Fredagslöpning mental sanering

Mentalt på rött. Har jobbat morgonpass som webbredaktör och har kopplat på reserven på fredagseftermiddagen. Förr gick redaktören på lokal och tog sig en bläcka. Jag tar en fredagsrunda i naturen istället (Klicka här för en större bild). Tolv kilometer. Benen är stumma när jag häver mig uppför backen mot Selånger kyrka och närmar mig milen. Inte bara hjärnan känns mör efter en sådan här vecka. Jag står på jobbet och fötterna känns klumpiga. Löpningen har effekten jag söker. Krypningarna i kroppen försvinner. Tomhetskänslan, som brukar komma mot slutet av morgonveckan, pyser ut. Kroppens kemi är förunderlig. Löpningen har satt fart på processer som sanerat mig mentalt. Hjärnan är luftad. Tröttheten har flyttat ut i kroppen istället.

Löpning - en mirakelkur

Före.

Efter.

Jag ska inte låtsas vara expert. Jag har faktiskt inte en susning om vad som händer i hjärncellerna under löppasset. För mig räcker det ju egentligen att det händer. Men ändå. Hur går det till? En som verkligen vet mer är Johan Rehnström, som skriver bloggen Hjärnfysik, om hjärnan och löpning. Bloggen är en liten guldgruva. Han skriver att bland annat följande tre mekanismer påverkar hjärnan när vi springer:

1. Ökade nivåer av hjärnans neurotrofiner som är viktigt för att bilda nya hjärnceller (neurogenes), bland annat BDNF. 

2. Ökade nivåer av tillväxtfaktorer i hjärnan, vilket är viktigt för bildande av nya hjärnceller. 

3. Förbättrad infrastruktur i hjärnan i form av nya kapillärer som kan transportera syre och näring och avlägsna slaggprodukter. Löpning sköljer hjärnan.

Sista meningen kan du läsa en gång till. Löpning sköljer hjärnan. Så känns det ju. Löpningen pumpar upp syrerikt blod i huvudknoppen och tar med sig gammalt skräp därifrån, plack och gamla nyheter. I morgon blir det en riktig långtur. Start klockan 8.30 från Sidsjö.

Virusväder

Söndagens långpass med Running Sundsvall var ingen höjdare för mig. Det som på natten kändes som en lätt förkylning visade sig vara precis det. I vila uttryckte det sig som en strävhet, eller sveda, i gommen. Efter att ha knotat runt Södra bergets långa slakmota, för att använda Assar Rönnbäcks beskrivning av ett flackt, sugande motlut, så visade sig virusangreppet som onormal muskeltrötthet. Tom och tung avbröt jag och lunkade tillbaka till SOK-stugan. Rundan blev cirka 12 km. Spåret ser du på kartan. Rundan går på hårt packat spår. Stigningen är skaplig och de avslutande tre kilometerna är i stort sett bara utför.

Två varv här och du har lite drygt en halvmara.

Surt novemberväder. Bilden tagen på vägen tillbaka. Här befinner jag mig på toppen av SIdsjöbacken.

Visst är jag en endorfin-junkie. Absolut. Att bara släppa. Att inte orka ta i. Att inte få i gång produktionen av kroppsegna, uppiggande hormoner fyller mig med ett slags svårmod. Ryggarna tillhör Tomas, Martin och Lars B. De körde 17 kilometer på cirka 1.30 i söndags.