murklorna på stigen ner mot Sidsjö var förstås ett annat försommartecken. Vi var ute i drygt tre timmar Lars M och jag. Enligt Runkeeper gjorde jag av med ungefär 2000 kcal. Mellan tummen och pekfingret samma mängd energi som jag gör av med en normal dag och kompenserar med käk. Naturligtvis räckte inte en deciliter mandel och en näve russin, som jag plockat med mig i en påse tillsammans med ett par deciliter vatten. Särskilt inte som vi fick dela broderligt. Vi missade snacket inför löpningen och provianteringen och Lars drog i väg tomhänt. Att gå tom är förstås en nyttig erfarenhet i sig. För mig slog hungern till efter två och en halv timme. För att klara Öppet fjäll, med tredubbel stigning och ytterligare 16 kilometers löpning, så är det förstås vitalt att sköta energipåfyllningen med bättre precision. Före gårdagens tur hade jag grundat med en tallrik havregrynsgröt, ett äpple och en kopp kaffe. Ett kokt ägg till gröten och sedan ytterligare ett par ägg under själva turen hade suttit fint. Mat och löpning är en vetenskap i sig.

Klissberget mycket bättre än sitt rykte

Klissberget är kanske mest känt för det obehagliga mord som ägde rum där för några år sedan då en lokal droghandlare fördes bort och avrättades. Kroppen hittades av en hundägare en bit upp på ett hygge. En annan sida av Klissberget är att det bjuder på riktigt fin skogslöpning. Toppen mäter 266 meter över havet, inte 290 meter som jag felaktigt påstod under dagens runda, som startade vid Prästtjärnen nedanför Selånger kyrka. Du får alltså plussa på några kilometer på den en röda stigmarkeringen på kartan. Markeringen är stympad eftersom jag glömde att köra igång Runkeeper. Klissrundan bjuder på varierad terräng. Första fyra kilometerna går i stort sett uppför. Efter E14 följer en fin skogsbilväg. Därifrån viker man av mot Klissbergsstugan på en skön stig. En skylt på vänster sida pekar ut leden. Ta sikte på masten. Sista biten mot toppen är riktigt bra. Har farten varit hög, vilken den inte var idag, kan det vara kul att se vad man går för de sista hundra meterna före drickapausen. En spurt om bergspriset, så att säga. Tyvärr visade sig en del av leden på vägen ned mot Nacksta vara igenvuxen med sly. Som du ser på splittiderna så handlar det alltså inte om att springa raka spåret. I och för sig gillar jag när det kör ihop sig, blir riktigt grisigt och man får slugga sig fram. Men visst, som Peter Wiklander, ny bekantskap som utgjorde sällskap tillsammans med Lars Beckman i dag, sa: Det känns lite som svampplockning. Jo visst, men sedan bar det av riktigt bra utför. Att forsa fram genom skogen känns ursprungligt. Upplevelsen av fart är speciell när man har fullt sjå att att hålla fötterna i styr och hitta rätt väg utför. Att snava kan vara brutalt. Låter lite löjligt kanske, men en hjälm vore faktiskt rätt bra att ibland. Definitivt glasögon. En kvist i ögat är inte heller något vidare. Rundan avslutas längs Selångerån. På väg dit får man passera genom bostadsområdet Nacksta. Ett fint pass idag alltså. På tisdag kör vi intervaller med SOK i Silobacken. Tar bra, kan jag lova. Här är lite bilder från Klissrundan.

Hård halvmara på stig

Dagens långpass var en riktig genomkörare. Halvmara på stig. Rätt hög fart. Bra stigning. Tuff terräng. Gruppen som startade var relativt stor. Kanske den största hittills i höst med Running Sundsvall. Runt tjugo var vi när vi stack iväg från SOK-stugan, nedför slänten mot Sidsjön med sin svarta spegel av lövtunn is. Vi höll ihop gruppen skapligt upp till Klissberget. I branten mot toppen sprack fältet, men väl uppe väntade vi in varandra. I alla fall under drickapausen. Sedan blev det race utför. Själv hann jag spana in Klisstugan som hastigast. Noterar att de har öppnat för säsongen. Lovar att det är väl värt en promenad upp för en fika. Vinden låg på rätt friskt där uppe. Kanske var det den som inspirerade. För vi drog på rätt bra utför och minst två löpare föll på vägen. Aj, aj. Såg den andra kraschen på nära håll. Trots att det var en ordentlig vurpa så slutade den i alla fall utan allvarliga blessyrer, vilket är märkligt med tanke på alla stenar och rötter där ute. Väl nere var vi sedan en skingrad skara som tog oss an ett par kilometer grusväg före nästa stigning upp mot Fågelberget. Vid foten var vi sex. En bit upp klippte några av oss av och vek in på en kortare runda. Vi som hängde kvar anlände sedan till SOK-stugan en och en efter att ha pressat oss över ytterligare en bergknalle. Själv har jag känt av en trist förkylning under den senaste veckan. Under hela passet kände jag nu istället sann glädje över att virusfri kunna pressa ut sista droppen energi ur kroppen. Här nedan har du kartan. Tack för den här stigen Running Sundsvall!

På väg från Sidsjön för att sedan vika av mot väster upp mot Klissberget.

Första klättringen sju kilometer.

Sedan drickapaus vid Klissbergsstugan.

Till slut tre kvar på väg mot Fågelberget. Här på väg ut ur trollskogen och på väg in i föryngringslandskapet. En brutal kontrast.