 |
| Ser inte så glad ut. |
Been there, done that, did that recently... För i dag sprang jag
Tjurruset för tredje året i rad. Hur var det? Mmm ... Jag gillar inte att skriva trista saker, men tyvärr var det inte så kul i år som det var i fjol och 2011. Rätt tråkigt faktiskt. Låt mig börja med nyheten. Enligt uppgift fick inte Andreas Svanebo, fjolårsvinnaren, och vinnaren från många andra herrans år, fribiljett i år. Jag har inte ställt frågan till honom eller till arrangören, men via en bekant med bra koll så var det så det gick till. Arrangören ville inte släppa in honom på en sen anmälan. Lite trist attityd, tycker jag. Jag tycker att fjolårsvinnaren ska vara en välkommen gäst. Sedan skiter jag i om det inte är så i andra lopp. Så till i dag. För att vara Tjurruset var det ovanligt lättsprunget. Ryktet om en hårdare bana var betydligt överdrivet. De tungsprungna partierna var visserligen väldigt tungsprungna, men där emellan var det rena plattmarken. Löpning som definitivt gynnar folk med lätta, fina löpsteg. Inte sluggers som jag. När det brakade till och var tungt var det tvärtom så tungt att det liksom kvittade om man sprang eller gick. Uppför ett sandtag är det bara en marginell skillnad i fart mellan ett löpsteg och ett promenadsteg. Och det är definitivt jobbigare att springa. Som slutkläm kom bäverdammen. Absolut originell, men inget i jämförelse med träsklöpningen på Norra Djurgården eller gyttjediket i Åkersberga.
 |
| Bäverdammen. Fel vägval och det blev simning och inte löpning. |
Att jag skriver ner årets upplaga beror till viss del även på mig själv. Jag har nog gjort det här nog. Nyhetens behag finns inte längre och då blir loppet tomt. Tidigare år har brutaliteten varit en lustfyllda upplevelse. Att ge sig fan på att ta sig fram, hitta rätt väg och slugga har varit skönt. Nu kan jag det här. I år fick jag slåss om minuter i löpning där jag inte räcker till. När jag gick i mål på 56.15 var jag rätt pigg. Med en mil till hade jag definitivt tagit mig fram i kön. Här hade jag möjligtvis kunnat kapa någon eller några minuter om jag ställt mig långt fram i stället för långt bak i starten. Jag tänkte att jag skulle undvika onödig tjurrusning, Ett misstag som betalade sig med snigelfart under de första kilometerna.
 |
| Vallfärd till startområdet på Tullinge gamla flygfält. |
Banan var alldeles för trång. Påminde om Vasaloppet. Loppets popularitet börjar också påminna om Vasaloppet. Över 10 000 springer i år. Jag får se det här som en brytpunkt, loppet där jag växlade över till lång distans. Jag vill springa vindlande, vacker trail och inte bada i geggamoja. Men, tack ändå Tjurruset. Vi har haft mycket kul ihop, men nästa år får ni klara er utan mig. Antar att det kommer att gå rätt bra. Ni klarade ju er utan Svanebo. Sedan får jag hissa min löparkompis Johan Markström. Trots förkylning under den senaste veckan sprang han in på topp 50. Jag tycker det är en bra prestation.
God morgon! Fredag. Stockholm och Tjurruset väntar. Läser på hemsidan att det blir mindre gyttjebad, mer lös sand och en hårdare bana i år. Mjölksyra sammanfattar banläggaren Micke Hill det hela. Jag ska erkänna att min egen erfarenhet av mjölksyra är rätt liten i löparspåret. På gympass känner jag av den ibland, på intervallpass likaså, men i stort sett aldrig när jag springer. Antagligen når jag inte riktigt fram. Benen håller, men jag lägger av före det sker. Mjölksyra är lite som att dö en smula. Jag vet samtidigt att min sluggerstil passar på Tjurruset. I fjol lyckades kvalificera mig till första startgrupp, trots min begränsade förmåga. Tempot kommer med andra ord att bli högre från start i år, med racerkillarna. I gengäld blir det en mindre söndersprungen bana, om det nu går att tala om söndersprunget när själva grejen är att det ska vara så jävligt som möjligt? Här en lite beskrivning av banläggaren Tommie Nordh: