Julstämning som gör mig cyklig

Julstämning i Badhusparken gör mig cyklig.

Förstår att många törstar efter att få veta, eller inte. Tänkte i alla fall berätta att efter att ha fått punktering två dagar i rad på väg till jobbet så har jag nu lyckats ta mig dit lika många dagar i rad med all luft i behåll. Och rätt klädd och med material som håller är ta mig sjutton cykling bäst på vintern. Så det så. Jag bjuder på den här stämningsfulla bilden från Badhusparken i Sundsvall bara för att understryka att det verkligen är sant. Julstämning som gör mig cyklig.

Naturen, cykelveckan, Moon rider och mods har mig gemensamt

Jag är naturromantiker, har alltid varit det och kommer antagligen att förbli det. Vid 16 sålde jag moppen. Kände att jag störde. På sommarnätterna hörde man lommens klagande läte från sjön Marmen där jag växte upp. Jag blaskade med avfettningsmedel och bensin på villatomten och inom mig växte ångesten för att naturen skulle dö. Då var det 1980-tal och debatten om säldöden började blossa upp. Härdsmältan i Tjernobyl blev världsnyhet en något år senare. Miljögifter var nyhetsstoff och Miljöpartiet växte till.

Jag skryter gärna ohejdat om att jag har Sundsvalls vackraste cykelväg till jobbet. Så här såg det ut på väg hem i  går kväll. Skicka gärna bilder på din cykelväg. Kanske läge för en liten tävling?

På gymnasiet höll jag mitt första föredrag - om Greenpeace och aktivistfartyget Rainbow Warrior. För moppepengarna hade jag köpt en racercykel. Jag försökte köra i kapp med bussen från stan och förlorade. I dag kan jag ibland bete mig ungefär likadant. I Sundsvall drar cykelveckan i gång i dag. Jag är inte involverad på annat sätt än att jag cyklar själv. I morse gjorde jag ett litet undantag med bil och passade på att göra en räkneövning. Eftersom jag är ledig och familjen var sen, så jag skjutsade jag allihop till skolan och jobbet. På vägen kunde jag räkna till två cyklister i Bergsåker, en till på Haga och så tre nere på stan. Den som vill se ett skifte i trafiken har en del att jobba med. Mest bestående är ändå intrycket från parkeringsfickan utanför skolan där jag lämnar min äldsta tjej. Precis när jag stannat blåste en blank Saab förbi bara en halvmeter från bakdörren där mitt barn skulle kliva ut. Mänsklig dumhet finns det så gott om. Stå bara stilla så ramlar den över dig. På bloggen Cykelsmart redovisades nyligen en undersökning om Sveriges bästa cykelkommuner. En rankningslista som tagits fram tillsammans med Cykelfrämjandet. Sundsvall finns med på plats 50. Näst sist. Allra sist ligger länsgrannen Örnsköldsvik. Alltså: i botten två kommuner i skogslänet Västernorrland. Enligt Cykelsmart har drygt 4700 personer betygsatt sina hemkommuner på en tiogradig skala. Rikssnittet är 6,16. Sundsvall får 5,27. Västerås toppar med 7,59. Hela blogginlägget med den kompletta listan kan du läsa här. När det gäller cykling så finns en annan, estetisk aspekt, som jag själv är väldigt svag för. I den danska dokumentären Moon Rider - the movie återges den i koncentrat. Har du inte sett dokumentären, så kan du göra det till den 20 maj på SVT Play. På You Tube finns, så vitt jag vet, bara en trailer. Kolla in den här:

På tal om estetik och cykling så är väl antagligen Sir Bradley Wiggins den som ligger allra längst fram i den internationella cykeleliten. Tour de France-vinnaren och OS-guldmedaljören har tagit fram en kollektion i samarbete med det brittiska klädmärket Fred Perry. Där fusionerar Bradley Wiggins cykelsport med modnostaligi på ett sätt som får mig att längta efter en ny brittisk våg. Låt den komma. Skölj bort all bensinångande Rockabilly från Sundsvalls gator, skogsbilvägar och torg en gång för alla.

Sir Bradley.

Vårcyklistens fiende #1

Klockan närmade sig halvtolv natten mot tisdag Precis här hände det. Stor dramatik för den nattrötte webbredaktören på väg hem från jobbet. Rullgruset slog till, vårcyklistens fiende nummer ett. Bilden är förstås arrangerad. Men det var ungefär så här det såg ut. Till höger låg jag och åmade mig. Varje gång jag cyklar omkull blir jag lika förvånad. Det gör oftast ont. Men precis som när man halkar så känns det pinsamt. Ofta dominerar den senare känslan. Istället för att känna efter om allt är helt så är det lätt att bara hoppa upp och se sig omkring. Det var inte jag liksom. Lite orolig blev jag allt eftersom det var samma knä som på sportlovet som fick ta smällen. Den här gången höll jag ut till vänster för att slippa ett tjälskott. Som ni ser så lutar cykelbanan ganska kraftigt och jag höll rätt skaplig fart. Så kände jag plötsligt att det inte bar längre och försökte gira in mot mitten. Men så låg jag där. När cykelvägarna tinar fram är det förstås önskvärt att de snabbt sopas rena från grus eftersom cyklisterna är där direkt. Jag ska inte klaga allt för mycket eftersom större delen av min sträcka från stan till Bergsåker är helt okej. Tyvärr ligger rullgruset kvar här och där. I mörkret hade jag själv svårt att upptäcka faran. Trots allt höll jag ihop rätt bra ändå. Tack och lov var jag bra klädd och hade handskar på mig. Mitt önskemål är förstås att ni väghållare ska fortsätta sopa, så ska jag försöka vara lite mer uppmärksam på hojen.

Vår (men fortfarande bara februari)

På väg hem på Västra vägen i riktning mot Bergsåker.

#22 #blogg100
Våren kom tidigt i år. Plötsligt sju grader varmt. Intensivt takdropp. Sol och västlig vind. Rysskylan som bortblåst. På väg hem idag kände jag mig tvungen att slita fram telefonen och ta ett kort av bara farten. Cykelbanan blänker av smältvatten - man ska glädjas åt det lilla. I övermorgon går vi in i mars. Eller cyklar.