Terränglöpning ett stenkast från Stenstan

Löpning på stig och löpning på väg. För mig är det två helt olika sporter. Jag undviker vägarna. Jag väljer att springa i gräset bredvid om det går. Löpning på väg utmanar min löpteknik. På vägen känner jag mig lågt växlad. Trög. I skogen upplever jag min kropp ändamålsenlig. Jag antar att många tycker tvärtom. Är högt växlade och har en löpteknik anpassad för jämnt underlag. Utmaningen för mig borde alltså vara att springa på väg. Att skaffa mig skaplig teknik. Lära mig löpa med flyt när det ska gå lätt. Men jag drar mig för att göra det. I veckan har jag sprungit tre korta rundor inne i centrala Sundsvall. Sträckorna på asfalt har varit begränsade. Faktum är att i den här stan har vi utmärkt skogsterräng bara ett stenkast från Stenstan. Här är några exempel.

Den här rundan startar en bit nedanför toppen av Norra berget. Börjar alltså uppför på en mjuk stig för att sedan ringla ned mot foten av berget mestadels på grus. Sista biten är jämn och fin genom en park vid ån. Där går det med fördel att springa på gräs alternativt på grus på den fina gångvägen.

Här är det trapporna upp till Norra berget som gäller. Passar bra för den som vill  ta ut sig totalt.

Ungefär halva den här rundan går på asfalt. Andra halvan går på grus, stig och till och med i obanad terräng nedför bergssluttningen mellan punkthusen vid foten av berget. Bra lunchrunda för den som vill skaka av sig kontorsstressen.

Terrängsäsongen startar NU!

Ny runda. Två varv blir det ett maraton.

Äntligen! Sista helgen i april, morgonsol, ett par plusgrader och vindstilla. Jag tror inte ett tillfälle kan vara bättre för en långtur. Säsongens första, riktiga, dessutom. Ett ögonblick i vårsolen. Redan förra helgen testade jag knappt två och en halv mil, men det var en seg historia. Början gick bra, i sällskap med min sambo. Sista milen var tung och trist. Under veckan har jag kört ett intervallpass med SOK i Silobacken, ett milpass och två vändor i gymmet. Jag trodde att elefantbenen skulle komma tillbaka nu, men inte. Återhämtningen är sannerligen helig, som Sally Edwards, min nya guide till löpargalaxen, predikar. Två dagars vila i kropp och själ gör under. Amen. Vi älgade i väg, jag och Lars M, vid halv nio och var hemma igen vid elva. Turen gick i pratfart. Kanske till och med långsammare än så.  Rundan var nykomponerad med start i Bergsåkers centrum, över Holmbron och sedan runt Selångerfjärden, vidare mot Huli, Bosvedjan, Birsta och hem igen. I norrsluttningarna gick det bra att springa på hård skare i de gamla skidspåren. På andra håll i var det blött och lerigt, precis som trail ska vara. Där solen ligger på dagtid var det civiliserat, torrt och fint. Årets terrängsäsong är i gång. Och framme, efter två timmar och tjugo minuters löpning, kände jag en mil till ligga och vila i benen. Känns bra. Mycket bra.

Selångerån.

Lars M.

Huli.

Riktigt bra skor.

Ut ur det svarta hålet

Undvik löpningens svarta hål. Det är ingen rymdforskning.

Läser just nu "Den ultimata löparguiden". Ska skriva en kort recension till en bilaga till Sundsvalls Tidning. Det här är den första faktabok om löpning som jag läst, möjligtvis med undantag för Born to run. För mig har löpning alltid varit något man gör och inte något man läser om. Men nu är det alltså gjort och det var kanske på tiden att jag fördjupade mig en smula. Den ultimata löparguiden kom ut i april på svenska och lanserar begreppet "svarta hålet" stenhårt. Tidningen Outside skrev redan för ett par år sedan en artikel om löpningens svarta hål, men för mig var det en ny bekantskap och jag gissar att det finns fler som jag där ute. Begreppet myntades av den norske träningsfysiologen Stephen Seiler innebär i det här sammanhanget löpning som ligger på en ansträngningsnivå där träningsintensiteten upplevs som lite hård men inte riktigt hård. Problemet med träning på den här mittemellannivån är att det sliter lika hårt på kroppen som riktigt hård träning, men ändå inte är tillräckligt hård för att förbättra syreupptagningsförmågan maximalt. Författarna (Sally Edwards, Carl Foster och Roy M. Wallack) varnar för att lägga träningspassen i det svarta hålet. De predikar istället för att träningen ska vara riktigt hård för den som vill bli snabbare och att den alltid ska kompletteras med motsatsen. det vill säga träning i lugnt och fint tempo. Enbart stenhård löpning kan också få negativa resultat, hävdar de. Kroppen måste få tid för återhämtning och det kan bara ske genom lugn och fin träning och vila. Regeln är att en hård träningsdag alltid ska följas av en lugn och fin. För en löpare handlar det även om att undvika löpning emellanåt och att göra något annat kul istället. Jag är inte någon stor vän av poängsamlande om matematiska formler, men jag är ändå beredd att ta till mig författarnas råd att skaffa mig en pulsklocka, leta rätt på min tröskelpuls och sedan utgå från den i högre grad när jag är ute och springer. Att köra stenhårda löppass kan förstås verka svinjobbigt, men med ett lopp i sikte så kan det ju vara värt besväret. Författarna bedyrar också att den här sortens pass bara ska stå för ungefär tio procent av den totala träningsdosen. En annan fördel kan ju också vara att de lugna passen ger en massa nya tillfällen att njuta av naturen.

Man vs Horse

En hästrunda i Bergsåker.

Att springa långsamt är en konst i sig. Att med låg puls lunka på. Att springa 42 kilometer i fjällen är tungt. Att träna på att ta det lugnt kan alltså vara en fördel. Att tänka så tror jag är rätt. Vilket är mitt allra mysigaste tempo? Ligger det runt 7 minuter per kilometer i tuff terräng? Och är det så komfortabelt efter 35 kilometer och 1300 höjdmeter? Jag vet inte. Därför måste jag lära mig det. I går var jag ute på en runda som man kan kalla en hästrunda. Även om den gick i mycket lugnt tempo och inte i särskilt avancerad terräng. Bergsåker är Norrlands travmetropol och det märks i skogarna runt byn. Träningsbanan ovanför Travbanevägen startar stenhårt. Brant uppför och så fortsätter det. Att köra backintervaller med kusarna lär ge effekt och samma gäller väl för oss tvåbenta. I boken Born to run skriver Christopher McDougall om loppet Man vs Horse Marathon. Jag undrar vilken plats i Sverige som egentligen vore lämpligare än Bergsåker för ett sånt lopp? Någon kan väl fixa ett!

Kom igen! Ut ur komfortzonen kuse!

Det smaskar så mysigt när man springer i geggamoja.

Upp här och så full fart i fyra kilometer.

Kan det här vara något för mig också?

Vårcyklistens fiende #1

Klockan närmade sig halvtolv natten mot tisdag Precis här hände det. Stor dramatik för den nattrötte webbredaktören på väg hem från jobbet. Rullgruset slog till, vårcyklistens fiende nummer ett. Bilden är förstås arrangerad. Men det var ungefär så här det såg ut. Till höger låg jag och åmade mig. Varje gång jag cyklar omkull blir jag lika förvånad. Det gör oftast ont. Men precis som när man halkar så känns det pinsamt. Ofta dominerar den senare känslan. Istället för att känna efter om allt är helt så är det lätt att bara hoppa upp och se sig omkring. Det var inte jag liksom. Lite orolig blev jag allt eftersom det var samma knä som på sportlovet som fick ta smällen. Den här gången höll jag ut till vänster för att slippa ett tjälskott. Som ni ser så lutar cykelbanan ganska kraftigt och jag höll rätt skaplig fart. Så kände jag plötsligt att det inte bar längre och försökte gira in mot mitten. Men så låg jag där. När cykelvägarna tinar fram är det förstås önskvärt att de snabbt sopas rena från grus eftersom cyklisterna är där direkt. Jag ska inte klaga allt för mycket eftersom större delen av min sträcka från stan till Bergsåker är helt okej. Tyvärr ligger rullgruset kvar här och där. I mörkret hade jag själv svårt att upptäcka faran. Trots allt höll jag ihop rätt bra ändå. Tack och lov var jag bra klädd och hade handskar på mig. Mitt önskemål är förstås att ni väghållare ska fortsätta sopa, så ska jag försöka vara lite mer uppmärksam på hojen.

Backintervaller i Bergsåker

Blåsippan ute i backarna står.

Jag gratulerar mig själv och min sambo till dagens intervallpass. Vårens första i backen upp mot travbanan i Bergsåker. Strålande sol. 15 minuter. 20 sekunder rusch upp och 20 sekunder lunk ned. Intervaller är antagligen det perfekta sättet att hitta tillbaka till löparformen. Allt gynnas. Syreupptagningsförmågan och löpartekniken. Kul är det också. Och riktigt jobbigt. Kände verkligen hur det spratt till i benen när värmde upp. Tydligt tecken på vårkänslor.

Fast fasta å andra sidan

Frågan är befogad. Kan jag äta frukost sedan? Mitt viktigaste mål om dagen. Cirka tusen kilokalorier.

Såg Vetenskapensvärld om fasta i går kväll. Lever själv enligt principen äta balanserat, vilket rätt ofta blir väldigt obalanserat eftersom jag har svårt att inte äta mycket när det är gott. Socker är jag däremot väldigt bra på att undvika. Tyvärr är jag tarv på ris och pasta. Inte för att det tar sig särskilt märkbara yttre uttryck. Jag väger lika mycket i dag som för 20 år sedan. Men insidan då? Där är jag mer fundersam. På det hela taget mår jag i och för sig som en prins. Är nästan aldrig sjuk. Har skaplig kondition, kanske till och med bra. Jag strävar efter att äta mer grönt. Käkar inga mackor. Det blir en hel del frukt. Mycket fisk. Knappt några charkuterier. Och jag trivs med det. Men allt kan förstås bli bättre. Av flera skäl. Hälsa är förstås ett. Miljö ett annat. Av etiska skäl tycker jag dessutom det är rimligt att ligga lågt med kött, särskilt kött som kommit till tallriken via globala omvägar. Jag ogillar frosseri, även om det, som sagt, är lätt att trilla dit. Efter den upplysande dokumentären om fasta, så fick jag nu på morgonen en kompletterande lektion av min sambo. Hon är som ett uppslagsverk. Summan av det hela blev att jag för första gången tog reda på hur många kilokalorier jag egentligen behöver en vanlig dag. Utgångspunkten är att jag tränar hårt och inte vill tappa vikt. Dessutom tog jag (eller min sambo rättare sagt) reda på hur stor del av dagens kaloriintag som min standardfrukost står för. Jag behöver 2800 kilokalorier per dag och min frukost står för en tredjedel. Skulle det funka för mig att fasta och behöver jag det? Svaret på vårdcentralen blir med hundra procents säkerhet att fasta är helt onödigt för mig. Men jag känner en lockelse i tanken. Stämmer teorin så är det både bra mot sjukdomar som hjärtinfarkt och cancer och för lilla hjärnan. Och där kan jag ju behöva lite hjälp. Nu ska vi ut och köra intervaller i solen. Det utöver också en sällsam lockelse på mig.

Nu kör vi! Gubbknäet pallade för testet

Balettrundan.

Nu kör vi! Visst är det så det brukar låta när melodifestivalen drar igång. Här snackar vi löparfest. Jag bestämde mig under eftermiddagen för att testa mitt stukade knä. Förra gången jag var ute på en löparrunda var den 16 februari. På sportlovet vrickade jag knäet. Medan jag väntade på att L:s balettlektion skulle ta slut drog jag på mig skorna för min första runda på ett tag. Och knäet känns helt okej igen. Alldeles i början kände jag av lite hugg, men det släppte när jag rundade GA kyrkan och det kom inte tillbaka. På kvällen smorde jag med voltaren i förebyggande syfte. Nu på morgonen kände jag av lite igen när jag gick uppför trappan, men det har också släppt. Alltså startar löparsäsongen nu.  

This shoe is made for walking.

Uppenbart är att det går fort att tappa löparformen. Hade lite knepiga skor på mig, men det förklarar ändå inte hela känslan av bristande kontakt mellan huvudet och fötterna. Som att underkroppen sprang på medan överkroppen försökte hänga med så gott den kunde och huvudet tittade på ... Lite overkligt. Jag måste ha blivit skadad av att ha cykeln eller skidorna mellan mig och moder jord för länge. Vet att det släpper efter lite övning. Så nu kör vi! Mot Öppet fjäll.

Sundsvall den 11 april 2013.

Apropå Thatcher

Sveriges bästa ekonomikrönikör, om ni frågar mig.

Apropå Margret Thatcher, som många politiska skribenter väljer att hylla i krönikor och ledarspalter i dessa dagar. Död som hon är. Tillsammans med sin kompis, Ronald Reagan, lade hon ju den politiska grunden för de avregleringar av finansmarknaden som uppenbarligen ställt till det för folk runt om i världen under de senaste åren. Vissa saker är förstås lite för krångliga att resonera om i nekrologerna Tur att det finns plats på annat håll.
Så här skriver Svenska Dagbladets ekonomikrönikör Andreas Cervenka om tillståndet på den globala finansmarknaden. Frågan han ställer är:
"Hur skulle då en önskelista för ett friskt finanssystem se ut? Kanske så här: Det utgör oljan i det samhällsekonomiska maskineriet och inte tvärtom. Det bidrar till att producera verkliga och uthålliga värden och inte tomma spekulationskalorier. Det skapar inte oacceptabla risker och är motståndskraftigt. Faller en faller inte alla. Sist men inte minst: misstag får konsekvenser. Helst för de som begått felen och ingen annan."
Läs hela Andreas Cervenkas blogginlägg. Det är mer än läsvärt.

Världsmästare till 47 (inom fyra år då)

Västernorrland regerar. Här har vi Emelie Forsberg från "ingenstans", det vill säga Härnösand. Plötsligt en av världens bästa i Skyrunning. Sedan tidigare har vi Andreas Svanebo från Sundsvall. Bäst i Sverige på riktig terränglöpning. 

Jag sitter på en rund pall i hörnet. För första gången som patient hos en sjukgymnast. Vad blir domen? Göran på Atlas ställer frågor och undersöker knäet. Kommer fram till att det inte finns någon vertikal instabilitet. I sådana fall kan man hälsa hem som terränglöpare.Vrickningen i sidled som jag råkade ut för har istället sträckt det inre ledbandet. Knäet ska vara träningsbart igen efter sex veckor, konstaterar han. Jag är inne på vecka fem och har redan börjat. Livet lever. Göran visar, förklarar och funderar på vilken rehabiliteringsträning som är lämpligast. Han säger att han vill slå ett slag för spänstövningar. Lugnt till en början. Sedan så måste jag bygga muskler som stabiliserar i sidled. Boxhopp för spänsten och olika benböjsövningar styrkan. Vikterna ska till en början disponeras för tio repetitioner gånger tre. Boxhoppen ska vara i lagom höjd. Göran resonerar en hel del kring värdet av att man som konditionsidrottare även ska se till att träna upp explosiviteten. Lägga in träningsmoment som bygger vita muskelfibrer. Hopp är perfekt.
- Världsmästare kan man bli till 47, säger han.
- He, he, Ja men då så. Då kör jag på, säger jag.
Vad han menar är förstås att upp till den åldern så har kroppen fortfarande god förmåga att bygga muskelfibrer som gör oss snabbare och mer explosiva. Ungdomsmuskler, så att säga. Uthålligheten kan vi träna livet ut. Den får vi genom de röda muskelfibrerna. När jag överför tänket på mig själv, så kan jag ironiskt nog se fördelar med att jag råkade ut för min trista vrickning. Nu tränar jag målmedvetet för att bli starkare. Efter besöket hos Göran har jag lagt till övningar i syfte att bli explosivare. Utan vrickning hade jag garanterat älgat runt i skogen nu. Utan styrkeövningar. En stark kropp, vilket jag därmed inte vill påstå att jag har, är bra för en terränglöpare. Jag såg Sportspegelns inslag om Emelie Forsberg från Härnösand, eller "ingenstans" som man uttryckte det i studion. För det första så är det fantastiskt kul att det går så bra för henne. För mig var hon okänd tills dess att min alltid lika uppdaterade sambo tipsade mig om inslaget. Emelie Forsberg ser ut att ha en väldigt stark i kropp. Jämför man henne med en maratonlöpare, som springer på platten på asfalt, så är skillnaden stor. För att klara av att klättra några par tusen meter över en mara så kan man förstås inte ha så många överflödskilon. Men man kan inte heller vara hur slimmad som helst. Och vad fasen, världsmästare kan man ju bli till 47. Eller hur?

Cykling i bilstaden Sundsvall

Måndag. Helgjobbet överstökat. När jag cyklade hem vid 20.30 i går efter drygt 21 timmars webbande så var det på en hoj utan sadel och med kraschade växlar. Vintern tar ut sin rätt på materialet. Jag stod upp hela vägen, av naturliga skäl. Men, nu är det fixat. Hantverket utförde jag i gassande aprilsol på parkeringen. Mmm ... Behåller dubbdäcken ännu ett tag. Sadeln och växeln sitter i alla fall där de ska. Förra veckan totade jag ihop reportaget, som du ser på bilden. Sundsvalls Tidning den 5 april. Nyhetschefen tyckte att jag skulle skriva och gav mig "fria händer". Istället för jävsproblem valde jag att se mig som initierad. Det visade sig vara nyttigt. Jag hade inte koll på trafikreglerna. Nu väntar jag och många andra cyklister bara på att regeringen ska få ändan ur vagnen, ta till sig Cykelutredningen och remissinstansernas reflexioner och uppgradera cykeln i trafiken. I dag är cyklisten, som trafikant, ett undantag i trafikförordningens mening. Trafikanter som ska hålla undan för fotgängare, vilket är helt rimligt, och bilister, vilket jag inte tycker är rimligt. Varför då? Jo, för att det är bättre på väldigt många sätt om fler väljer att cykla. Och fler väljer att cykla om cykelbanorna blir bättre, snöröjningen funkar och cykeln får den status i trafiken som den förtjänar. Till exempel genom att slippa väjningsplikt för bilar, som är regeln. Undantag från regeln finns förstås. Knepigt att lista ut var bara. I en krönika lanserade jag även idén om att göra om Stenstan till en plats där cyklister och fotgängare har företrädesrätt och det finns cyklar att låna för den som vill. Vet inte om den gick hem i bilstaden Sundsvall. Jag tänker så här: ska vi få liv i Stenstan i den mördande konkurrensen med Birsta, så måste vi tänka nytt. Handeln kommer inte att lämna bilmetropolen för Stenstan. Skälet stavas ekonomi. Däremot kan vi erbjuda något helt annat i Stenstan, som lugn, grönska, tystnad, vackra hus, nöjen och kultur. Uppmana sedan fastighetsägarna att ställa om delar av sina fastighetsbestånd i Stenstan från kontor till bostäder. Vips, där har vi kanske vår framtid. Jag tror säkert en sådan utveckling gynnar handeln i Stenstan också. Noterade ytterligare en sak till förra veckan. Vår vän Cykel-Nisse är ju på väg flytta till Hälsingland. I juni lämnar han stan för att starta upp en rullande cykelverkstad med Bollnäs som bas. Han är en fantastisk personlighet och skicklig hojfixare. En hjälte på något vis. I år blir han 75 år, vilket är svårt att tro när man träffar honom. Hursomhelst. Jag önskar Nisse lycka till. Jag önskar dessutom Bert välkommen. För det är nämligen Bert från Bollnäs som tar över rörelsen på Norra Järnvägsgatan. En person i min närhet som jag håller mycket kär tyckte att det där låter lite som ett uppslag till en barnbok. Cykel-Nisse och Bollnäs-Bert. Gubbarna (ursäkta mig Nisse och Bert!) som byter stad, cykelverkstäder och kundkrets med varandra. Sundsvall, staden i mitt hjärta. Här finns det minsann stories att hämta.

Årets sista skidtur sådde fröet till ett hemmamaraton

Det kan mycket väl ha varit årets sista skidtur. Annandagens tur runt Bosvedjan. Spåren var mjuka där solen låg på. I skuggan var de fortfarande hårda och bra. Men veckan har varit varm. Och i helgen jobbar jag. Sedan skulle jag gissa att säsongen är över. Ute i spåret slog det mig att Bosvedjanrundan kan bli en del av ett hemmamaraton. Där har vi drygt 12 kilometer. Foga ihop rundan med spåret som går från Huli till Granlo och sedan runt Selångerfjärden. Där blir det ungefär nio kilometer till. Tillsammans blir det en halvmaraton. Ta det sedan två varv. En utmaning till i sommar. Testa distansen inför Öppet fjäll. Rundan består i huvudsak av lätt kuperad terräng och spår. Någon som är sugen? Först ska jag bara få ordning på mitt knä. På fredag ska jag till sjukgymnasten för besiktning. Förhoppningsvis är jag inte slaktfärdig ännu. Det blir trots allt bättre och bättre. Lite avundsjuk blir jag förstås på alla lunchjoggare som börjar dyka upp i Badhusparken. I dag kändes det som att alla plötsligt dragit på sig dojorna för att testa spåret längs ån. Lockade av vårsolen, som flyttfåglar som nyss landat. På sätt och vis är det kanske bra att jag måste hålla mig borta från löpningen ett tag till. Känns som att kroppen mår rätt bra av att jag står över några långturer. Jag skulle antagligen ha svårt att hålla mig borta om jag kunde. Tror att uppehållet och fysträningen jag pysslar med nu kan få effekt senare i sommar. Livet är förstås inte enbart träning. Det har jag aldrig inbillat mig. Så lever jag inte. På påskdagen var vi hos min pappa. Jag brukar alltid gå en vända på logen när jag kommer dit. Jag har alltid gjort det. Som en slags ritual. Jag går runt och tittar på alla prylar som ligger där. Ser hur tiden gnager på föremålen. Eller kanske är det tiden som förändrar mig och får mig att se annorlunda på föremålen? Pappa är en samlare. En gång i tiden var han även en passionerad skogslöpare. Han var ute i timmar. Vi har en del löparminnen ihop, men det borde förstå ha blivit många fler. Tyvärr satte hjärtat stopp för det. Vi delar en ganska skruvad längtan efter att få "fara ut i skogen". Ett minne han brukar berätta är när han sprang med ett gäng älgar. Han kom ikapp dem när de stod och betade och hängde på när de stack. Skorna i taket är hans. En av Nikes lättviktsmodeller från det tidiga 90-talet. De hänger där som ett fint minne i storlek 46.

Hur många mil farsan sprang i dom här är oklart. Är säker på att det blev många. Han har alltid levt på stor fot. Skorna är i storlek 46. 

Farsan tänder grillen på påskdagen i By.

Mer naturskog åt folket

På Naturvårdsverkets hemsida kan du läsa mer om markbytet.

Att vistas i en riktig naturskog är en stor upplevelse. Att befinna sig i något ursprungligt triggar fantasin. Jag kan inte så mycket om lavar och kryp, men att bara vara där tillsammans med dem bland flerhundraåriga organismer känns bra. Orörd natur är samtidigt en bristvara, även i Norrland. Därför känns det fantastiskt kul att det åtminstone tas steg i riktning mot att bevara de öar som finns kvar i havet av produktionsskog. Fortsätt så. Gillar dessutom bilden som Allehanda.se publicerade till sin artikel, som jag skärmdumpat.

Skrämdump från Allehanda.se.

Påskafton på Fälle

Efter bastu. Avkylning.

Påskafton. Årets hittills vackraste dag. Vi firar helgen på Norra Fällöudden, Härnösand. Från mammas och Lasses stuga har vi utsikt över viken och ser domkyrkan sticka upp med sitt vita torn inne i stan. Passande en helg som den här. För troende kristna är påsken årets viktigaste religiösa högtid. Även för mig är det så. Där finns kärnan i det kristna budskapet, som sträcker sig bortom religionen. I dramat kring Jesus död finns många av de mänskliga svagheterna samlade. Sveket, egennyttan, hatet och förnekelsen. Samtidigt visar Jesus prov på det svåraste av allt. Att komma över sina tvivel, stå upp för det man tror på och sedan offra sig för andra. Man behöver inte vara kristen eller ens religiös för att förstå kraften i det budskapet. Uppståndelsen kommer som plåster på såren. Jag har bara besökt domkyrkan vid något enstaka tillfälle. Ska nog göra det snart igen, tänker jag nu. Kyrkan har genomgått en omfattande renovering. Jag tycker om att vara i kyrkorum. Upplever dem som fridfulla och kraftfulla på samma gång. Under dagen har vi njutit av vädret, åkt skidor på isen, bastat, ätit gott och umgåtts. Tycker inte att jag kan begära mer av livet än så.

En varg med humor

Så ser det ut. Junselevargens konto på Twitter. Rätt kul.

Jag borde inte sitta här nu. Klockan är tio på kvällen och jag går på mitt morgonskift. Klockan fem, om sju timmar, ska jag sitta här och ratta ST.nu. Men, jag har en blogg att sköta. Ett uppdrag jag inte kan svika. Dessutom har jag nyss kommit hem från ett skivtångspass på gymmet. Ute lyser fullmånen. Hängde som en brandgul apelsin över Stenstan när jag var på väg till Friskis. En riktig vargmåne är vad det är. Alltså sitter jag här, ylar inte, men funderar på att vi faktiskt har en varg i Västernorrland. Junselevargen, eller rödluvan som hon också kallas. Ett djur som på sistone skaffat sig en egen mikroblogg på Twitter där hon lämnar ifrån sig små kvicka tweets. Somlliga väldigt fyndiga. Visst är Junselevargen en vansinnigt intressant story. Alltså inte frågan om vem som twittrar som vargen. Utan storyn som sådan. Ena stunden flygs vargen bort från Norrlands inland och andra stunden lunkar hon godmodigt tillbaka. Si sådär femtio mil. Gång på gång. Jag förundras över är hur det kan vara så att Sverige, som är ett av Europas till ytan största länder, och Norrland, som är en ansenlig del av vårt land, kan ha ett sådant bestyr med en enstaka individ? Vad säger det om oss, vår rovdjurspolitik och vår historia? Jag skulle gärna ägna några veckor åt att fördjupa mig i det. En tanke som dyker upp är att berättelsen om Junselevargen åtminstone visar att Norrland inte är den vildmark som många föreställer sig. Inte än i alla fall. De flesta av oss, som har gått grundskolan, borde ju känna till att Norrland är en Europas mer industrialiserade regioner. Vildmarken, i den mån den finns där, är små öar. Definitivt i Södra Norrland. Norrland är snarare ett industrilandskap med gigantiska råvarulager, energidepåer och ett nätverk av basindustrier. På skogsbilsvägarna, riksvägarna och järnvägsrälsarna dundrar godstransporterna fram. Att det sedan inte bor så mycket folk här är en annan sak. Särskilt många vargar ryms det inte ändå. Uppenbarligen. Rennäringen och jägarna kräver sitt. Visst vore det en story att bita tag i, som @junselevargen skulle ha sagt. Att bena ut det. Göra det begripligt. Åtminstone för mig själv. Poängen med twitterkontot, som jag ser det, är att det inte bara är kul att följa under de bisarra omständigheterna. Kontot kan dessutom leda till en förnyad diskussion om vargfrågan. På Twitter finns i alla kan i alla fall chans för betydligt fler än de gamla vanliga att lägga sig i.

En varg med humor. Inte alla som har det. Humor alltså.

Varför håller vi på?

Vårfrudagen. Vintern är på väg att haka i nästa kugge i årstidshjulet. Våren är här. Innan jag går vidare med poesin tänkte jag bara säga att just nu är det nog den allra tristaste tiden på året att cykla. På morgonen är det blåis och knöligt som en kostig på cykelvägen. På eftermiddagen är det snömodd. Vintercyklingens fiende nummer ett. För att inte tala om vägdammet längs bilvägen. Kör bussen förbi så är enda alternativet att inte andas. Annars får man stenlunga. Tack och lov är problemen är övergående. Tyvärr gäller det även årstiden.  

Vintercyklingens fiende nummer ett. Modden.

När allt kommer omkring så vill jag att vårvintern ska vara så långe som möjligt. I helgen ställde jag frågan i bilen till barnen. Vi hade stannat på Konsumparkeringen för att köpa korv till grillen. Varför tror ni att jag och mamma vill vara ute hela tiden? Dum fråga. För att ni vill ha frisk luft och för att ni vill träna, svarade de förstås. Så är det ju. Väldigt banalt egentligen. Men det finns även ett inslag av drift i det här. Det gamla vanliga komma ut i solen igen efter flera månader i mörker. Tanka D-vitamin. Egentligen förutsätter det inte någon särskild aktivitet. Det är bara det att på skidor mångdubblas njutningen. Väldigt banalt och väldigt härligt. Jag var i Östersund förra veckan. På fackligt årsmöte i Mittmedialand, som sträcker sig från kusten till fjällen från Dalarna i söder till Ångermanland i norr. Mittmedia är ett av Sveriges största medieföretag med drygt 20 tidningstitlar, stora webbsajter och flera hundra journalister. Namnet är anonymt, men säg Sundsvalls Tidning, ST.nu eller något annat känt namn på en tidning här i regionen så är det Mittmedia du syftar på. I Sundsvall är vi större än Aftonbladet.se på webben. Uppenbarligen en viktig informationskälla. En tidningstradtion med anor från 1800-talet i digitalt format. Liknande traditioner finns i Gävle, Falun och Östersund. Årsmötet var viktigt. Vårt första efter bildandet av den nya journalistklubben. Vi genomgår en omvälvande digital omställning. Våra nya surf- och mobilvanor har satt oss under stenhård press. Vi jagar nya intäkter när de gamla sviker. Då gäller det att vara konstruktiv. Alldeles för många journalistjobb har redan försvunnit. Senaste chockvarslet, som vi skulle ha kallat det i tidningen, rör Länstidningen. En stor del av redaktionen ska bort. I Östersund passade jag på att kolla in Vinterparken. Jämtarna verkar njuta av utelivet vid Storsjön på ett sätt som känns unikt. Trots vardag mitt i veckan var det trängsel vid solmuren. Östersundsbor axel vid axel i det vindstilla läget och med ansiktena vända mot solen. Som om inga sorger fanns. I luften ett knippe minusgrader och en himmel blå som evigheten.

Här i Vinterparken är vårvintern  som bäst.

Österrorännet - skolan avslutar skidsäsongen

I dag var det skidtävling på Österro skola i Sundsvall. Eller tävling förresten. Skidfest var det. Marsvädret var på sitt allra bästa humör. Jag också. Inte varje dag man får vara med på skolan och på en så här kul grej dessutom. Österrorännet avslutar skidsäsongen för Österrobarnen. Nästa vecka startar innegympan. Skolan har egna spår, som löper ut från skolgården och sträcker sig över lägdorna nedanför villaområdet. Österro är en väldigt trygg skola och jag är glad för att mina barn har fått sina första skolår där. Mitt andra, lite större barn, går på Bergsåker. En stor skola med 600 elever och klasser upp till årskurs nio. Även där verkar barnen känna sig rätt trygga. Samtidigt märker man som förälder att attityderna förändras och klimatet blir lite tuffare. Bergsåker har profilerat sig som en skola som satsar på idrott och kultur. Själv gillar jag inställningen hos gympamajjen Vegard. Redan från trean lär han Bergsåkersbarnen att klä sig ordentligt när de ska ut. När det är vinteridrott ska de alltid ha ett riktigt underställ underst. Sedan lager på lager. Att barnen får teoretiska och praktiska kunskaper om värdet av rätt kläder på vintern har gjort det lättare för oss när vi ska ut på vinterutflykt. Inget tjat om att klä sig ordentligt. Understället åker på. Det gillar jag. Tjat får man nog av ändå. Som sagt, Österrorännet avslutar skolbarnens skidsäsong på Österro. Men i Sundsvall känns det som att vi kommer att få en ovanligt lång skidsäsong. Kylan ska hålla i sig och spåren är fortfarande monumentala. Det kommer många fler tillfällen att njuta av vårvintern! Här några bilder från i dag:

Katrin.

Eva håller koll på protokollet.

Fritidsfredrik fixar fika.

Agnes.

Alfred och Alex.

Linnea och Lydia.

Josefin.

Linnea.

Lisa, Lena och Ingela.

Lukas L/J.

Lydia.

Yaya.

Emma S med flera.

Wille.

Yaya och Philip.

Tiffanie, Linnea, Leia och Naima.

Olivia, Minna, Lukas H, Elliot, Kalle och Maud.

Alfreds mamma och lillasyster.

Leia, Hanna, Oliver och Linnea L.

Olivia.

Pärlband av åkare.

Therese.

Muggar.

Neo.