Coming up! Årets första lopp

"Jag gillar att springa och Sidsjön erbjuder fantastiska möjligheter ... Ambitionen är att det här ska bli ett årligt inslag - som en uppstart inför löparsäsongen. I första hand kör vi tre år och sedan får vi göra en utvärdering", sa ena halvan av arrangörsduon, Simon Meurling, till min arbetsgivare, ST.nu, 2013. Åren går och nu är vi där. Den 15 mars är det tredje året i rad för Sidsjö Winter Race. Förra året var det i och för sig mer vår än vinter, nästan sommarvarmt med sol, bara armar, lera och då var jag inte där. Precis som 2014 stod jag vid datorskärmen på redaktionen. För mig blir det alltså debut. Att vintrarna inte är så vinterlika längre har vi kanske vant oss vid. I Sundsvall hade vi upp mot åtta, kanske fler, plusgrader i veckan. Samtidigt såg jag en flock svanar cirkulera över åkrarna och hörde fågelkvitter till morgonkaffet. En månad för tidigt alltihop. Samtidig har vi välpreparerade skidspår på Södra berget som är rena drömmen just nu. Så, varför klaga? Jag sopar orsaken under mattan en stund. I helgen ska det dessutom bli kallare. Kanske blir det ändå vinterlika förhållanden för Sidsjö Winter Race om några veckor? Bansträckningen får vi se dagarna innan loppet. Allt beror på vad som händer med snön och isen på och runt sjön, enligt arrangörerna. Löftet är att det blir varierande underlag, en kuperad bana och några spektakulära hinder på vägen. Loppet körs i ett eller två varv. Helan och halvan. Min egen form är nog helt okej också. Inte för att det spelar så stor roll för en glad motionär som jag, men jag upplever vintern som en tid för konditionsförbättring. Spinning och skidåkning är bra grejer för hjärtat och lungorna. Där emellan försöker jag peta in en löparrunda i veckan, för att behålla känslan på något vis. I helgen ska jag försöka njuta av Södra berget så mycket jag kan. Vårvinter! Vem behöver fjällvärlden då? Anna Kinberg Batra skulle ha tänkt på det innan hon började yra om fjällen i Falutrakten. En helt annan sak. Ni har väl kollat in Vetenskapens värld om människan som ett ekosystem? Om inte, gör det.För du hänger, kort sagt, ihop med en hög  bakterier. Efter du sett den kommer din bild av vad som är skit att vara förändrad för alltid.

Nästan som att lyfta, ta en flygtur över Sidsjön

En vackrare vårvinterdag får man leta efter. Temperaturen hemma på parkeringen, - 3,5 grader.

Någon sa att om det sista som överger människan är hoppet, så är humorn det näst sista. Leken och löpningen kommer förhoppningsvis på tredje plats. Som jag hade hoppats så blev det löpning i dag också. För att börja med slutet, och återkoppla till den kryptiska inledningen på det här inlägget, så var det ett otroligt skönt pass men en lekfull avslutning: två medelålders män, som sprang som fan utför Sidsjöbacken, med armarna utsträckta som vingar. Känslan av att släppa tyglarna, mentalt och fysiskt, nedför en nypistad slalombacke är svår att beskriva. En filmkamera skulle kanske berättat en del. Med ord är det närmaste jag kommer "nästan som att lyfta, mot en flygtur över Sidsjön". En vackrare vårvinterdag får man också leta efter. Minus 3,5 grader på parkeringen hemma. Skarsnö och krispig, torr luft. Inte kallt.

Inte varje dag man möter pistmaskinen på löparrundan.

Rundan blev ungefär åtta kilometer. Start på Sidsjöparkeringen vid foten av SOK-stugan. Sedan uppför Sidsjöbacken, via LV5-området och sedan uppför slalombacken på Södra berget.

Skillnaden mellan metalldubbar och odubbat kan vara en åktur nedför slalombacken.

På Södra fick vi även anledning att testa skillnaden mellan Icebug OLX med metalldubbar och Salomon Fellcross utan metallbubbar. Underlaget i pisten var isigt. Lutningen tvärbrant. Tyvärr fick jag inte upp kameran i tid, men det såg riktigt lustigt ut när Lars B (pricken där nere) gled nedför backen efter att ha förlorat fästet med sina Salomondojor. Tack för den här rundan. Årets bästa.

Kalla den Kallamilen!

Hon borde hyllas med att få ett milspår på Södra berget  uppkallat efter sig också.

När jag snöade in på backar kom min gode vän Lars M på den lysande idén att uppkalla milspåret på Södra berget efter Charlotte Kalla och kalla den för Kallamilen. Kan inte annat än hålla med. Det kallar jag en bra idé, helt kallt.

Vilken backe på Södra ska vi kalla Kallabacken?

Charlotte Kalla, vilken backe ska bli din?

Vi var väl några miljoner som visste att hon skulle fixa det. Men ändå, vilken grym sistasträcka Charlotte Kalla gjorde. Hennes insats i OS-stafetten kommer att bli svårslagen när det kommer till bragdguld senare i år. Hela stafettlaget gjorde en bragd, som hon toppade med en alldeles extraordinär bedrift. Så kom herrarna och gjorde om samma sak i dag. Vi har fått bevittna ett skönt stycke idrottshistoria den här helgen. Då återstår frågan för oss Sundsvallsbor: vilken backe på Södra berget ska vi kalla Kallabacken? Hon bor här och tränar där. Smirnov har ju redan en egen backe och så har vi Svingansvängen. 

Södra bergets slalombacke som den såg ut tio minuter efter att Charlotte Kalla forcerat in i mål som etta på OS-stafetten. 

Apropå skidalpinism. Jag gillar den här filmen:

End of Season Trail

2014 går End of Season Trail i olivgrönt.

Ute faller snön vit och fin. Vem tänker på löpning nu? Skidåkning ligger närmare till hands. Har själv varit ute två svängar i veckan. Vare sig tekniken, glidet eller spåret gladde någon. Toppade med en lätt förkylning och kan lova att det var tungt. Men kul. Framåt mars sitter kanske skatetekniken tillräckligt, så att jag åtminstone slipper skämmas. Men visst, snö och snö. Jag har samlat på mig en hel bunt twittrare på mitt nya Twitterkonto och där finns några riktigt fina lopp. Att följa uppdateringarna är inspirerande. I dag levererade även Daniel Knabäck (tackar!), AD på Accidens, den nya versionen av End of Season Trail-loggan som är olivgrön 2014. Den kommer bland annat att synas tillsammans med de andra loppen i Sundsvall Trail Tour på banderoller på några väl valda platser i Sundsvall. De kommer att hängas upp i god tid före mars. Tills vidare bjuder jag på en bild från Södra berget, som det var strax innan snöovädret drog in i torsdags.

Rapport från Södra berget - spårsystemet igenproppat av stormfällda träd

Stormen Ivar har gått mycket hårt åt Södra bergets spårsystem. Vi var tvungna att ömsom hoppa och ömsom krypa för att forcera alla stormfällda träd som proppar igen spåren och stigarna.

Vi börjar med de positiva nyheterna: Varje dag fram till midsommar kommer solen att förbättra sitt läge på himlavalvet. Vi har passerat vintersolståndet och nu blir det bara ljusare. Dessutom är det julafton i morgon. Jag försöker njuta.

Var ute med Running Sundsvall  i går. Säsongspremiär för mig och första skogsrundan sedan vaden pajade i november. Vi  tog en sväng upp mot Södra berget. Sammanlagt 68 minuters löpning i pratfart, inledningsvis i spöregn. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon karta eftersom batteriet dog, men här en kort beskrivning av rundan: Start vid SOK-stugan och sedan uppför Sidsjöbacken, som mest liknar en vertikal skridskobana just nu. Sedan via stigar och spår upp till Ängen och så tillbaka. Jag kan glädja mig åt att vaden höll. Men du, vilken förödelse det är där ute ... Spårsystemet är bitvis helt igenproppat av stormfällda träd. Ivar drog fram med våldsam kraft på Lucianatten. Knäckte skogen. För att ta sig upp till Ängen får man ömsom hoppa och ömsom krypa under stormfällda träd. För att öppna spåren igen kommer det att krävas en massiv röjningsinsats. Antagligen kommer den att ta hela skidsäsongen i anspråk. Det är bara att beklaga. Ute i skogen fick jag ett tips om mer läsning om stormen Ivar. På bloggen fridstaden.outdrr.se berättar Christopher Thörnlund om sin upplevelse från stormnatten - i skogskojan i Stödetrakten. Väl värt att läsa.

Efter två vargavintrar i rad så dominerar regn och is just nu.

Sidsjöbacken liknar mest en vertikal skridskobana. Omöjlig att forcera utan metalldubbar.

Hallå asså, dom snor min grej!

Som anställd inom Mittmedia och inte Sveriges Radio kan jag känna mig lite avundsjuk när P4 Västernorrland lägger rabarber på mitt favoritämne. Löparklubben i P4 Morgon är rätt kul emellanåt. Senast gav Susanne Liukkonen handfasta råd om vad som är bra att göra som uppladdning inför ett lopp.

Så kan det se ut i studion då Susanne Liukkonen är där.

Jag har sprungit med henne vid något tillfälle i skogarna runt Sidsjö när Running Sundsvall var i farten. Riktigt vass. Jag fastnar för hennes rekommendation att köra ett riktigt "grispass" två veckor före loppet. Passet ska vara hårdare än loppet. Hon förklarar i och för sig inte varför. Kanske är det för att få upp tävlingstempot? Kanske är det fråga om en mental uppladdning? Känns som ett intressant upplägg ändå. Kan vara svårt vid ett fjällmaraton, men värt att prova vid en kortare distans. Själv kör hon sista långpasset tio till elva dagar före loppet, lägger in ett intervallpass tre till fyra dagar före och vilar sedan - det vill säga joggar cirka 30 minuter med fartökning fram tills dess att det är dags. Helgen som kommer är späckad av lopp i Västernorrland. Indalsledenloppet i Medelpad och Urskogsloppet i Ångermanland och dessutom ett lopp mellan Ånge och Stöde, om jag inte misstar mig. Själv jobbar jag. Min sambo springer Indalsledenloppet med sitt jobblag. Om jag hade varit ledig, så hade jag gjort som Susanne Likukkonen. Sprungit Urskogsloppet. Verkar vara riktigt bra. 19,5 kilometer på vindlande stigar genom solvarmt doftande barrskog och sedan målgång i Björna under marknadsdagen. Jag börjar känna mig sugen på ett lopp, helt enkelt. Senaste vändan jag var ute på var i söndags.

Drygt två mil i skogen runt Södra berget i sällskap med Lars B. Sämre kan man ha det. En fantastiskt fin sommarmorgon. Som vanligt snackade vi en hel del. Mycket löpning. Om fjällmaran i synnerhet. Formen börjar komma, men det är bara lite drygt en och en halv månad kvar nu. Kanske hade det varit bra att springa benen av sig i Björnaskogen? Ett riktigt race före den stora utmaningen. Lite som Susanne Liukkonen  rekommenderar. Hur som helst är det dags att spetsa till träningen. Var på ett cirkelfyspass på Friskis i går som känns riktigt bra i kroppen. Tror på alternativ träning, som ett väsentligt komplement till löpträningen. Styrkan jag behöver för att ta mig 4,2 mil uppför och nedför fjällryggarna hittar jag där. Intervaller och långpass får jag väl också öka en smula. I söndags fotade jag och det tänker jag göra även under fjällmaran. Får se om det blir lika trevligt som här:

Lars B i det gröna.

Jag i motljus.

 

Tusen meter upp i Sundsvall

Sundsvall, Norrlands pärla mellan två ståtliga berg. Eller Sundsvall, en by mellan två kullar. Jag väljer det första. Oavsett vilket du väljer så kommer du inte att ha några problem med att hitta ett fjäll att bestiga med cykel en lördagseftermiddag. Tusen meter går att klämma genom några vändor till hotellet på toppen av Södra berget. Jag fick ett tips på skolan där min yngsta tjej går. En pappa berättade att han skulle cykla intervaller. Han satsar hårt. Vet inte i hur han tänkteg lägga upp intervallerna i detalj, men han berättade att han skulle klättra uppför fem gånger. Möjligtvis hela vägen från stan. I sådana fall blir det betydligt mer än tusen meters stigning. Jag körde mina intervaller med start där den gamla serpentinvägen börjar. Att cykla uppför är jobbigt. Men egentligen var vägen ner jobbigast. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att få punka på framhjulet och ... slå ihjäl sig. Tog det därför ganska lugnt vid de fyra sista utförskörningarna. Känslan jag har i kroppen just nu är att det blev ett väldigt bra ben- och hjärtpass. Jag tycker det är särskilt intressant att det tog så bra i framsidan av underbenen. Den känslan har jag aldrig efter en löptur. Låren fick sig förstås också en omgång. Skönt att pusta ut i hängmattan efteråt.

Ben i behov av vila.

Glaciärlöpning i Sundsvall

Försommarvärmen håller i sig. I dag blev det en ny tidig morgon med långlöpning. Fantastisk sådan. Både morgonen och långlöpningen. Ute i skogen går det nästan att ta på växtkraften. När värmen och ljuset flödar in mellan granarna knakar det bara till, för att uttrycka det profant. Turen påminner en del om den som jag var ute på i fredags med Lars M. Något kortare och med marginellt lägre grad av stigning. Samtidigt höll Lars B och jag något högre tempo. Start i Sidsjö och sedan klättring upp till Södra berget. Först via milspåret upp till Ängen och därifrån ned till LV5-området och vidare mot foten av slalombacken. Där passade vi sedan på att pressa oss upp till toppen i solgasset. Alltså ett exempel på vad man ska försöka undvika i ett riktigt långlopp. Då är det gå som gäller när det är för tungt att springa. I Södra bergets slalombacken ligger det fortfarande drivor kvar. Sundsvalls egen lilla glaciär.

Så här kan löparglädje också se ut. Lars B visar.

Hård halvmara på stig

Dagens långpass var en riktig genomkörare. Halvmara på stig. Rätt hög fart. Bra stigning. Tuff terräng. Gruppen som startade var relativt stor. Kanske den största hittills i höst med Running Sundsvall. Runt tjugo var vi när vi stack iväg från SOK-stugan, nedför slänten mot Sidsjön med sin svarta spegel av lövtunn is. Vi höll ihop gruppen skapligt upp till Klissberget. I branten mot toppen sprack fältet, men väl uppe väntade vi in varandra. I alla fall under drickapausen. Sedan blev det race utför. Själv hann jag spana in Klisstugan som hastigast. Noterar att de har öppnat för säsongen. Lovar att det är väl värt en promenad upp för en fika. Vinden låg på rätt friskt där uppe. Kanske var det den som inspirerade. För vi drog på rätt bra utför och minst två löpare föll på vägen. Aj, aj. Såg den andra kraschen på nära håll. Trots att det var en ordentlig vurpa så slutade den i alla fall utan allvarliga blessyrer, vilket är märkligt med tanke på alla stenar och rötter där ute. Väl nere var vi sedan en skingrad skara som tog oss an ett par kilometer grusväg före nästa stigning upp mot Fågelberget. Vid foten var vi sex. En bit upp klippte några av oss av och vek in på en kortare runda. Vi som hängde kvar anlände sedan till SOK-stugan en och en efter att ha pressat oss över ytterligare en bergknalle. Själv har jag känt av en trist förkylning under den senaste veckan. Under hela passet kände jag nu istället sann glädje över att virusfri kunna pressa ut sista droppen energi ur kroppen. Här nedan har du kartan. Tack för den här stigen Running Sundsvall!

På väg från Sidsjön för att sedan vika av mot väster upp mot Klissberget.

Första klättringen sju kilometer.

Sedan drickapaus vid Klissbergsstugan.

Till slut tre kvar på väg mot Fågelberget. Här på väg ut ur trollskogen och på väg in i föryngringslandskapet. En brutal kontrast.

Virusväder

Söndagens långpass med Running Sundsvall var ingen höjdare för mig. Det som på natten kändes som en lätt förkylning visade sig vara precis det. I vila uttryckte det sig som en strävhet, eller sveda, i gommen. Efter att ha knotat runt Södra bergets långa slakmota, för att använda Assar Rönnbäcks beskrivning av ett flackt, sugande motlut, så visade sig virusangreppet som onormal muskeltrötthet. Tom och tung avbröt jag och lunkade tillbaka till SOK-stugan. Rundan blev cirka 12 km. Spåret ser du på kartan. Rundan går på hårt packat spår. Stigningen är skaplig och de avslutande tre kilometerna är i stort sett bara utför.

Två varv här och du har lite drygt en halvmara.

Surt novemberväder. Bilden tagen på vägen tillbaka. Här befinner jag mig på toppen av SIdsjöbacken.

Visst är jag en endorfin-junkie. Absolut. Att bara släppa. Att inte orka ta i. Att inte få i gång produktionen av kroppsegna, uppiggande hormoner fyller mig med ett slags svårmod. Ryggarna tillhör Tomas, Martin och Lars B. De körde 17 kilometer på cirka 1.30 i söndags.

Perfekt långpass med Pessi

Running Sundsvall söndag 4 november. Ett pass i bra fart i terrängen på Södra berget. Blött i skogen. Bästa tänkbara farthållare i form av Pessi L. Efteråt beskrev Lars B, som var med för första gången, långpasset som "ett riktigt fynd".  Jag är beredd att hålla med. Vi sprang fyra i grupp. Mest på mindre stigar med mycket sten och rötter och med små avstickare i obanad terräng. På vägen blev det två vurpor varav jag stod för en.

Den här rundan kan vara lite svår att följa med utgångspunkt i den här kartan. Bäst är om du tar fram en oprienteringskarta över Södra berget och märker ut spåret ... Lovar att det är värt besväret. Riktigt fin trail!

Inledningsvis var vi sex. Gruppen reducerades till fyra efter 5 kilometer. Blött i skogen. Lera från start. Här på väg i riktning mot Fågelberget.

Pessi L. Han hade lite mer att ge än oss andra och gjorde lite pausgymnastik.

Martin tar backen med ro på väg upp mot Södra berget för andra gången, ungefär.

Lars B tar drickapaus.

Jag var också med. Kamera till höger. Karta till vänster.