Tusen meter upp i Sundsvall

Sundsvall, Norrlands pärla mellan två ståtliga berg. Eller Sundsvall, en by mellan två kullar. Jag väljer det första. Oavsett vilket du väljer så kommer du inte att ha några problem med att hitta ett fjäll att bestiga med cykel en lördagseftermiddag. Tusen meter går att klämma genom några vändor till hotellet på toppen av Södra berget. Jag fick ett tips på skolan där min yngsta tjej går. En pappa berättade att han skulle cykla intervaller. Han satsar hårt. Vet inte i hur han tänkteg lägga upp intervallerna i detalj, men han berättade att han skulle klättra uppför fem gånger. Möjligtvis hela vägen från stan. I sådana fall blir det betydligt mer än tusen meters stigning. Jag körde mina intervaller med start där den gamla serpentinvägen börjar. Att cykla uppför är jobbigt. Men egentligen var vägen ner jobbigast. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att få punka på framhjulet och ... slå ihjäl sig. Tog det därför ganska lugnt vid de fyra sista utförskörningarna. Känslan jag har i kroppen just nu är att det blev ett väldigt bra ben- och hjärtpass. Jag tycker det är särskilt intressant att det tog så bra i framsidan av underbenen. Den känslan har jag aldrig efter en löptur. Låren fick sig förstås också en omgång. Skönt att pusta ut i hängmattan efteråt.

Ben i behov av vila.

Mors dag var en fin dag. Visserligen var det i går. Jag vet. Tänkte ändå passa på att uppmärksamma min sambo, mor till mina barn, som springer lika mycket som jag, och som börjar nå djupa insikter. Så här skrev hon efter sina sju kilometer i går:

Svårare än så behöver det inte vara. Lusten att springa är svår att stå emot när förutsättningarna är de rätta. Som vid Selångerfjärden en försommardag. Bjud bara in känslan.

Ormbunkar och björkar. Grönt mot vita stammar. Ni ser själva. Foto: Karin.

På eftermiddagen badade vi på Sporthallsbadet. Karin simmade tusen meter. Där slår hon mig med bassänglängder. Själv sprang jag dit. Invigde mina nya skor. Fjäderlätta, precis som namnet Adizero Feather antyder. Lättsprungna. Testade 10 kilometer. Startade kall och tog distansen på 45.49. Vore fel att inte erkänna att skorna bidrog till löparglädjen. Kanske kan jag pressa mig ned mot 44 innan sommaren är slut. Snabbare? 43.45? Tar jag tiden nästa år så blir det 43 vid 45. Vore snyggt. I dag tog jag en sväng till Friskis och Svettis på lunchen. Två timmars träning tack vara friskvårdstimmen. Sprang dit. Kände av en liten muskelsmärta på ovansidan av vänster fot. Har inte känt den tidigare. Antagligen något som går över. Kul är det i alla fall att springa i dojorna. Känner mig mer lockad av asfalt och väg än på mycket länge. Materialeffekten.

På tal om materialsporter. Jag är fortfarande på jakt efter en skogscykel. För att klara utgiften måste jag sälja min racer. En skönhet från USA. En Cannondale Caad 9. Du vet var den finns om du är intresserad.

Naturen, cykelveckan, Moon rider och mods har mig gemensamt

Jag är naturromantiker, har alltid varit det och kommer antagligen att förbli det. Vid 16 sålde jag moppen. Kände att jag störde. På sommarnätterna hörde man lommens klagande läte från sjön Marmen där jag växte upp. Jag blaskade med avfettningsmedel och bensin på villatomten och inom mig växte ångesten för att naturen skulle dö. Då var det 1980-tal och debatten om säldöden började blossa upp. Härdsmältan i Tjernobyl blev världsnyhet en något år senare. Miljögifter var nyhetsstoff och Miljöpartiet växte till.

Jag skryter gärna ohejdat om att jag har Sundsvalls vackraste cykelväg till jobbet. Så här såg det ut på väg hem i  går kväll. Skicka gärna bilder på din cykelväg. Kanske läge för en liten tävling?

På gymnasiet höll jag mitt första föredrag - om Greenpeace och aktivistfartyget Rainbow Warrior. För moppepengarna hade jag köpt en racercykel. Jag försökte köra i kapp med bussen från stan och förlorade. I dag kan jag ibland bete mig ungefär likadant. I Sundsvall drar cykelveckan i gång i dag. Jag är inte involverad på annat sätt än att jag cyklar själv. I morse gjorde jag ett litet undantag med bil och passade på att göra en räkneövning. Eftersom jag är ledig och familjen var sen, så jag skjutsade jag allihop till skolan och jobbet. På vägen kunde jag räkna till två cyklister i Bergsåker, en till på Haga och så tre nere på stan. Den som vill se ett skifte i trafiken har en del att jobba med. Mest bestående är ändå intrycket från parkeringsfickan utanför skolan där jag lämnar min äldsta tjej. Precis när jag stannat blåste en blank Saab förbi bara en halvmeter från bakdörren där mitt barn skulle kliva ut. Mänsklig dumhet finns det så gott om. Stå bara stilla så ramlar den över dig. På bloggen Cykelsmart redovisades nyligen en undersökning om Sveriges bästa cykelkommuner. En rankningslista som tagits fram tillsammans med Cykelfrämjandet. Sundsvall finns med på plats 50. Näst sist. Allra sist ligger länsgrannen Örnsköldsvik. Alltså: i botten två kommuner i skogslänet Västernorrland. Enligt Cykelsmart har drygt 4700 personer betygsatt sina hemkommuner på en tiogradig skala. Rikssnittet är 6,16. Sundsvall får 5,27. Västerås toppar med 7,59. Hela blogginlägget med den kompletta listan kan du läsa här. När det gäller cykling så finns en annan, estetisk aspekt, som jag själv är väldigt svag för. I den danska dokumentären Moon Rider - the movie återges den i koncentrat. Har du inte sett dokumentären, så kan du göra det till den 20 maj på SVT Play. På You Tube finns, så vitt jag vet, bara en trailer. Kolla in den här:

På tal om estetik och cykling så är väl antagligen Sir Bradley Wiggins den som ligger allra längst fram i den internationella cykeleliten. Tour de France-vinnaren och OS-guldmedaljören har tagit fram en kollektion i samarbete med det brittiska klädmärket Fred Perry. Där fusionerar Bradley Wiggins cykelsport med modnostaligi på ett sätt som får mig att längta efter en ny brittisk våg. Låt den komma. Skölj bort all bensinångande Rockabilly från Sundsvalls gator, skogsbilvägar och torg en gång för alla.

Sir Bradley.

Vårcyklistens fiende #1

Klockan närmade sig halvtolv natten mot tisdag Precis här hände det. Stor dramatik för den nattrötte webbredaktören på väg hem från jobbet. Rullgruset slog till, vårcyklistens fiende nummer ett. Bilden är förstås arrangerad. Men det var ungefär så här det såg ut. Till höger låg jag och åmade mig. Varje gång jag cyklar omkull blir jag lika förvånad. Det gör oftast ont. Men precis som när man halkar så känns det pinsamt. Ofta dominerar den senare känslan. Istället för att känna efter om allt är helt så är det lätt att bara hoppa upp och se sig omkring. Det var inte jag liksom. Lite orolig blev jag allt eftersom det var samma knä som på sportlovet som fick ta smällen. Den här gången höll jag ut till vänster för att slippa ett tjälskott. Som ni ser så lutar cykelbanan ganska kraftigt och jag höll rätt skaplig fart. Så kände jag plötsligt att det inte bar längre och försökte gira in mot mitten. Men så låg jag där. När cykelvägarna tinar fram är det förstås önskvärt att de snabbt sopas rena från grus eftersom cyklisterna är där direkt. Jag ska inte klaga allt för mycket eftersom större delen av min sträcka från stan till Bergsåker är helt okej. Tyvärr ligger rullgruset kvar här och där. I mörkret hade jag själv svårt att upptäcka faran. Trots allt höll jag ihop rätt bra ändå. Tack och lov var jag bra klädd och hade handskar på mig. Mitt önskemål är förstås att ni väghållare ska fortsätta sopa, så ska jag försöka vara lite mer uppmärksam på hojen.

Cykling i bilstaden Sundsvall

Måndag. Helgjobbet överstökat. När jag cyklade hem vid 20.30 i går efter drygt 21 timmars webbande så var det på en hoj utan sadel och med kraschade växlar. Vintern tar ut sin rätt på materialet. Jag stod upp hela vägen, av naturliga skäl. Men, nu är det fixat. Hantverket utförde jag i gassande aprilsol på parkeringen. Mmm ... Behåller dubbdäcken ännu ett tag. Sadeln och växeln sitter i alla fall där de ska. Förra veckan totade jag ihop reportaget, som du ser på bilden. Sundsvalls Tidning den 5 april. Nyhetschefen tyckte att jag skulle skriva och gav mig "fria händer". Istället för jävsproblem valde jag att se mig som initierad. Det visade sig vara nyttigt. Jag hade inte koll på trafikreglerna. Nu väntar jag och många andra cyklister bara på att regeringen ska få ändan ur vagnen, ta till sig Cykelutredningen och remissinstansernas reflexioner och uppgradera cykeln i trafiken. I dag är cyklisten, som trafikant, ett undantag i trafikförordningens mening. Trafikanter som ska hålla undan för fotgängare, vilket är helt rimligt, och bilister, vilket jag inte tycker är rimligt. Varför då? Jo, för att det är bättre på väldigt många sätt om fler väljer att cykla. Och fler väljer att cykla om cykelbanorna blir bättre, snöröjningen funkar och cykeln får den status i trafiken som den förtjänar. Till exempel genom att slippa väjningsplikt för bilar, som är regeln. Undantag från regeln finns förstås. Knepigt att lista ut var bara. I en krönika lanserade jag även idén om att göra om Stenstan till en plats där cyklister och fotgängare har företrädesrätt och det finns cyklar att låna för den som vill. Vet inte om den gick hem i bilstaden Sundsvall. Jag tänker så här: ska vi få liv i Stenstan i den mördande konkurrensen med Birsta, så måste vi tänka nytt. Handeln kommer inte att lämna bilmetropolen för Stenstan. Skälet stavas ekonomi. Däremot kan vi erbjuda något helt annat i Stenstan, som lugn, grönska, tystnad, vackra hus, nöjen och kultur. Uppmana sedan fastighetsägarna att ställa om delar av sina fastighetsbestånd i Stenstan från kontor till bostäder. Vips, där har vi kanske vår framtid. Jag tror säkert en sådan utveckling gynnar handeln i Stenstan också. Noterade ytterligare en sak till förra veckan. Vår vän Cykel-Nisse är ju på väg flytta till Hälsingland. I juni lämnar han stan för att starta upp en rullande cykelverkstad med Bollnäs som bas. Han är en fantastisk personlighet och skicklig hojfixare. En hjälte på något vis. I år blir han 75 år, vilket är svårt att tro när man träffar honom. Hursomhelst. Jag önskar Nisse lycka till. Jag önskar dessutom Bert välkommen. För det är nämligen Bert från Bollnäs som tar över rörelsen på Norra Järnvägsgatan. En person i min närhet som jag håller mycket kär tyckte att det där låter lite som ett uppslag till en barnbok. Cykel-Nisse och Bollnäs-Bert. Gubbarna (ursäkta mig Nisse och Bert!) som byter stad, cykelverkstäder och kundkrets med varandra. Sundsvall, staden i mitt hjärta. Här finns det minsann stories att hämta.

Varför håller vi på?

Vårfrudagen. Vintern är på väg att haka i nästa kugge i årstidshjulet. Våren är här. Innan jag går vidare med poesin tänkte jag bara säga att just nu är det nog den allra tristaste tiden på året att cykla. På morgonen är det blåis och knöligt som en kostig på cykelvägen. På eftermiddagen är det snömodd. Vintercyklingens fiende nummer ett. För att inte tala om vägdammet längs bilvägen. Kör bussen förbi så är enda alternativet att inte andas. Annars får man stenlunga. Tack och lov är problemen är övergående. Tyvärr gäller det även årstiden.  

Vintercyklingens fiende nummer ett. Modden.

När allt kommer omkring så vill jag att vårvintern ska vara så långe som möjligt. I helgen ställde jag frågan i bilen till barnen. Vi hade stannat på Konsumparkeringen för att köpa korv till grillen. Varför tror ni att jag och mamma vill vara ute hela tiden? Dum fråga. För att ni vill ha frisk luft och för att ni vill träna, svarade de förstås. Så är det ju. Väldigt banalt egentligen. Men det finns även ett inslag av drift i det här. Det gamla vanliga komma ut i solen igen efter flera månader i mörker. Tanka D-vitamin. Egentligen förutsätter det inte någon särskild aktivitet. Det är bara det att på skidor mångdubblas njutningen. Väldigt banalt och väldigt härligt. Jag var i Östersund förra veckan. På fackligt årsmöte i Mittmedialand, som sträcker sig från kusten till fjällen från Dalarna i söder till Ångermanland i norr. Mittmedia är ett av Sveriges största medieföretag med drygt 20 tidningstitlar, stora webbsajter och flera hundra journalister. Namnet är anonymt, men säg Sundsvalls Tidning, ST.nu eller något annat känt namn på en tidning här i regionen så är det Mittmedia du syftar på. I Sundsvall är vi större än Aftonbladet.se på webben. Uppenbarligen en viktig informationskälla. En tidningstradtion med anor från 1800-talet i digitalt format. Liknande traditioner finns i Gävle, Falun och Östersund. Årsmötet var viktigt. Vårt första efter bildandet av den nya journalistklubben. Vi genomgår en omvälvande digital omställning. Våra nya surf- och mobilvanor har satt oss under stenhård press. Vi jagar nya intäkter när de gamla sviker. Då gäller det att vara konstruktiv. Alldeles för många journalistjobb har redan försvunnit. Senaste chockvarslet, som vi skulle ha kallat det i tidningen, rör Länstidningen. En stor del av redaktionen ska bort. I Östersund passade jag på att kolla in Vinterparken. Jämtarna verkar njuta av utelivet vid Storsjön på ett sätt som känns unikt. Trots vardag mitt i veckan var det trängsel vid solmuren. Östersundsbor axel vid axel i det vindstilla läget och med ansiktena vända mot solen. Som om inga sorger fanns. I luften ett knippe minusgrader och en himmel blå som evigheten.

Här i Vinterparken är vårvintern  som bäst.

Sundsvallsklassikern klar

ST.nu i dag. Arrangörsklubbarna är klara. Tävlingarna börjar ta form.

#30 #blogg100
Sundsvallsklassikern har tagit form. Fem lopp blev fyra. Lika bra det kanske. Tror det skulle bli svårt att få till ett långlopp på skridsko av någon slags klass i Sundsvall ändå. Norrland och långfärdsskridsko går liksom inte riktigt ihop. De fyra tävlingar som ligger och väntar på oss kan du läsa om här. Frågan är hur de kommer att leva upp till sina högt ställda ambitioner? Att vart och ett ska bli något att räkna med nationellt. Tja, cykelloppet Sundsvalls Classics ska gå i mina barndomstrakter vid Marmen. När det gäller längsta sträckan utlovas Sveriges tuffaste cykellopp. Tanken är bra. I hård konkurrens gäller det att sticka ut. Spännande att se hur det lyckas. Skidtävlingen blir, som jag gissade, Södra berget runt med start i Sidsjö. Även där kommer det att bli tufft. Stigningen mot Södra är som den är. Tävlingen ska vara seedande för Vasaloppet och då blir det förstås klassisk åkning. Se till att valla bra. Jag åker där emellanåt och gillar idén med att göra tävlingen mer populär och bred. Då kan även jag vara med. Löpningen då? Här har arrangörerna landat på ett lopp längs nya E4. Säkert är de inspirerade av andra brolopp, som det över Öresundsbron. Tyvärr. För mig går det bort. Varför välja asfalt när vi har så fantastiskt fin löparterräng? Fullständigt omringade av tätortsnära myrar, stigar och berg, som vi är. Jag önskar lycka till och hoppas att jag är undantaget som bekräftar regeln. Gillar helt enkelt inte grejen. Så simningen. Där är planerna inte riktigt spikade ännu. Men tydligen kan det bli fråga om ett lopp i Selångersån. Då säger jag: lägg tävlingen i anslutning till Drakfestivalen eller Gatufesten så är åtminstone publiksuccén given. Mitt samlade intryck är att Sundsvallsklassikern säkert kommer att locka ut oss som redan är frälsta och som bor här. Men för att frälsa även utsocknes krävs nog en rejäl dos marknadsföring också. Givetvis i kombination med arrangemang i toppklass. Det är värt ett försök.