Tillfället kommer snabbt och försvinner sedan lika fort. Om det är något man lär sig med åren, så är det väl det. Väderprognosen varslade om aprilväder på långfredagen, men solen gassade under förmiddagen med några plusgrader som sällskap och bara lätta vindar. Då fångade vi ögonblicket. Löpning på skare i vårsolen är en ovanligt ovanlig upplevelse. Nu är den upplevd. Molnen drog in när vi var klara. Jag kan fortfarande bli upprymd av tanken på vilka tillfällen till naturupplevelser vårvintern i södra Norrland bär med sig. Att fånga dem, det är vad det handlar om:
För ett par veckor sedan inledde jag ett projekt för att komma i form efter en månad med hosta och inluensaslemmiga lungor. Jag gav upp. Att gå in på ett åttaveckorsschema med målsättningen att springa milen på en tid ned mot 40 minuter var överambitiöst. Jag har skjutit upp planen till efter påsk. Om jag ska jag sätta upp ett omöjligt mål för min löpning, så måste jag åtminstone känna mig bekväm med att springa igen. Och finns det ett bättre sätt att bli det än det här?
I skogen är det fortfarande långt till vår. Och springer man End of Season Trail så här års så är ju banan raka motsatsen till slutet på säsongen. Den har knappt börjat. Start of Season Trail bjöd på snöpuls nästan hela vägen.
Jämtland har älgen. Hälsingland lodjuret. Härjedalen björnen. Vi har inte ens en spännande gnagare som den ångermanländska bävern eller en vacker fågel, som Västerbottens storspov. Vi har skogsharen som landskapsdjur. Naturens egen fegis. Samtidigt är skogsharen en fantastisk vinterlöpare och det var dit jag tänkte komma. Att pulsa i snö är nämligen en snudd på optimal form av löpträning. Vinterns motsvarighet till sommarens myrlöpning. Dessutom slipper du ohyran.
Jag var ute på en runda i dag. Minus åtta i luften. Som du ser blev det lite drygt fem kilometer. På vägen lämnade jag ett vackert spår i snön, endast genomkorsat av de ringlande tassavtrycken från en och annan räv och de stapplande klövarna från några rådjur. Dock ingen skogshare. Funderar på om de kan ha blivit en sällsynt art? Risken finns väl att rävar och lodjur gått hårt åt stammen. Får kolla upp det. I vilket fall, först värmde jag upp ett par hundra meter på skottad gångväg. Sedan pulsade jag resten i ett par decimeter nysnö. Vad är det som är så bra med det då? Jo, för det första är det ju förbannat jobbigt. Jag valde att springa med förhållandevis högt uppskruvad puls. Utan pulsklocka, som jag är, uppskattar jag att jag pendlade mellan 80 och 85 procent av maxpuls. Bra konditionsträning med andra ord. En annan poäng är att snölöpningen mer eller mindre kräver en offensiv löpstil. Att dra benen efter sig funkar inte. Kroppshållningen blir föredömligt framåtlutad, benlyften höga och armföringen spontant kämpande. Alltså får du även teknikträning. Givetvis är det också muskulärt krävande att jaga fram i snön samtidigt som löpningen är skonsam för leder och ligament. Jag kände av höger ljumske, det var allt. Stretchade lite extra bara. Om du blir sugen på att prova så rekommenderar jag snölås. Om du inte har, så köp. Riktigt bra varianter finns i välsorterade friluftsbutiker. Jag gillar mina i rejäl canvas och med ett rejält spänne - inga sladdriga damasker där inte. Med sådana på slipper du få snö i skorna och kyla ned fotlederna. Skönt helt enkelt. Snölåsen funkar även utmärkt i skogen om du vill slippa barr och annat i dojorna under blöta höstdagar. Apropå barr. Vi medelpadingar har i alla fall den mäktiga granen som landskapsblomma. Beat that if you can, Ångermanland. Stymorsviol, vad är det?
Inte helt hundra här. Glömde stänga av Runkeeper innan jag satte mig i bilen och körde i väg. Den gula sträckan är bilturen - en grym spurt.
Efter två veckors uppehåll var det dags i dag. Startade upp helgen med Lars B som sällskap. Löpning och snöpuls. Bara att ta mig ut från parkeringen med bilen var ett litet äventyr. Snöstorm under natten. Fick forcera en snövall och sladdade sedan ut på landsvägen. På Haga var det betydligt varmare än i Bergsåker. Frisk vind. Bara någon minusgrad. Småspik i ansiktet. Kroppen kändes tung. Jag hade bara fått i mig en banan. Var nästan lite hungrig innan vi startade. I kombination med en veckas morgonpass på jobbet var det kanske inte någon optimal förberedelsen för en sådan här tuff runda. Men ändå. Vi startade vid Lasarettsvägen. Drog sedan upp mot Norra. Vid sjukhuset vek vi vänster mot Håkanstå. Höger sedan på Granloholmsleden, upp mot centrum och därefter ett varv runt Sticksjön och tillbaka mot sjukhuset. Där tog vi av mot Bosvedjan på Klackvägen där vi direkt vek av upp mot elljusspåret som vi följde fram till Bäckebovägen. Därifrån sprang vi sedan tillbaka mot Haga. På vägen tog vi några ruscher i djupsnön som gav blodsmak i munnen. Funderade då jag var tvungen att växla ned och gå - om andningen slutar funka exploderar man då? Skönt att komma fram.
Jag fångad i farten.
Lars B på väg mot horisonten. Snöpuls i en halvmeter puder. Snabbt upp i maxpuls och blodsmak i munnen.
Framme. Lars B.
Snöyra när vinden vräker ner snö från granarna längs elljusspåret i Bosvedjan.
Istället för stig och skog blev det snö och stad på första advent. Minus 15 grader vid SOK-stugan vid start och inga upptrampade stigar i sikte. Istället en halvmeter pudersnö över Sundsvall. Den som var aktivitetsansvarig på Running Sundsvall vaskade istället fram en vägrunda, som när allt kom omkring var rätt tungsprungen den också. Mycket snöpuls. Visserligen hade hundägarna gjort sitt - och trampat upp lite lätt. Men det var riktigt jobbigt bitvis. Torr, kall snö påminner lite om att springa på en sandstrand. Ger åtminstone samma känsla i fötterna, vaderna och ljumskarna. En rätt kul runda när allt kom omkring!
Snöpuls vid foten av Södra bergets slalombacke.
I Sidsjö puttrade snökanonerna för fullt. Snart är det perfekt att åka utför också i Sundsvall.
.JPG)
.JPG)
