Tack för festen Internationella!

Gänget vid tidtagaruret. Khalif till vänster och Najeem till höger.

Att fjärde Sidsjöloppet skulle avgöras i försommarvärme och sol var lite oväntat, men plötsligt händer det. Loppet liksom kilade in sig mellan två massiva lågtryck. Tajming är ett passande ord. Eller som en skämtare skrev på Facebook i dag: det var då ett fasligt gnäll på den svenska sommaren, själv tycker jag det är årets bästa dag ...  Vi fick en skön löparfest där uppe vid sjön. Blå himmel, osande grillar, musik och avslappnad stämning. Tack för det Internationella föreningen! Jan Westerberg, IFK Umeå, sprang in på 33,59 på 10 km och första kvinna över mållinjen på distansen var Katarina Olsson på 39,27. Båda i överlägsen stil. Gebremeskel Elias, som också knutits till IFK Umeå, passade på att vinna 3 kilometer på 10,17 och sedan växla upp till 10 km där han sprang in som tvåa på 36,36. Han är bara 19 och är uppenbarligen en jäkel på att springa. Hoppas han väljer att satsa på löpningen, även om fotbollen drar. Zara Lundgren vann damklassen på 3 km på 11,51. Själv linkade jag av banan i gubbklassen med en ömmande ljumske. Hela resultatlistan hittar du här.

Kontrollrummet.

Karin och Billy.

Najeem.

Raage.

Niklas.

Karin, Raage och Pessi.

Bo Schefström och Jimmy Siltamäki.

Grillkockar.

Gebremeskel Elias.

Anna.

Lars.

Robert Vestberg spanar i samspråk med Bo Schefström och andra löparess.

Stretching.

Trumklubben.

Jan Westerberg och Gebremeskel Elias.

Magdans.

Jan Westerberg.

Jag och Susanne.

Dags att testa löparträffarna i Sidsjö

Tiden är inte det viktigaste, men visst kan det vara bra att ha lite koll. Ragee kapade tiden runt Sidsjön med nästan två minuter på en vecka och klämde till med 19.06. Said tog varvet på lite drygt 12. Jag var förkyld och tittade på ... 

Vad är det bästa du kan göra när du vill komma i form som löpare, men drabbas av ständiga virusinfektioner? Jag har haft tid att fundera på saken. Först hade jag influensa, sedan en elak förkylning och är inte frisk från den senare än efter två veckor. Mitt projekt att nå 40 på milen har sannerligen stött på motgångar. Sammantaget kan jag summera sex vårveckor som gått bort i snörvlande och hostattacker. Så, hur gör man då? Jo, det ska jag berätta. Jag har lärt mig något. Men först om det som du inte ska göra:

• Allra dummast är det att strunta i kroppens signaler helt och ge sig på konditionspass trots en uppenbar virusinfektion. Sånt kan bara sluta illa. Kroppen utkämpar redan en strid och är inte redo för att brytas ned av träning. I värsta fall hamnar du på akuten. Jag pressade mig för hårt när jag nyss tillfrisknat från influensan. Gick direkt på ett stenhårt träningschema, som tvingade i väg mig till en lerig backe när jag bara ville gå och lägga mig. Istället för sova blev det intervaller. Dagen hade varit stressig, lite mat. Njutningen av löpningen var lika med noll och jag vaknade naturligtvis sjuk morgonen därpå. Slemhostan har inte släppt än. Kanske kan jag springa i slutet av veckan. Kanske.    
• Naturligtvis borde jag ha trappat upp träningen långsamt, steg för steg, utan press. Låtit slemhinnorna och lungorna få chansen att vänja sig vid det friska livet igen. En läkarbekant förklarade att efter en influensa så är slemhinnorna ungefär som läskpapper. Extremt mottagliga för nya infektioner. Suger åt sig virus. Kom i håg det! Är du trött, lyssna på kroppen och gör som den säger. 
• Istället för att gå på hårt med konditionsträning så kan du göra funktionella styrkeövningar och flexibilitetsövningar. Passa på att bygga nya löparmuskler. Tips på övningar finns det väldigt gott om. Har du inte redan några egna, så får du några förslag här från Runners World, Spring och Friskispressen. Själv kör jag någon form av styrka eller flexibilitetsträning i stort sett varje dag. Tack vare det känner jag mig hyfsat stark, trots att löpningen legat i träda alldeles för länge. Lite vardagsmotion som cykling på det och jag tror att jag kommer tillbaka snabbare än väntat. Kanske spritter det i benen redan till Icaloppet? Vi får se. Glöm inte att äta bra. 

Ragee, Ali, Said och Josef on the run.

Dessutom är det ju bara en månad kvar till Sidsjöloppet. I söndags träffade jag gänget från Internationella föreningen som kört i gång med sina löparträffar. Alla är välkomna! Lördagar klockan 15.00 är det som gäller. Om jag kan, så kommer jag att bidra med en guidad skogsrunda till helgen. Först kör vi ett efter det obligatoriskt varv runt Sidsjön. Häng på du också!

Hallå asså, dom snor min grej!

Som anställd inom Mittmedia och inte Sveriges Radio kan jag känna mig lite avundsjuk när P4 Västernorrland lägger rabarber på mitt favoritämne. Löparklubben i P4 Morgon är rätt kul emellanåt. Senast gav Susanne Liukkonen handfasta råd om vad som är bra att göra som uppladdning inför ett lopp.

Så kan det se ut i studion då Susanne Liukkonen är där.

Jag har sprungit med henne vid något tillfälle i skogarna runt Sidsjö när Running Sundsvall var i farten. Riktigt vass. Jag fastnar för hennes rekommendation att köra ett riktigt "grispass" två veckor före loppet. Passet ska vara hårdare än loppet. Hon förklarar i och för sig inte varför. Kanske är det för att få upp tävlingstempot? Kanske är det fråga om en mental uppladdning? Känns som ett intressant upplägg ändå. Kan vara svårt vid ett fjällmaraton, men värt att prova vid en kortare distans. Själv kör hon sista långpasset tio till elva dagar före loppet, lägger in ett intervallpass tre till fyra dagar före och vilar sedan - det vill säga joggar cirka 30 minuter med fartökning fram tills dess att det är dags. Helgen som kommer är späckad av lopp i Västernorrland. Indalsledenloppet i Medelpad och Urskogsloppet i Ångermanland och dessutom ett lopp mellan Ånge och Stöde, om jag inte misstar mig. Själv jobbar jag. Min sambo springer Indalsledenloppet med sitt jobblag. Om jag hade varit ledig, så hade jag gjort som Susanne Likukkonen. Sprungit Urskogsloppet. Verkar vara riktigt bra. 19,5 kilometer på vindlande stigar genom solvarmt doftande barrskog och sedan målgång i Björna under marknadsdagen. Jag börjar känna mig sugen på ett lopp, helt enkelt. Senaste vändan jag var ute på var i söndags.

Drygt två mil i skogen runt Södra berget i sällskap med Lars B. Sämre kan man ha det. En fantastiskt fin sommarmorgon. Som vanligt snackade vi en hel del. Mycket löpning. Om fjällmaran i synnerhet. Formen börjar komma, men det är bara lite drygt en och en halv månad kvar nu. Kanske hade det varit bra att springa benen av sig i Björnaskogen? Ett riktigt race före den stora utmaningen. Lite som Susanne Liukkonen  rekommenderar. Hur som helst är det dags att spetsa till träningen. Var på ett cirkelfyspass på Friskis i går som känns riktigt bra i kroppen. Tror på alternativ träning, som ett väsentligt komplement till löpträningen. Styrkan jag behöver för att ta mig 4,2 mil uppför och nedför fjällryggarna hittar jag där. Intervaller och långpass får jag väl också öka en smula. I söndags fotade jag och det tänker jag göra även under fjällmaran. Får se om det blir lika trevligt som här:

Lars B i det gröna.

Jag i motljus.

 

Glaciärlöpning i Sundsvall

Försommarvärmen håller i sig. I dag blev det en ny tidig morgon med långlöpning. Fantastisk sådan. Både morgonen och långlöpningen. Ute i skogen går det nästan att ta på växtkraften. När värmen och ljuset flödar in mellan granarna knakar det bara till, för att uttrycka det profant. Turen påminner en del om den som jag var ute på i fredags med Lars M. Något kortare och med marginellt lägre grad av stigning. Samtidigt höll Lars B och jag något högre tempo. Start i Sidsjö och sedan klättring upp till Södra berget. Först via milspåret upp till Ängen och därifrån ned till LV5-området och vidare mot foten av slalombacken. Där passade vi sedan på att pressa oss upp till toppen i solgasset. Alltså ett exempel på vad man ska försöka undvika i ett riktigt långlopp. Då är det gå som gäller när det är för tungt att springa. I Södra bergets slalombacken ligger det fortfarande drivor kvar. Sundsvalls egen lilla glaciär.

Så här kan löparglädje också se ut. Lars B visar.

Värdet av att gå tom kan vara högt

 Årets första sommardag? Turen mellan Selånger och Sidsjö bjöd i alla fall på sommarvärme den 17 maj. Inte ett moln, blå himmel och på den faluröda vedboden vid Klissbergsstugan visade väggtermometern 21 grader. Murklorna på stigen ner mot Sidsjö var förstås ett annat försommartecken. Vi var ute i drygt tre timmar Lars M och jag. Enligt Runkeeper gjorde jag av med ungefär 2000 kcal. Mellan tummen och pekfingret samma mängd energi som jag gör av med en normal dag och kompenserar med käk. Naturligtvis räckte inte en deciliter mandel och en näve russin, som jag plockat med mig i en påse tillsammans med ett par deciliter vatten. Särskilt inte som vi fick dela broderligt. Vi missade snacket inför löpningen och provianteringen och Lars drog i väg tomhänt. Att gå tom är förstås en nyttig erfarenhet i sig. För mig slog hungern till efter två och en halv timme. För att klara Öppet fjäll, med tredubbel stigning och ytterligare 16 kilometers löpning, så är det förstås vitalt att sköta energipåfyllningen med bättre precision. Före gårdagens tur hade jag grundat med en tallrik havregrynsgröt, ett äpple och en kopp kaffe. Ett kokt ägg till gröten och sedan ytterligare ett par ägg under själva turen hade suttit fint. Mat och löpning är en vetenskap i sig.

Hög puls i snöpuls

Istället för stig och skog blev det snö och stad på första advent. Minus 15 grader vid SOK-stugan vid start och inga upptrampade stigar i sikte. Istället en halvmeter pudersnö över Sundsvall. Den som var aktivitetsansvarig på Running Sundsvall vaskade istället fram en vägrunda, som när allt kom omkring var rätt tungsprungen den också. Mycket snöpuls. Visserligen hade hundägarna gjort sitt - och trampat upp lite lätt. Men det var riktigt jobbigt bitvis. Torr, kall snö påminner lite om att springa på en sandstrand. Ger åtminstone samma känsla i fötterna, vaderna och ljumskarna. En rätt kul runda när allt kom omkring!

Snöpuls vid foten av Södra bergets slalombacke.

I Sidsjö puttrade snökanonerna för fullt. Snart är det perfekt att åka utför också i Sundsvall.

Hård halvmara på stig

Dagens långpass var en riktig genomkörare. Halvmara på stig. Rätt hög fart. Bra stigning. Tuff terräng. Gruppen som startade var relativt stor. Kanske den största hittills i höst med Running Sundsvall. Runt tjugo var vi när vi stack iväg från SOK-stugan, nedför slänten mot Sidsjön med sin svarta spegel av lövtunn is. Vi höll ihop gruppen skapligt upp till Klissberget. I branten mot toppen sprack fältet, men väl uppe väntade vi in varandra. I alla fall under drickapausen. Sedan blev det race utför. Själv hann jag spana in Klisstugan som hastigast. Noterar att de har öppnat för säsongen. Lovar att det är väl värt en promenad upp för en fika. Vinden låg på rätt friskt där uppe. Kanske var det den som inspirerade. För vi drog på rätt bra utför och minst två löpare föll på vägen. Aj, aj. Såg den andra kraschen på nära håll. Trots att det var en ordentlig vurpa så slutade den i alla fall utan allvarliga blessyrer, vilket är märkligt med tanke på alla stenar och rötter där ute. Väl nere var vi sedan en skingrad skara som tog oss an ett par kilometer grusväg före nästa stigning upp mot Fågelberget. Vid foten var vi sex. En bit upp klippte några av oss av och vek in på en kortare runda. Vi som hängde kvar anlände sedan till SOK-stugan en och en efter att ha pressat oss över ytterligare en bergknalle. Själv har jag känt av en trist förkylning under den senaste veckan. Under hela passet kände jag nu istället sann glädje över att virusfri kunna pressa ut sista droppen energi ur kroppen. Här nedan har du kartan. Tack för den här stigen Running Sundsvall!

På väg från Sidsjön för att sedan vika av mot väster upp mot Klissberget.

Första klättringen sju kilometer.

Sedan drickapaus vid Klissbergsstugan.

Till slut tre kvar på väg mot Fågelberget. Här på väg ut ur trollskogen och på väg in i föryngringslandskapet. En brutal kontrast.

Virusväder

Söndagens långpass med Running Sundsvall var ingen höjdare för mig. Det som på natten kändes som en lätt förkylning visade sig vara precis det. I vila uttryckte det sig som en strävhet, eller sveda, i gommen. Efter att ha knotat runt Södra bergets långa slakmota, för att använda Assar Rönnbäcks beskrivning av ett flackt, sugande motlut, så visade sig virusangreppet som onormal muskeltrötthet. Tom och tung avbröt jag och lunkade tillbaka till SOK-stugan. Rundan blev cirka 12 km. Spåret ser du på kartan. Rundan går på hårt packat spår. Stigningen är skaplig och de avslutande tre kilometerna är i stort sett bara utför.

Två varv här och du har lite drygt en halvmara.

Surt novemberväder. Bilden tagen på vägen tillbaka. Här befinner jag mig på toppen av SIdsjöbacken.

Visst är jag en endorfin-junkie. Absolut. Att bara släppa. Att inte orka ta i. Att inte få i gång produktionen av kroppsegna, uppiggande hormoner fyller mig med ett slags svårmod. Ryggarna tillhör Tomas, Martin och Lars B. De körde 17 kilometer på cirka 1.30 i söndags.