Så här kan en runda runt norra Sundsvall se ut
(Klicka här för en större bild). Knapp 28 kilometer. Start i Bergsåker och sedan via Huli, Klökan, Birsta, Ljustadalen, Tunadal, Korsta, Ortviken, Heffners, Stenstan, Västa på stan, Granlo och så Selångers IP. Jag behövde lite distanslöpning efter en vecka med förkylning och jobb och kände för att lufsa runt den här rundan, trots asfalten. När jag bodde i Bosvedjan för många år sedan så brukade jag springa runt Tunadal. En lite kortare runda än den här, men liksom kärnan i det hela. Av någon anledning ville jag springa där igen. I alla fall kolla läget. Minnesbilden från den tiden är grå. Jag minns det som en runda tidigt på våren. På Timmervägen dundrade timmerbilarna förbi. På vägrenen virvlade barkresterna runt i vinddraget.
I går var det sol och 20 grader. Försommar med doftorgier i trädgårdarna där tjocka klasar med blommor hänger i syrénbuskarna. Väder som lyfter den annars ganska dystra industrikusten. Medelpadskusten är en av de mest industrialiserade kustremsorna vi har i landet. Från Njurundabommen i söder till Söråker i norr är fabrikerna som trädda på ett snöre. Vissa nedlagda, med huskroppar kvar som monument över industrisamhället. Andra i drift. Papper, massa, timmer, aluminium och kemikalier tillverkas och skeppas ut från industrihamnarna. Aluminiumsmältverket Kubal, med sin kilometerlånga ugnshall, står på mark som en gång var en underskön, norrländsk, sandremsa vid foten av Södra berget. Ett stenkast från centrum. I Korsta finns ett av de få gröna undantagen. Där sträcker sig fortfarande odlingslandskapet ned mot vattnet.
Längst ned på den gröna kilen står de omdiskuterade sekelskiftesvillorna, som byggdes av de förmögna träpatronerna, omgivna av frodiga lövträd och akut rivningshotade. Sett ur ett fågelperspektiv är området mindre idylliskt. I norr tränger sig Korstaverkets avfallsförbränningsanläggning och kraftvärmeverk på. I söder avgränsar Ortvikens pappersbruk och ett vindpinat fält sekelskiftesidyllen från industrisamhället. Att springa den här rundan blir en tur genom kontraster. När jag genar nedanför Ortvikens herrgård, tar jag fel väg, och får ta ett kliv över ett staket. På andra sidan sitter ett gäng gubbar. De verkar ha sänkt ett par bärs. Gubbgänget visar på något sätt att det här är en gammal arbetarstadsdel. En bit bort ligger några rostiga båtar på landbacken. En igenvuxen fotbollsplan bidrar till känslan av att den här markplätten är bortglömd av de flesta. En dovt buller hörs från fabriken. Stigen, som följer efter gubbarna, är annars den bästa på hela rundan och slingrar sig längs strandkanten från herrgården till småbåtshamnen.
Sedan är det stopp. Från gamla Vin & Sprit är det asfalt, grus och betong, byggarbetsplatser och rivningsområden, hela vägen in till stan. Största behållningen är brobygget.
När Sundsvallsbron är klar blir det förstås annorlunda. Om planerna på den nya, kretsloppsanpassade stadsdelen på Norra kajen materialiseras, så blir det en till grön plätt på industrikusten. Gärna för mig.
Äntligen! Sista helgen i april, morgonsol, ett par plusgrader och vindstilla. Jag tror inte ett tillfälle kan vara bättre för en långtur. Säsongens första, riktiga, dessutom. Ett ögonblick i vårsolen. Redan förra helgen testade jag knappt två och en halv mil, men det var en seg historia. Början gick bra, i sällskap med min sambo. Sista milen var tung och trist. Under veckan har jag kört ett intervallpass med SOK i Silobacken, ett milpass och två vändor i gymmet. Jag trodde att elefantbenen skulle komma tillbaka nu, men inte. Återhämtningen är sannerligen helig, som Sally Edwards, min nya guide till löpargalaxen, predikar. Två dagars vila i kropp och själ gör under. Amen. Vi älgade i väg, jag och Lars M, vid halv nio och var hemma igen vid elva. Turen gick i pratfart. Kanske till och med långsammare än så. Rundan var nykomponerad med start i Bergsåkers centrum, över Holmbron och sedan runt Selångerfjärden, vidare mot Huli, Bosvedjan, Birsta och hem igen. I norrsluttningarna gick det bra att springa på hård skare i de gamla skidspåren. På andra håll i var det blött och lerigt, precis som trail ska vara. Där solen ligger på dagtid var det civiliserat, torrt och fint. Årets terrängsäsong är i gång. Och framme, efter två timmar och tjugo minuters löpning, kände jag en mil till ligga och vila i benen. Känns bra. Mycket bra.
