Motbackelöp i Nolby och en olycklig tävlingskrock

Gumsekullen Vertical från toppen och målet. Foto: Run UF

Säsongen är i gång. Även i Sundsvall är det trångt mellan loppen. Så trångt att vi får en olycklig tävlingskrock redan i helgen. Å ena sidan Gumsekullen Vertical i Nolby. Ett udda lopp. Kanske ett engångsevent. Kanske en succé som sätter "motbackelöp" på kartan även i Sundsvall. Backar har vi ju gott om. Å andra sidan Icaloppet på Alnö. Årets första halvmara och ett etablerat asfaltslopp. För många avstampet på tävlingssäsongen och en värdemätare på löparformen inför Stockholm maraton den 31 maj. Väldigt synd att det blev så här. På sätt och vis är jag medskyldig, som delaktig i upplägget kring Sundsvall trail tour. I dag pratade jag med Eila Söderman, en av tre gymnasieelever som arrangerar backloppet i Nolby genom UF-företaget Run UF. Överskottet ska de skänka till välgörenhet. Med 68 anmälningar så här långt är hon ändå rätt nöjd.
- När vi satte tävlingsdatumet så hade Icaloppet inte satt ut sitt datum ännu på sin hemsida. Vi hade tänkt att vi skulle vi ha koll på det, men så glömde vi bort det. När vi fick reda på att Icaloppet också valt den 10 maj så var det bara en månad kvar och då tyckte vi att det var för sent att ändra, säger hon.
Själv ska jag springa uppför på lördag. Gumsekullen Vertical går i två olika slingor. En röd på 4,7 kilometer och en svart på 700 meter.

Röda och svarta slingan. Den senare kan bli en nära döden-upplevelse.

Röda slingan gör en lov runt fiskedammen innan det bär av mot toppen. Svarta slingan är kompromisslös - pang, poff rakt upp för Gumsekullen. Motbackelöp som det heter i Norge, där tävlingsformen finns med i tävlingskalendrarna sedan länge. Backlopp av det här slaget har sitt ursprung i Skottland. Tydligen utövas den brett även i andra backiga delar av öriket där tävlingar i "Fellrunning" kategoriseras i svårighetsgrad utefter graden av stigning och distans. Mer om det kan du läsa här:  Vertikala kilometrar springs även inom extremlöpningen Skyrunning, på hög höjd, där vår egen Emelie Forsberg är en av världens absolut vassaste. I Nolby blir det, som sagt, 700 meter och cirka 250 höjdmeter. Jag är övertygad om att det kommer att bli fruktansvärt jobbig att ta backen i full fart. Samtidigt är den är typen av löpning en dröm för den som längtar efter en massiv mjölksyrechock och blodsmak i munnen. Någon? Apropå Emelie Forsberg. Den här filmen är förstås en reklamfilm för Salomon. Kom ihåg det när du tittar på den. Men visst verkar hon ha det rätt okej där uppe vid polcirkeln? I en tid av trailöpningsmani, längtan till naturen, bergen, snön och så vidare så träffar filmen liksom mitt i. Någon får gärna ruska tag i mig.

Världsmästare till 47 (inom fyra år då)

Västernorrland regerar. Här har vi Emelie Forsberg från "ingenstans", det vill säga Härnösand. Plötsligt en av världens bästa i Skyrunning. Sedan tidigare har vi Andreas Svanebo från Sundsvall. Bäst i Sverige på riktig terränglöpning. 

Jag sitter på en rund pall i hörnet. För första gången som patient hos en sjukgymnast. Vad blir domen? Göran på Atlas ställer frågor och undersöker knäet. Kommer fram till att det inte finns någon vertikal instabilitet. I sådana fall kan man hälsa hem som terränglöpare.Vrickningen i sidled som jag råkade ut för har istället sträckt det inre ledbandet. Knäet ska vara träningsbart igen efter sex veckor, konstaterar han. Jag är inne på vecka fem och har redan börjat. Livet lever. Göran visar, förklarar och funderar på vilken rehabiliteringsträning som är lämpligast. Han säger att han vill slå ett slag för spänstövningar. Lugnt till en början. Sedan så måste jag bygga muskler som stabiliserar i sidled. Boxhopp för spänsten och olika benböjsövningar styrkan. Vikterna ska till en början disponeras för tio repetitioner gånger tre. Boxhoppen ska vara i lagom höjd. Göran resonerar en hel del kring värdet av att man som konditionsidrottare även ska se till att träna upp explosiviteten. Lägga in träningsmoment som bygger vita muskelfibrer. Hopp är perfekt.
- Världsmästare kan man bli till 47, säger han.
- He, he, Ja men då så. Då kör jag på, säger jag.
Vad han menar är förstås att upp till den åldern så har kroppen fortfarande god förmåga att bygga muskelfibrer som gör oss snabbare och mer explosiva. Ungdomsmuskler, så att säga. Uthålligheten kan vi träna livet ut. Den får vi genom de röda muskelfibrerna. När jag överför tänket på mig själv, så kan jag ironiskt nog se fördelar med att jag råkade ut för min trista vrickning. Nu tränar jag målmedvetet för att bli starkare. Efter besöket hos Göran har jag lagt till övningar i syfte att bli explosivare. Utan vrickning hade jag garanterat älgat runt i skogen nu. Utan styrkeövningar. En stark kropp, vilket jag därmed inte vill påstå att jag har, är bra för en terränglöpare. Jag såg Sportspegelns inslag om Emelie Forsberg från Härnösand, eller "ingenstans" som man uttryckte det i studion. För det första så är det fantastiskt kul att det går så bra för henne. För mig var hon okänd tills dess att min alltid lika uppdaterade sambo tipsade mig om inslaget. Emelie Forsberg ser ut att ha en väldigt stark i kropp. Jämför man henne med en maratonlöpare, som springer på platten på asfalt, så är skillnaden stor. För att klara av att klättra några par tusen meter över en mara så kan man förstås inte ha så många överflödskilon. Men man kan inte heller vara hur slimmad som helst. Och vad fasen, världsmästare kan man ju bli till 47. Eller hur?