Start of Season Trail - långlöpning på långfredagen

Icebug, check.

Tillfället kommer snabbt och försvinner sedan lika fort. Om det är något man lär sig med åren, så är det väl det. Väderprognosen varslade om aprilväder på långfredagen, men solen gassade under förmiddagen med några plusgrader som sällskap och bara lätta vindar. Då fångade vi ögonblicket. Löpning på skare i vårsolen är en ovanligt ovanlig upplevelse. Nu är den upplevd. Molnen drog in när vi var klara. Jag kan fortfarande bli upprymd av tanken på vilka tillfällen till naturupplevelser vårvintern i södra Norrland bär med sig. Att fånga dem, det är vad det handlar om:

För ett par veckor sedan inledde jag ett projekt för att komma i form efter en månad med hosta och inluensaslemmiga lungor. Jag gav upp. Att gå in på ett åttaveckorsschema med målsättningen att springa milen på en tid ned mot 40 minuter var överambitiöst. Jag har skjutit upp planen till efter påsk. Om jag ska jag sätta upp ett omöjligt mål för min löpning, så måste jag åtminstone känna mig bekväm med att springa igen. Och finns det ett bättre sätt att bli det än det här?

Lars tankar vatten.

Skarlöpning nästa.

Start of Season Trail. Större karta här:

I skogen är det fortfarande långt till vår. Och springer man End of Season Trail så här års så är ju banan raka motsatsen till slutet på säsongen. Den har knappt börjat. Start of Season Trail bjöd på snöpuls nästan hela vägen.

Allt du behöver veta inför End of Season Trail

SMHI:s väderprognos för lördag - så mycket oktober som det kan bli.

Bara fyra dagar kvar till End of Season Trail 2013. Som ni ser på bilden så verkar vi få riktigt oktoberväder. Mulet, regn och kallt. Men vi verkar inte få några stora mängder nederbörd. Bara någon millimeter och vi får ju vara glada för att vi slipper snöglopp. Underställ och tunn regnjacka känns som ett bra klädval.

Så här sammanfattar tankesmedjan
på Expressen vädret som väntar.

Som ni säkert redan listat ut så är End of Season Trail ett annorlunda motionslopp. Vi springer utan nummerlappar, vätskekontroller och anmälningsavgift. Tidtagningen sköter vi själva. Unplugged, kort och gott. Loppet går i huvudsak i två distanser - 13 kilometer och 21 kilometer. Här hittar du kartan. Här kommer lite allmän information och några regler som gäller för loppet. Läs dem och så hoppas vi på riktigt bra löpning på lördag:

• Vi samlas klockan 10.30 lördagen den 26 oktober och startar klockan 11.00. Uvbergsstugan i Huli, Sundsvall, kommer att vara start och mål. 
• Till Uvbergsstugan kommer du enklast med bil. Åk gärna med en kompis och kör inte hela vägen fram till stugan. Använd istället parkeringsplatsen vid kraftledningsgatan.    
• Uvbergsstugan kommer att vara öppen. Möjlighet finns alltså att byta om inomhus och att lämna ifrån sig överdragskläder. I stugan finns det vatten och toalett. Däremot inte dusch. Ta gärna av dig löpardojorna utomhus.
• Ta med mobiltelefon. Vid starten kommer det att finnas en lista där du skriver upp ditt namn och telefonnummer. När du går i mål stryker du dig från listan. En säkerhetsåtgärd. 
• Kartor kommer att finnas till hands för den som vill. Banorna är snitslade och går att följa utan karta.
• Ta gärna med dig något att äta och dricka. Blir loppet tufft, kallt och blött så är det bra att få i sig energi både under loppet och efter. 
• Glöm inte att ha kul och ta hand om varandra där ute.

Vi hoppas förstås på en riktigt bra dag i skogen. Men, om ni inte tycker att det räcker med löpning för den här helgen efter End of Season Trail så kan jag rekommendera en långrunda med Running Sundsvall redan klockan 10.00 på söndag. Ha det gott!

Gudomligt bra Sundsvallstrail

Morgonstund har guld i mund - vy över Selångerdalen från Hällomsberget.

Vad kan vi förvänta oss av End of Season Trail, EST? I slutet av oktober ska det vara grinigt. Blött är det redan nu i skogarna i Selånger socken. Räkna med att det blir mycket värre. Trailskor ett måste. Lars Martinsson har redan dragit upp de stora linjerna för loppet, eller vad vi nu ska kalla EST. Kanske borde vi hålla oss till beskrivningen trailhappening med tävlingsinslag? Vad vet jag - den 26 oktober blir det i alla fall av. Lars undersöker just nu möjligheterna till en kort och en lång sträcka. Kanske det blir så. Den längre kommer i sådana fall bli mer tekniskt krävande med inslag av obanad terräng. En del finlir återstår i vart fall innan bansträckningen är på plats. Gud bor i detaljerna sägs det. Uttrycket passar bra eftersom kyrkan äger en del av skogen där vi ska springa EST. Dessutom är det ju kyrkoval i dag. Slutsats: låt oss hoppas på gudomligt bra Sundsvallstrail. Själv var jag ute för att reka kring de första fyra kilometerna i morse. Tog med mig några bilder hem. Kolla in dem om ni är nyfikna på vad som väntar.

Skyddad biotop vid Hulitjärn. Vegetationen vid foten av Uvberget är fantastisk. Artrik gammelskog.

En av många branta stigar. Vi får se om den här kommer med.

Trail med inslag av klättring på Hällomsberget.

Hej mitt Industriland - löpning efter Sundsvallskusten

Så här kan en runda runt norra Sundsvall se ut (Klicka här för en större bild). Knapp 28 kilometer. Start i Bergsåker och sedan via Huli, Klökan, Birsta, Ljustadalen, Tunadal, Korsta, Ortviken, Heffners, Stenstan, Västa på stan, Granlo och så Selångers IP. Jag behövde lite distanslöpning efter en vecka med förkylning och jobb och kände för att lufsa runt den här rundan, trots asfalten. När jag bodde i Bosvedjan för många år sedan så brukade jag springa runt Tunadal. En lite kortare runda än den här, men liksom kärnan i det hela. Av någon anledning ville jag springa där igen. I alla fall kolla läget. Minnesbilden från den tiden är grå. Jag minns det som en runda tidigt på våren. På Timmervägen dundrade timmerbilarna förbi. På vägrenen virvlade barkresterna runt i vinddraget.

I går var det sol och 20 grader. Försommar med doftorgier i trädgårdarna där tjocka klasar med blommor hänger i syrénbuskarna. Väder som lyfter den annars ganska dystra industrikusten. Medelpadskusten är en av de mest industrialiserade kustremsorna vi har i landet. Från Njurundabommen i söder till Söråker i norr är fabrikerna som trädda på ett snöre. Vissa nedlagda, med huskroppar kvar som monument över industrisamhället. Andra i drift. Papper, massa, timmer, aluminium och kemikalier tillverkas och skeppas ut från industrihamnarna. Aluminiumsmältverket Kubal, med sin kilometerlånga ugnshall, står på mark som en gång var en underskön, norrländsk, sandremsa vid foten av Södra berget. Ett stenkast från centrum. I Korsta finns ett av de få gröna undantagen. Där sträcker sig fortfarande odlingslandskapet ned mot vattnet.

Längst ned på den gröna kilen står de omdiskuterade sekelskiftesvillorna, som byggdes av de förmögna träpatronerna, omgivna av frodiga lövträd och akut rivningshotade. Sett ur ett fågelperspektiv är området mindre idylliskt. I norr tränger sig Korstaverkets avfallsförbränningsanläggning och kraftvärmeverk på. I söder avgränsar Ortvikens pappersbruk och ett vindpinat fält sekelskiftesidyllen från industrisamhället. Att springa den här rundan blir en tur genom kontraster. När jag genar nedanför Ortvikens herrgård, tar jag fel väg, och får ta ett kliv över ett staket. På andra sidan sitter ett gäng gubbar. De verkar ha sänkt ett par bärs. Gubbgänget visar på något sätt att det här är en gammal arbetarstadsdel. En bit bort ligger några rostiga båtar på landbacken. En igenvuxen fotbollsplan bidrar till känslan av att den här markplätten är bortglömd av de flesta. En dovt buller hörs från fabriken. Stigen, som följer efter gubbarna, är annars den bästa på hela rundan och slingrar sig längs strandkanten från herrgården till småbåtshamnen.

Sedan är det stopp. Från gamla Vin & Sprit är det asfalt, grus och betong, byggarbetsplatser och rivningsområden, hela vägen in till stan. Största behållningen är brobygget.

När Sundsvallsbron är klar blir det förstås annorlunda. Om planerna på den nya, kretsloppsanpassade stadsdelen på Norra kajen materialiseras, så blir det en till grön plätt på industrikusten. Gärna för mig.

Terrängsäsongen startar NU!

Ny runda. Två varv blir det ett maraton.

Äntligen! Sista helgen i april, morgonsol, ett par plusgrader och vindstilla. Jag tror inte ett tillfälle kan vara bättre för en långtur. Säsongens första, riktiga, dessutom. Ett ögonblick i vårsolen. Redan förra helgen testade jag knappt två och en halv mil, men det var en seg historia. Början gick bra, i sällskap med min sambo. Sista milen var tung och trist. Under veckan har jag kört ett intervallpass med SOK i Silobacken, ett milpass och två vändor i gymmet. Jag trodde att elefantbenen skulle komma tillbaka nu, men inte. Återhämtningen är sannerligen helig, som Sally Edwards, min nya guide till löpargalaxen, predikar. Två dagars vila i kropp och själ gör under. Amen. Vi älgade i väg, jag och Lars M, vid halv nio och var hemma igen vid elva. Turen gick i pratfart. Kanske till och med långsammare än så.  Rundan var nykomponerad med start i Bergsåkers centrum, över Holmbron och sedan runt Selångerfjärden, vidare mot Huli, Bosvedjan, Birsta och hem igen. I norrsluttningarna gick det bra att springa på hård skare i de gamla skidspåren. På andra håll i var det blött och lerigt, precis som trail ska vara. Där solen ligger på dagtid var det civiliserat, torrt och fint. Årets terrängsäsong är i gång. Och framme, efter två timmar och tjugo minuters löpning, kände jag en mil till ligga och vila i benen. Känns bra. Mycket bra.

Selångerån.

Lars M.

Huli.

Riktigt bra skor.

Man vs Horse

En hästrunda i Bergsåker.

Att springa långsamt är en konst i sig. Att med låg puls lunka på. Att springa 42 kilometer i fjällen är tungt. Att träna på att ta det lugnt kan alltså vara en fördel. Att tänka så tror jag är rätt. Vilket är mitt allra mysigaste tempo? Ligger det runt 7 minuter per kilometer i tuff terräng? Och är det så komfortabelt efter 35 kilometer och 1300 höjdmeter? Jag vet inte. Därför måste jag lära mig det. I går var jag ute på en runda som man kan kalla en hästrunda. Även om den gick i mycket lugnt tempo och inte i särskilt avancerad terräng. Bergsåker är Norrlands travmetropol och det märks i skogarna runt byn. Träningsbanan ovanför Travbanevägen startar stenhårt. Brant uppför och så fortsätter det. Att köra backintervaller med kusarna lär ge effekt och samma gäller väl för oss tvåbenta. I boken Born to run skriver Christopher McDougall om loppet Man vs Horse Marathon. Jag undrar vilken plats i Sverige som egentligen vore lämpligare än Bergsåker för ett sånt lopp? Någon kan väl fixa ett!

Kom igen! Ut ur komfortzonen kuse!

Det smaskar så mysigt när man springer i geggamoja.

Upp här och så full fart i fyra kilometer.

Kan det här vara något för mig också?

Årets sista skidtur sådde fröet till ett hemmamaraton

Det kan mycket väl ha varit årets sista skidtur. Annandagens tur runt Bosvedjan. Spåren var mjuka där solen låg på. I skuggan var de fortfarande hårda och bra. Men veckan har varit varm. Och i helgen jobbar jag. Sedan skulle jag gissa att säsongen är över. Ute i spåret slog det mig att Bosvedjanrundan kan bli en del av ett hemmamaraton. Där har vi drygt 12 kilometer. Foga ihop rundan med spåret som går från Huli till Granlo och sedan runt Selångerfjärden. Där blir det ungefär nio kilometer till. Tillsammans blir det en halvmaraton. Ta det sedan två varv. En utmaning till i sommar. Testa distansen inför Öppet fjäll. Rundan består i huvudsak av lätt kuperad terräng och spår. Någon som är sugen? Först ska jag bara få ordning på mitt knä. På fredag ska jag till sjukgymnasten för besiktning. Förhoppningsvis är jag inte slaktfärdig ännu. Det blir trots allt bättre och bättre. Lite avundsjuk blir jag förstås på alla lunchjoggare som börjar dyka upp i Badhusparken. I dag kändes det som att alla plötsligt dragit på sig dojorna för att testa spåret längs ån. Lockade av vårsolen, som flyttfåglar som nyss landat. På sätt och vis är det kanske bra att jag måste hålla mig borta från löpningen ett tag till. Känns som att kroppen mår rätt bra av att jag står över några långturer. Jag skulle antagligen ha svårt att hålla mig borta om jag kunde. Tror att uppehållet och fysträningen jag pysslar med nu kan få effekt senare i sommar. Livet är förstås inte enbart träning. Det har jag aldrig inbillat mig. Så lever jag inte. På påskdagen var vi hos min pappa. Jag brukar alltid gå en vända på logen när jag kommer dit. Jag har alltid gjort det. Som en slags ritual. Jag går runt och tittar på alla prylar som ligger där. Ser hur tiden gnager på föremålen. Eller kanske är det tiden som förändrar mig och får mig att se annorlunda på föremålen? Pappa är en samlare. En gång i tiden var han även en passionerad skogslöpare. Han var ute i timmar. Vi har en del löparminnen ihop, men det borde förstå ha blivit många fler. Tyvärr satte hjärtat stopp för det. Vi delar en ganska skruvad längtan efter att få "fara ut i skogen". Ett minne han brukar berätta är när han sprang med ett gäng älgar. Han kom ikapp dem när de stod och betade och hängde på när de stack. Skorna i taket är hans. En av Nikes lättviktsmodeller från det tidiga 90-talet. De hänger där som ett fint minne i storlek 46.

Hur många mil farsan sprang i dom här är oklart. Är säker på att det blev många. Han har alltid levt på stor fot. Skorna är i storlek 46. 

Farsan tänder grillen på påskdagen i By.