Löpningens politiska innehåll

Trötthetschock hade det stått på löpsedlarna. Varför den slog till just den här veckan vet jag inte, men jag inte haft ork att vare sig springa eller skriva. Klockan åtta varje kväll har jag varit kapabel att somna stående. Värmen? Nja, jag tror inte det. Jag har nog mest förlorat energi på annat. Kanske läcker det mest energi i min stundtals frustrerande arbetssituation. I dag var det ändå dags. Jag var på bra humör. Ute var det 25 grader. Adizero, shorts och t-shirt på. En timme till godo och sedan 8,5 kilometer i full fart.

Känslan att springa längs den glittrande ån, där lättklädda människor ligger utslagna och lapar sol i gräset, är skön. Löpningen gick fantastiskt fint. Hypokondrikern i mig kände möjligtvis av lite smärta i höger knäskål. Men strunt i det. Går över. Jag kände att jag hade en tid på 44 inom räckhåll på milen. Nu stannade jag i Badhusparken och gick in istället. Eftersvettningen var mäktig.

Tidigare i veckan hamnade jag i ett samtal över lunchbordet om löpning. Bordet hade börjat tömmas på lunchätare och några nya fyllde på. Jag hamnade mellan skiften. Mellan lunchtuggorna rörde sig samtalet snabbt vidare till sociala medier. Flera vid bordet verkade provocerade av själva kombinationen. Löparrundor på Facebook är ett otyg, verkade de överens om. Nästa steg blev den politiska analysen. Dagens löparboom är en individualistisk företeelse, slog en av mina arbetskamrater fast. En företeelse som står i ett motsatsförhållande till solidariteten inom föreningslivet, som det var förr. Åtminstone på 1960- och 70-talet. Jag kände mig ganska ensam när jag försökte argumentera utifrån en annan ståndpunkt. Löpartävlingar är ju ett praktexempel på vad folk kan göra tillsammans. Dessutom var nog folk förr lika sugna på att mäta sina krafter. Men det hade kanske inte tid. Vasaloppet är ingen ny grej. Samtidigt saknade jag tydliga argument. Inget bra svar på vad som kan ligga bakom det starkt framväxande löparintresset. Vad säger det om vår tid? Mitt replikskifte stannade lamt vid att det enda som skiljer oss från joggarna på 1980-talet är att de inte hade tekniken att lägga ut rundorna på Facebook. Om de hade haft det, så hade de betett sig likadant. Så, vad vet vi?

Kan det här vara en politisk handling?

På kultursidor och på nätet har det förts en debatt om löpning och politik under våren. Jag kommer till den lite längre ner. Först tänkte jag bara rannsaka mig själv. Jag inser ju att det finns en slags grön protest i mitt löparintresse. Skogen har alltid lockat mig. Som du kanske har märkt så bygger ju själva den här bloggen på idén om att springa i den mest naturliga av norrländska miljöer. I skogen. Jag fascineras också av kroppens förmåga att återskapa sig själv och bli starkare. Förutsättningarna blir visserligen sämre med åren, men går absolut att påverka. Tillsammans med motion är kost en viktig faktor. Det finns förstås fler. Även i den delen är jag bärare av en slags grön hälsofilosofi. Kanske inte alltid renlärig. Jag befinner mig ändå i opposition mot skräpmatskulturen. På samma sätt är jag i opposition mot bensinkulturen i trafiken. Dessutom upplever jag en frihetskänsla i löpningen. Jag fantiserar om att springa fort och obehindrat över blöta åkrar, stenskravel och uppför berg. I den sortens handlingar finns en naturlig frihet där kroppen är medlet för upplevelsen. Jag gör det gärna i sällskap. För mig är alltså löpning något annat än narcissism, trots att jag både skriver en blogg i ämnet och emellanåt lägger ut mina rundor på Facebook.

Göran Greider har till och med ett eget lopp. För honom är långlöpning en vänsterrörelse.

Så till debatten, som kanske nådde sin kulmen då liberalen PM Nilsson publicerade en debattartikel i Expressen om sitt lopp tillsammans med vänsterdebattören Göran Gredier under rubriken Kroppsmoralen. Greiders tes, som PM Nilsson återger, är att långlöpning tillsammans är en protest mot västvärldens kortsiktiga tänkande. Han menar att man kan se ett samband mellan finanskrisen och det växande antalet barfotalöpare och långlopp. Det finns ett tidssamband, resonerar Greider, och argumenterar för att löparboomen uttrycker folks strävande efter något beständigt, i motsats till kortsiktigheten i ekonomismen, spekulationerna och lånekulturen som låg bakom kollapsen 2008. "Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen. Det är därför den övre medelklassen springer, säger han (Göran Greider), den längtar efter kroppsarbete", skriver PM Nilsson. Enligt Wikipedia har PM Nilsson själv sprungit milen på 34.06 och kommit på 150:e plats i Stockholm maraton. Han är således en riktigt vass löpare. Göran Greider har till och med ett eget lopp. Greiderloppet runt Årstaviken på söder i Stockholm. Cirka 8,5 kilometer. Precis som min runda i dag. Mot hans teori om löparboomens bakomliggande drivkraft står en annan, mer krass. En nyhet i veckan var sportkedjan Team Sportias ekonomiska trångmål. Företaget har ansökt om rekonstruktion. Lena  Larsson, vd på HUI Research, citeras i TT-artikeln om rekonstruktionen:
- Den starka hälsotrenden i samhället där vi konsumenter investerar väldigt mycket i oss själva, även i en lågkonjunktur, och är väldigt aktiva har gjort att det kommit in många nya aktörer på marknaden.
Hälsotrend och investera i oss själva - det låter inte så Greidersk. Där är vi alltså tillbaka till snacket vid lunchbordet. Sanningen om löparboomen är väl att det inte finns något enkelt, entydigt svar.