Från det ena till det andra

Startområdet på Norra berget vid "Glasspinnen", det vita utsiktstornet som ser ut som en Puckstång.

Tuadassaa Abarraa. Han Tävlar för IFK Umeå
men bor i Sidsjö, Sundsvall. Han brukar träna
på Södra berget, berättar han. 

"I live for running", säger Tuaddasaa Abarraa. På lördagen sprang han i mål i Berg till berg som etta. En och en halv minut före Andreas Svanebo. En mäktig prestation. Med tanke på Tuaddasaas kvaliteter som löpare är det lätt att förstå att han lever för att springa. Kanske ger löpningen honom även ett mått av sinnesro. Han fick nyligen besked om att han inte får uppehållstillstånd i Sverige och osäkerheten inför framtiden måste vara tung att bära. Vi pratar en stund. Han kämpar med engelskan. Jag frågar om hans tider. Här sprang han i mål på 36.24. "Not good", säger han. Tuaddasaas personliga rekord på milen är 29 någonting.

Från det ena stadsberget till det andra.
Målgången finns på Ängen på andra sidan.
10 kilometer kul löpning bort.

Om loppet hade varit fem meter långt, så hade jag i alla fall spöat honom. Jag gick ut hårt. Kändes som att jag var först över startsnöret. Sedan fick jag i alla fall se ryggarna på topplöparna när de vek av vänster vid värmestugan på Norra berget efter 200 meter. Berg till berg är ett roligt lopp. I år var det inget spöregn och ingen trist avslutning på asfalt upp mot Södra. I går var det bara goda förutsättningar. Jag försökte disponera krafterna genom att springa så snabbt som möjligt på stigarna utför Norra berget och sedan transportera mig i åtminstone hyfsad fart genom stan. Även backarna uppför Södermalm blev en slags transportsträcka. Jag försökte istället spara krafterna till "promenaden" uppför Södras slalombacke. En etapp där man har allt att vinna om man orkar ta i lite mer. Själv är jag en rätt medioker löpare på platten, men rätt hyfsad uppför. Jag lyckades också komma i kapp och passera några ryggar som dragit ifrån mig nere i stan. På toppen blev det sedan drygt två kilometers race mot målsnöret på Ängen. Plågsam löpning där agnarna skiljs från vetet. Med mjölksyra i benen är det inte lätt att hålla tempot uppe. Jag har tidigare skrivit att Berg till berg borde vara en gjuten del av Sundsvallsklassikern. Mer Sundsvallslopp än så här blir det inte. Berg till berg tar tillvara på stans geografi. "Loppet mellan stadsbergen". Vackert så. Berg till berg är dessutom tufft, utan att vara särskilt tekniskt krävande, och har goda förutsättningar att växa med fler deltagare. I jämförelse känns E4-loppet, som är en del av Sundsvallsklassikern i dag, rätt segt. Får Mats Störtebecker och de andra på Moove till en dragning av loppet genom Stenstan nästa år så blir det komplett. Då borde det gå att locka fler utsocknes till utmaningen att bli bergakung i Sundsvall. Som ni märker skriver jag inte "köng". Jag bara vägrar.

Skön uppvärmning på Norra bergets fantastiska stigar.

Andreas Svanebo lämnade in en sen anmälan. Kul att han var med. Blir alltid stjärnglans då.

@qvarting, Martin Stoll.

Per Kempe.

Lars B slog mig med 24 sekunder. Jag gick förbi honom i slalombacken. Han drog ifrån på väg in mot mål.

Min granne Therese Mattsson. Hon springer gärna i sällskap med sina jakthundar.

Martin Hässler. Han berättade att han aldrig springer med klocka. Han föredrar att gå på känsla.  

"Business before pleasure", konstaterade Pessi Liukkonen. Han hade anmält sig till loppet, men inte fick tid att springa. Säljer kompressionsplagg från schweiziska Compressport. 

Susanne Liukkonen var överlägsen på damsidan. Hon spöade mig med fyra minuter. Sprang in på 46.47. Martin Störtebecker, initiativtagare och arrangör, krönte bergadrottningen med en blomsterkvast.

Bergadrottningen Susanne Liukkonen och bergakungen Tuaddasaa Abarraa.

Janne "The Kristet utseende" Viklund sprang inte. Han var där på en stämningsfull svenssexa. 

Svenssexa. Say no more.

Hej mitt Industriland - löpning efter Sundsvallskusten

Så här kan en runda runt norra Sundsvall se ut (Klicka här för en större bild). Knapp 28 kilometer. Start i Bergsåker och sedan via Huli, Klökan, Birsta, Ljustadalen, Tunadal, Korsta, Ortviken, Heffners, Stenstan, Västa på stan, Granlo och så Selångers IP. Jag behövde lite distanslöpning efter en vecka med förkylning och jobb och kände för att lufsa runt den här rundan, trots asfalten. När jag bodde i Bosvedjan för många år sedan så brukade jag springa runt Tunadal. En lite kortare runda än den här, men liksom kärnan i det hela. Av någon anledning ville jag springa där igen. I alla fall kolla läget. Minnesbilden från den tiden är grå. Jag minns det som en runda tidigt på våren. På Timmervägen dundrade timmerbilarna förbi. På vägrenen virvlade barkresterna runt i vinddraget.

I går var det sol och 20 grader. Försommar med doftorgier i trädgårdarna där tjocka klasar med blommor hänger i syrénbuskarna. Väder som lyfter den annars ganska dystra industrikusten. Medelpadskusten är en av de mest industrialiserade kustremsorna vi har i landet. Från Njurundabommen i söder till Söråker i norr är fabrikerna som trädda på ett snöre. Vissa nedlagda, med huskroppar kvar som monument över industrisamhället. Andra i drift. Papper, massa, timmer, aluminium och kemikalier tillverkas och skeppas ut från industrihamnarna. Aluminiumsmältverket Kubal, med sin kilometerlånga ugnshall, står på mark som en gång var en underskön, norrländsk, sandremsa vid foten av Södra berget. Ett stenkast från centrum. I Korsta finns ett av de få gröna undantagen. Där sträcker sig fortfarande odlingslandskapet ned mot vattnet.

Längst ned på den gröna kilen står de omdiskuterade sekelskiftesvillorna, som byggdes av de förmögna träpatronerna, omgivna av frodiga lövträd och akut rivningshotade. Sett ur ett fågelperspektiv är området mindre idylliskt. I norr tränger sig Korstaverkets avfallsförbränningsanläggning och kraftvärmeverk på. I söder avgränsar Ortvikens pappersbruk och ett vindpinat fält sekelskiftesidyllen från industrisamhället. Att springa den här rundan blir en tur genom kontraster. När jag genar nedanför Ortvikens herrgård, tar jag fel väg, och får ta ett kliv över ett staket. På andra sidan sitter ett gäng gubbar. De verkar ha sänkt ett par bärs. Gubbgänget visar på något sätt att det här är en gammal arbetarstadsdel. En bit bort ligger några rostiga båtar på landbacken. En igenvuxen fotbollsplan bidrar till känslan av att den här markplätten är bortglömd av de flesta. En dovt buller hörs från fabriken. Stigen, som följer efter gubbarna, är annars den bästa på hela rundan och slingrar sig längs strandkanten från herrgården till småbåtshamnen.

Sedan är det stopp. Från gamla Vin & Sprit är det asfalt, grus och betong, byggarbetsplatser och rivningsområden, hela vägen in till stan. Största behållningen är brobygget.

När Sundsvallsbron är klar blir det förstås annorlunda. Om planerna på den nya, kretsloppsanpassade stadsdelen på Norra kajen materialiseras, så blir det en till grön plätt på industrikusten. Gärna för mig.

Löpningens politiska innehåll

Trötthetschock hade det stått på löpsedlarna. Varför den slog till just den här veckan vet jag inte, men jag inte haft ork att vare sig springa eller skriva. Klockan åtta varje kväll har jag varit kapabel att somna stående. Värmen? Nja, jag tror inte det. Jag har nog mest förlorat energi på annat. Kanske läcker det mest energi i min stundtals frustrerande arbetssituation. I dag var det ändå dags. Jag var på bra humör. Ute var det 25 grader. Adizero, shorts och t-shirt på. En timme till godo och sedan 8,5 kilometer i full fart.

Känslan att springa längs den glittrande ån, där lättklädda människor ligger utslagna och lapar sol i gräset, är skön. Löpningen gick fantastiskt fint. Hypokondrikern i mig kände möjligtvis av lite smärta i höger knäskål. Men strunt i det. Går över. Jag kände att jag hade en tid på 44 inom räckhåll på milen. Nu stannade jag i Badhusparken och gick in istället. Eftersvettningen var mäktig.

Tidigare i veckan hamnade jag i ett samtal över lunchbordet om löpning. Bordet hade börjat tömmas på lunchätare och några nya fyllde på. Jag hamnade mellan skiften. Mellan lunchtuggorna rörde sig samtalet snabbt vidare till sociala medier. Flera vid bordet verkade provocerade av själva kombinationen. Löparrundor på Facebook är ett otyg, verkade de överens om. Nästa steg blev den politiska analysen. Dagens löparboom är en individualistisk företeelse, slog en av mina arbetskamrater fast. En företeelse som står i ett motsatsförhållande till solidariteten inom föreningslivet, som det var förr. Åtminstone på 1960- och 70-talet. Jag kände mig ganska ensam när jag försökte argumentera utifrån en annan ståndpunkt. Löpartävlingar är ju ett praktexempel på vad folk kan göra tillsammans. Dessutom var nog folk förr lika sugna på att mäta sina krafter. Men det hade kanske inte tid. Vasaloppet är ingen ny grej. Samtidigt saknade jag tydliga argument. Inget bra svar på vad som kan ligga bakom det starkt framväxande löparintresset. Vad säger det om vår tid? Mitt replikskifte stannade lamt vid att det enda som skiljer oss från joggarna på 1980-talet är att de inte hade tekniken att lägga ut rundorna på Facebook. Om de hade haft det, så hade de betett sig likadant. Så, vad vet vi?

Kan det här vara en politisk handling?

På kultursidor och på nätet har det förts en debatt om löpning och politik under våren. Jag kommer till den lite längre ner. Först tänkte jag bara rannsaka mig själv. Jag inser ju att det finns en slags grön protest i mitt löparintresse. Skogen har alltid lockat mig. Som du kanske har märkt så bygger ju själva den här bloggen på idén om att springa i den mest naturliga av norrländska miljöer. I skogen. Jag fascineras också av kroppens förmåga att återskapa sig själv och bli starkare. Förutsättningarna blir visserligen sämre med åren, men går absolut att påverka. Tillsammans med motion är kost en viktig faktor. Det finns förstås fler. Även i den delen är jag bärare av en slags grön hälsofilosofi. Kanske inte alltid renlärig. Jag befinner mig ändå i opposition mot skräpmatskulturen. På samma sätt är jag i opposition mot bensinkulturen i trafiken. Dessutom upplever jag en frihetskänsla i löpningen. Jag fantiserar om att springa fort och obehindrat över blöta åkrar, stenskravel och uppför berg. I den sortens handlingar finns en naturlig frihet där kroppen är medlet för upplevelsen. Jag gör det gärna i sällskap. För mig är alltså löpning något annat än narcissism, trots att jag både skriver en blogg i ämnet och emellanåt lägger ut mina rundor på Facebook.

Göran Greider har till och med ett eget lopp. För honom är långlöpning en vänsterrörelse.

Så till debatten, som kanske nådde sin kulmen då liberalen PM Nilsson publicerade en debattartikel i Expressen om sitt lopp tillsammans med vänsterdebattören Göran Gredier under rubriken Kroppsmoralen. Greiders tes, som PM Nilsson återger, är att långlöpning tillsammans är en protest mot västvärldens kortsiktiga tänkande. Han menar att man kan se ett samband mellan finanskrisen och det växande antalet barfotalöpare och långlopp. Det finns ett tidssamband, resonerar Greider, och argumenterar för att löparboomen uttrycker folks strävande efter något beständigt, i motsats till kortsiktigheten i ekonomismen, spekulationerna och lånekulturen som låg bakom kollapsen 2008. "Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen. Det är därför den övre medelklassen springer, säger han (Göran Greider), den längtar efter kroppsarbete", skriver PM Nilsson. Enligt Wikipedia har PM Nilsson själv sprungit milen på 34.06 och kommit på 150:e plats i Stockholm maraton. Han är således en riktigt vass löpare. Göran Greider har till och med ett eget lopp. Greiderloppet runt Årstaviken på söder i Stockholm. Cirka 8,5 kilometer. Precis som min runda i dag. Mot hans teori om löparboomens bakomliggande drivkraft står en annan, mer krass. En nyhet i veckan var sportkedjan Team Sportias ekonomiska trångmål. Företaget har ansökt om rekonstruktion. Lena  Larsson, vd på HUI Research, citeras i TT-artikeln om rekonstruktionen:
- Den starka hälsotrenden i samhället där vi konsumenter investerar väldigt mycket i oss själva, även i en lågkonjunktur, och är väldigt aktiva har gjort att det kommit in många nya aktörer på marknaden.
Hälsotrend och investera i oss själva - det låter inte så Greidersk. Där är vi alltså tillbaka till snacket vid lunchbordet. Sanningen om löparboomen är väl att det inte finns något enkelt, entydigt svar.

Terränglöpning ett stenkast från Stenstan

Löpning på stig och löpning på väg. För mig är det två helt olika sporter. Jag undviker vägarna. Jag väljer att springa i gräset bredvid om det går. Löpning på väg utmanar min löpteknik. På vägen känner jag mig lågt växlad. Trög. I skogen upplever jag min kropp ändamålsenlig. Jag antar att många tycker tvärtom. Är högt växlade och har en löpteknik anpassad för jämnt underlag. Utmaningen för mig borde alltså vara att springa på väg. Att skaffa mig skaplig teknik. Lära mig löpa med flyt när det ska gå lätt. Men jag drar mig för att göra det. I veckan har jag sprungit tre korta rundor inne i centrala Sundsvall. Sträckorna på asfalt har varit begränsade. Faktum är att i den här stan har vi utmärkt skogsterräng bara ett stenkast från Stenstan. Här är några exempel.

Den här rundan startar en bit nedanför toppen av Norra berget. Börjar alltså uppför på en mjuk stig för att sedan ringla ned mot foten av berget mestadels på grus. Sista biten är jämn och fin genom en park vid ån. Där går det med fördel att springa på gräs alternativt på grus på den fina gångvägen.

Här är det trapporna upp till Norra berget som gäller. Passar bra för den som vill  ta ut sig totalt.

Ungefär halva den här rundan går på asfalt. Andra halvan går på grus, stig och till och med i obanad terräng nedför bergssluttningen mellan punkthusen vid foten av berget. Bra lunchrunda för den som vill skaka av sig kontorsstressen.

Cykling i bilstaden Sundsvall

Måndag. Helgjobbet överstökat. När jag cyklade hem vid 20.30 i går efter drygt 21 timmars webbande så var det på en hoj utan sadel och med kraschade växlar. Vintern tar ut sin rätt på materialet. Jag stod upp hela vägen, av naturliga skäl. Men, nu är det fixat. Hantverket utförde jag i gassande aprilsol på parkeringen. Mmm ... Behåller dubbdäcken ännu ett tag. Sadeln och växeln sitter i alla fall där de ska. Förra veckan totade jag ihop reportaget, som du ser på bilden. Sundsvalls Tidning den 5 april. Nyhetschefen tyckte att jag skulle skriva och gav mig "fria händer". Istället för jävsproblem valde jag att se mig som initierad. Det visade sig vara nyttigt. Jag hade inte koll på trafikreglerna. Nu väntar jag och många andra cyklister bara på att regeringen ska få ändan ur vagnen, ta till sig Cykelutredningen och remissinstansernas reflexioner och uppgradera cykeln i trafiken. I dag är cyklisten, som trafikant, ett undantag i trafikförordningens mening. Trafikanter som ska hålla undan för fotgängare, vilket är helt rimligt, och bilister, vilket jag inte tycker är rimligt. Varför då? Jo, för att det är bättre på väldigt många sätt om fler väljer att cykla. Och fler väljer att cykla om cykelbanorna blir bättre, snöröjningen funkar och cykeln får den status i trafiken som den förtjänar. Till exempel genom att slippa väjningsplikt för bilar, som är regeln. Undantag från regeln finns förstås. Knepigt att lista ut var bara. I en krönika lanserade jag även idén om att göra om Stenstan till en plats där cyklister och fotgängare har företrädesrätt och det finns cyklar att låna för den som vill. Vet inte om den gick hem i bilstaden Sundsvall. Jag tänker så här: ska vi få liv i Stenstan i den mördande konkurrensen med Birsta, så måste vi tänka nytt. Handeln kommer inte att lämna bilmetropolen för Stenstan. Skälet stavas ekonomi. Däremot kan vi erbjuda något helt annat i Stenstan, som lugn, grönska, tystnad, vackra hus, nöjen och kultur. Uppmana sedan fastighetsägarna att ställa om delar av sina fastighetsbestånd i Stenstan från kontor till bostäder. Vips, där har vi kanske vår framtid. Jag tror säkert en sådan utveckling gynnar handeln i Stenstan också. Noterade ytterligare en sak till förra veckan. Vår vän Cykel-Nisse är ju på väg flytta till Hälsingland. I juni lämnar han stan för att starta upp en rullande cykelverkstad med Bollnäs som bas. Han är en fantastisk personlighet och skicklig hojfixare. En hjälte på något vis. I år blir han 75 år, vilket är svårt att tro när man träffar honom. Hursomhelst. Jag önskar Nisse lycka till. Jag önskar dessutom Bert välkommen. För det är nämligen Bert från Bollnäs som tar över rörelsen på Norra Järnvägsgatan. En person i min närhet som jag håller mycket kär tyckte att det där låter lite som ett uppslag till en barnbok. Cykel-Nisse och Bollnäs-Bert. Gubbarna (ursäkta mig Nisse och Bert!) som byter stad, cykelverkstäder och kundkrets med varandra. Sundsvall, staden i mitt hjärta. Här finns det minsann stories att hämta.

I väntan på balettlektionen och lite om UG och Norrporten

#23 #blogg100
Kändes lite lockande att skriva I väntan på balettlektionen som rubrik på den här lilla turen. Ser mig själv i trikåer. I går fick löpartights duga ... Medan jag väntade på att min dotter skulle avsluta sitt 45-minuterspass tog jag en tur runt stan. Underlaget var ömsom asfalt, is och modd. Antingen med stormbyar i magen eller ryggen beroende på löpriktning.

Summan av passet är känslan av att jag har ganska bra flås just nu. Första kilometern gick i motvind, uppför och fungerade som uppvärmning. Därefter kunde jag öka farten och jag känner att kroppen både svarar och återhämtar sig snabbt. Känns positivt. Ser fram emot att börja köra intervaller i vår. Kanske kan jag få upp farten lite grann? Möjligtvis testar jag på Ica-loppet i maj. Under kvällen, när de andra sov, passade jag på att titta på Uppdrag gransknings Norrportengräv i sin helhet. Hade bara sett delar och läst om det fram tills dess. Ett skickligt sammansatt reportage. Fastighetsbolaget har använt pensionärernas pengar till sådant som inte har med fastighetsaffärer att göra. Karl Swertling, vd för sjätte AP-fonden, använder ord som "stötande" och "excesser" i Janne Josefssons efterföljande intervju. Frågan är varför ingen av oss journalister i Sundsvall intresserade oss för det här, så såg mönstret? Löneläget. Firmabilarna. Resorna till Hamburg och Miami. Svaret är förstås att Norrporten "gav" till Sundsvall. Där fanns det ingen anledning att kritisera utifrån ett Sundsvallsperspektiv. Men vi borde, kan man i efterhand konstatera, ha höjt blicken. Bortom Sundsvallsgränsen finns ett annat perspektiv. Sett ur ett journalistiskt perspektiv är det här en fråga om integritet. Min enda kritik är att UG överstretchar dramaturgin emellanåt. Jag tycker ändå att Anna Jaktén från Göteborg levererar något som är mycket bra. Hon gör grävet som vi Sundsvallsjournalister borde ha gjort. Metoden att ställa moralfrågan till publiken: vad är problemet med att berika sig själv och bjuda andra flott när det går så bra? är smart. Som tittare måste jag själv ta ställning. Jag är övertygad om att de som låter sjätte AP-fonden förvalta pensionspengarna blev förbannade framför teven. Frågan är vad som händer i Sundsvall efter ommöbleringen i Norrportens styrelse och med nye vd:n på plats? 15 miljoner kronor i spons ligger i potten. Frågan är också om Åsa Hansson, informationschef på Norrporten, får behålla sin miljonlön? Hanteringen av konfrontationsintervjun med Anders Wiklander var inget vidare. Regel 1: allt du säger ska vara sant, låt det inte bli några missförstånd kring det.

En annan bild av Sundsvall. Anders Wiklander, före detta vd för Norrporten, i fåtöljen med bisarrt högt ryggstöd, och Magnus Sjödin (M), avhoppat kommunalråd i Sundsvall, med mikrofonen. Bilden är hämtad ur Uppdrag gransknings reportage om Norrporten.