"Men stenen då...?" Och allt annat som hände i Run for Your Life

Som ett nyvärpt ägg - varm, slät och skön att hålla i. Stenen från Sapmi, som ska vandra från löparhand till löparhand, hela vägen från Kiruna till Paris. Men stenen är inte rosa. Bara ljuset från billyktan.

"Men stenen då?", säger Raage. Han och Khalif står i Skönviksbacken som frågetecken. Klockan är strax efter sex. Vi har varit uppe sedan två. "Ska ni inte ha den ...?", ropar han och de stressade funktionärerna från Riksteatern hejdar sig och vänder tillbaka. De tar emot den, ursäktar sig och försvinner sedan mot nästa växling i Birsta. Klimatstafetten Run for Your Life rullar vidare, men utan löpare i bild. Se live-sändningen här: Ett så kallat "hyperjump", omskrivningen för att köra ikapp lite förlorad tid. Sverige är ett avlångt land, som man säger, och tidtabellen för de tusen löparna som ska ta stenen från Kiruna till Paris är optimistisk. På sätt och vis påminner funktionärernas jobb om politikernas. Världen är sent ute och temperaturen stiger. Stenar, som den som höll på att försvinna i Skönviksbacken, tinar fram efter att ha slipats runda under polarisar och glaciärer i tiotusentals år. Nu ska den här till Paris för att väcka medial uppmärksamhet kring FN:s klimatkonferens i december, COP21. Stenens ankomst ska kicka igång världens största klimatmarsch (nu inställd på grund av terrordåden), som ska öka trycket på politikerna. Kravet är handling. Nu. Vilken ironi det hade varit om stenen från Sapmi hade försvunnit i Timrå, nedanför motorvägen med utsikt över SCA:s ångande massafabrik i Östrand.

Växlingsplatsen i Birsta. Raage och Khalif har vid det här laget parkerat i Skönviksbacken. 

"Var fan är trattjäveln?". Soppatorsk i höjd med Söråker.

Laddad med mobiltelefon hjälper jag till med att hitta tanklocket.

Early morning bird, kl 02:10.

Många garv blev det annars under stafettnatten. Run for Your Life är tveklöst det mest udda löparevent jag deltagit i. Att bara hitta till startplatsen i Västansjö var en utmaning. Om jag sedan säger soppatorsk på kamerabilen, strul med tankkort och koder, strömavbrott och sändningspaus, väntan och ett och annat goddag-yxskaft-meddelande från RFYL-hubben på sms, så förstår du säkert vad jag menar. Lägg till mörkerlöpning längs okända grusvägar nedanför järnvägen i Vivsta, live-sändning med kisspaus och allt, så blir det kanske ännu mer begripligt. Samtidigt startade alltihop, efter några timmars sömn, med nyheterna om de oerhörda dåden i Paris. Alla starka känslor från det blandade med glädjen att få springa med så sköna människor, kommer att göra det här till ett minne för livet. Jag skrev en uppdatering på Facebook om hur jag ska minnas Run for Your Life. Jag ska göra det som gruppbilden du ser lite högre upp. Jag kan inte riktigt beskriva det bättre än så. Jag tror att jag den känslan med många andra som är med och springer, för det är för en god sak. Strul eller inte. Kanske hade det varit betydligt tråkigare utan?

International Runners.

Manifestationer av det här slaget är annars lite
knepiga.Grundinställningen hos många i omgivningen är väl ungefär den här: "Jahapp, och du springer för klimatet, säger du. Hur blir det bättre av det då?". Som regel skeptisk. Klimatfrågan anses för abstrakt för att verkligen tas på allvar, typ så här: "Men kom igen, du lever bara en gång. Vad gör det om dina barnbarns barn och de som kommer sen inte har en chans att överleva på jorden? Då är du ju död!". Syftet är att få ordning på det. Visst kan klimatfrågan verka flummig, med drag av vegetarianism, bristande verklighetsförankring och hipster-liv. Och okej, visst kan det också kännas som en hopplös uppgift. Ingen löser det här på egen hand. Inte ens Tyskland, ett land där det verkligen pågår en omställning av energimarknaden. Men frågan är konkret. Bygger på fakta. Läs mer om det i National Geographics fantastiska klimatutgåva. Avsmältningen i sig är kanske inte ett bekymmer för oss idag, men på sikt blir det så, om inget görs idag. Faktum är att redan inom överskådlig tid kommer så boende på atollöar få sina hem dränkta i saltvatten. Torka, bränder, översvämningar och allt mer svårartade orkansäsonger är redan ett stort bekymmer. Miljontals människor är direkt hotade. Klimatförändringarna och dess konsekvenser slår undan benen för deras försörjning. Och vi vill inte riktigt tänka på hur illa det kan bli, om vi inte hejdar oss och tänker nytt.

Stenen byter hand.

Pessi Liukkonen växlade först i Västansjö.

Att väcka uppmärksamhet och öka trycket på politikerna, så att de till slut lyckas åstadkomma ett starkt, globalt klimatavtal är alltså själva motsatsen till verklighetsfrånvänt. Tvärtom är det något av det mest jordnära vi kan göra. I ordets rätta bemärkelse.

Vår man i sändarbilen.

Poonam vid växel två, någonstans mellan Söråker och Torsboda.

Ett sådant avtal ska inkludera lösningar på hur kostnaderna ska fördelas mellan rika och fattiga länder. Samtidigt ska det skicka en tydlig signal till näringslivet - ansvaret ligger i hög grad hos dem. Världens ekonomier ska stimuleras till att ställa om från fossilt till förnybart. Priset på utsläppen måste bli korrekt. Att ta död på möjligheterna till liv på jorden måste på något sätt kosta, inte vara mer eller mindre gratis. Avtalen ska peka ut riktningen. Alla vinner på det. Möjliga förlorare är olje-, kol- och gasbolagen och deras tillhörande politiker, oligarker, diktaturregimer, aktieägare och så vidare. Jag tror att det går att lösa den här ödesfrågan. Jag tror på vetenskapsmän som Johan Rockström. Tekniken finns. Viljan finns också. Bara viljan hos tillräckligt många makthavare saknas ännu så länge. I vår tid, trots våldet och vidrigheterna, så finns alltså alla verktyg på plats. Därför ska inte de sura gubbarnas cynismer få stoppa oss. Här handlar det om att få politikerna att vilja och våga, trots skeptiska opinioner. Sådana som jag kan skriva, eller springa, och jag är extra glad för att jag fick göra det tillsammans med några av mina löparkompisar i Internationella löpargruppen, International Runners, tidigt på lördagsmorgonen den 14 november. Tack Raage, Khalif, Pessi och Poonam. Nu fortsätter vi så här!

PS Kom ihåg vad USA:s president, Barack Obama sa: "Vi är den första generationen som känner av klimatförändringarna och den sista som kan göra något åt det.".D.S.

December i väntan på det stora miraklet

December,

Jag och solen hävde oss upp på Klissberget. Jag från norr. Solen från söder. På toppen möttes vi i en omfamning. Där lade jag handskarna på en sten och satte mig. Lyssnade på flaggstångslinan som klapprade i vinden, som en hymn till landet som svämmar över av frihet. Norrland.

Om några dagar är det julafton. I skogen är årstiden sig inte lik. Is och rimfrost, men ingen snö. Är det normalt? Som vanligt försöker jag balansera frågan. Vad är en normal avvikelse? Barvintrar är ju inget nytt i Norrlands kustland. Inte är de väl något större problem heller. Värre är de evighetslånga torrperioderna i andra delar av världen, eller tyfonerna som jämnar allt med marken där de drar fram över Karibien eller Filippinerna. Nästa år blir ett ödesår för klimatet. I december 2015 ska världens ledare samlas i Paris för att slutligen bevisa sin impotens och brist på ansvarstagande. Eller tvärtom. Då kommer de att enas om ett kraftfullt klimatavtal med bindande löften om utsläppsminskningar, teknikskiften, utfasning av de fossila drivmedlen och en gång för alla ta kol på koldioxidmonstret som långsamt skruvar upp temperaturen. Kanske blir katastrofscenarierna åtminstone hanterliga i slutet av seklet, om de lyckas. Då är vi i och för sig redan döda, men våra barn och barnbarn får leva med resultatet. De får leva med apokalypsen. Är din bekvämlighet, slappa fossilnöjen och överkonsumtion verkligen värda mer än deras tid på jorden? Fundera på saken.

Ivar den förskräcklige - stormen skrämmer på fler än ett sätt

Stormen är nyhetsstoff. Förödelse och enskilda tragedier.

Lucianatten 2013 var stjärnklar och den blåsigaste i mannaminne. Det var som om stormen Ivar ville slita av taken och kika ned på oss små människor där vi låg och försökte sova i våra sängar. En sådan natt är svår att glömma. När Ivar slet tag i taknocken, och ruskade huset med nävar av nordatlantisk orkanvind, sneglade jag på katten. Katten tittade åt ett annat håll. Vaksam, med blicken fäst på något osynligt där utanför husknuten. Vad höll egentligen på att hända?

Loppan.

På Luciamorgonen visste vi mer. Jag läste uppdateringar på Facebook om strömavbrott, omkullvräkt skog, krossade fönster, bortblåsta plåttak, demolerade bilar och allmän oreda.I dag vet vi att ingen tidigare storm drabbat Medelpad lika hårt. Något har hänt. Är det effekten av en mänskligt påskyndad klimatförändring vi ser? Enligt SMHI var stormen Dagmar, som slog till mot Mellersta Norrland på annandagen 2011, jämlik med Ivar. Ändå talar både Länsstyrelsen och kraftbolaget Eon och SCA om att Ivar var värre. Mellan 4,5 miljoner och 6,5 miljoner kubikmeter skog antas ha fällts av vinden. Träden som Dagmar vräkte omkull, och som delvis fortfarande ligger kvar ute i markerna, får alltså sällskap av en enorm mängd till. Hundratals små skogsägare finns med på listan över drabbade. Under Lucianatten 2013 blev även mellan 10 000 och 15 000 hushåll bortkopplade från omvärlden och kunde inte nå larmnumret 112. Ett par tusen hushåll är fortfarande utan ström. En del av dem kan inte räkna med att få tillbaka den på en vecka. Kanske dröjer det längre.

Klicka här för att se filmen om stormskadorna efter Ivar.

Globalt sett är samtidigt både Dagmar och Ivar små problem. Till och med bagateller om de jämförs med supertyfonen på Filippinerna, som orsakade monumental förödelse för bara någon månad sedan. Supertyfonen var ett oväder utan motstycke och lämnade död och monumental förödelse efter sig där den dragit fram. Ändå är Dagmar och Ivar, med våra mått mätt, tillräckligt allvarliga. När vitala samhällsfunktioner slås ut och människor löper risk att hamna i allvarlig fara, då är stormen på riktigt. På Spikarna, Alnö, beräknas vindbyarna ha nått upp till orkanstyrka, strax under 33 meter per sekund,på Lucianatten. I västra Medelpad slog Ivar det gamla vindrekordet och vindbyar på 25 meter per sekund noterades i bland annat Torpshammar. Och klockan två på natten registrerade väderstationen på Midlanda vindbyar på 27 meter per sekund. Just då sov jag och katten, men jag gissar att Ivar slet med samma kraft i vårat hus. I dag intervjuade jag Lars Högberg, regionchef för Eon. Han visade mig och andra representanter för de lokala medierna hur uppröjningsarbetet fortskrider i Njurunda. Jag frågade bland annat varför Eon inte gräver ned ledningarna i högre grad? Lars Högberg konstaterade att det kostar att gräva, att det finns enorma mängder ledningar och att nedgrävning också har nackdelar. Han berättade även att Eon nu kommer att utvärdera den stormiga hösten och vintern 2013. Ivar var den fjärde stormen på kort tid i landet. I Norrland slog Hilde till så sent som i november. Sedan brakade Sven och Simone in över södra Sverige.

Så här sammanfattar SMHI den stormiga hösten och vintern 2013.

Eon har tills nu kalkylerat med att enstaka träd ska blåsa omkull och klippa eldtrömmen. inte hela skogar. Vädersystemen som skapar stormarna finns ute i Nordatlanten. Samtidigt som vi har haft en mild och ostadig höst så har vintern tydligen varit stabil i södra Europa och det här hänger tydligen ihop. Det nya är att det plötsligt drar in våldsamma oväder även över Norrland vintertid, ungefär som att kylan retirerat och vi fått de sydligare breddgradernas varmare vintrar uppe hos oss. Jag oroar mig för att det vi nu ser är det som klimatforskarna varnat för i decennier. Att det är vädermässiga konsekvenser av den globala uppvärmningen, som i sin tur beror på vår ohämmade fossilförbränning. Här har vi en mänsklig utmaning. Förhoppningsvis finns det en lösning där ute i decembernatten.