40 med kondis som en 80-åring inte alltid fel

Bengt Eriksson 81 år från Älvdalen porträtterades i Dalarnas Tidningar inför sitt 60:e Vasalopp. 

Några år före jag fyllde 40 gick det upp för mig att min kropp har ett bäst före datum. Jag såg mig själv i spegeln, vände mig i profil och mitt på kroppen avslöjade magen att jag slutat ägna mig åt träning i väsentlig mening. Promenader, cykelturer, sporadisk skidåkning kunde inte hålla emot gravitationen. Inga magmuskler höll innandömet på plats. Jag var i början av min 40-årskris och tänkte jobbiga tankar om döden. Även om dödstankarna hängde kvar ett tag så blev sit ups varje morgon i alla fall ett ganska enkelt sätt att hålla magen på plats. I dag är träningen en viktig del av mitt liv. Vid 43 har jag också kommit till en ny insikt - det där med kroppens bäst före datum stämmer inte riktigt. Regelbunden och delvis hård träning, bra matvanor och lyckan att slippa sjukdom kan göra ett litet mirakel. Som tur är pågår också forskning på området. Enligt en undersökning från Mittuniversitetet så ska visst livslång uthållighetsträning vara själva grejen. Forskare vid Mittuniversitetet (Miun) har tillsammans med forskare i bland annat USA jämfört äldre manliga skidåkare med otränade gubbar i samma ålder. Nu pratar vi om män 80 plus. I undersökningen ska bland annat en 93-årig dubbel olympisk guldmedaljör och världens mesta Vasaloppsåkare, som jag tror är Bengt Eriksson från Älvdalen, ha deltagit i gänget med vältränade gubbar. Miun skriver i ett pressmeddelande att undersökningen visar att de här supergubbarna (mitt ordval) hade de högsta värdena för syreupptagningsförmåga som någonsin uppmätts för folk i deras ålder. Deras kondition är tydligen så bra att de kan jämföras med hälften så gamla män som inte ägnar sig åt uthållighetsträning. Vore ju rätt skönt att kunna fortsätta med skogsturerna ända upp i 80-årsåldern, tänker jag. Njutningen av att kunna röra sig snabbt genom skogen är mycket speciell. Ser mig själv vingla fram över stock och sten, gråhårig och med säckiga löpartights. Nåja, slutsatsen från undersökningen är att kroppen har en fantastisk potential. Ge den bara rätt förutsättningar så håller den hela vägen. Den tanken gillar jag att applicera på mig själv.

Klissberget mycket bättre än sitt rykte

Klissberget är kanske mest känt för det obehagliga mord som ägde rum där för några år sedan då en lokal droghandlare fördes bort och avrättades. Kroppen hittades av en hundägare en bit upp på ett hygge. En annan sida av Klissberget är att det bjuder på riktigt fin skogslöpning. Toppen mäter 266 meter över havet, inte 290 meter som jag felaktigt påstod under dagens runda, som startade vid Prästtjärnen nedanför Selånger kyrka. Du får alltså plussa på några kilometer på den en röda stigmarkeringen på kartan. Markeringen är stympad eftersom jag glömde att köra igång Runkeeper. Klissrundan bjuder på varierad terräng. Första fyra kilometerna går i stort sett uppför. Efter E14 följer en fin skogsbilväg. Därifrån viker man av mot Klissbergsstugan på en skön stig. En skylt på vänster sida pekar ut leden. Ta sikte på masten. Sista biten mot toppen är riktigt bra. Har farten varit hög, vilken den inte var idag, kan det vara kul att se vad man går för de sista hundra meterna före drickapausen. En spurt om bergspriset, så att säga. Tyvärr visade sig en del av leden på vägen ned mot Nacksta vara igenvuxen med sly. Som du ser på splittiderna så handlar det alltså inte om att springa raka spåret. I och för sig gillar jag när det kör ihop sig, blir riktigt grisigt och man får slugga sig fram. Men visst, som Peter Wiklander, ny bekantskap som utgjorde sällskap tillsammans med Lars Beckman i dag, sa: Det känns lite som svampplockning. Jo visst, men sedan bar det av riktigt bra utför. Att forsa fram genom skogen känns ursprungligt. Upplevelsen av fart är speciell när man har fullt sjå att att hålla fötterna i styr och hitta rätt väg utför. Att snava kan vara brutalt. Låter lite löjligt kanske, men en hjälm vore faktiskt rätt bra att ibland. Definitivt glasögon. En kvist i ögat är inte heller något vidare. Rundan avslutas längs Selångerån. På väg dit får man passera genom bostadsområdet Nacksta. Ett fint pass idag alltså. På tisdag kör vi intervaller med SOK i Silobacken. Tar bra, kan jag lova. Här är lite bilder från Klissrundan.