Åt helvete för bekväma

Svårare än behöver det inte vara att träna i minusgrader. Ull närmast kroppen och i lager två. Sedan ett vindavvisande skal. Helst en väst. Acliman har jag tvättat tre gånger på två år. Bakterietillväxten
i ull är försumbar. I stort sett räcker vädring.

Äntligen en riktig skidhelg. Gympass på fredag, skateåkning på lördag och klassiskt på söndag. Häpp! Hemma hos oss skulle vi lika gärna kunna prata om en underställshelg. Särskilt min sambo gillar att lufsa runt i sitt Kari Traa-ställ i merinoull. Om jag fått på mig en ylletröja, så behåller jag även jag ullbrynjan från Aclima undertill. Däremot har jag ofta ett par säckiga Helly Hansen-långisar från 90-talet nertill och jag gör avd jag kan för att dölja dom. Som du hör är det ull som i huvudsak gäller som lager ett och lager två. För mig är det obligatoriskt. Syntetställ kan i och för sig hålla värmen skapligt, men som bonus luktar man gärna kattpiss, gorgonzola eller både och. Ull var ordet. Under veckan som gick blev en kolumn från Helsingborgs dagblad friskt delad i sociala medier under rubriken "Jag röstar för mer sunk". Så kan man också se på saken. Konsumtionshetsen följer träningsboomen i hasorna, eller är det tvärtom? Ibland är det svårt att veta. Själv håller jag med om att träning inte är någon modevisning. Visst kan det vara kul med ett häftigt plagg, för syns skull, men för att hålla fokus på rätt ställe och inte på någons rumpa eller liknande så är sunk en bra grej på gymmet. Däremot funkar det riktigt dåligt för den som ska utföra tungt fysiskt arbete i minusgrader, som att skotta tak. När jag åt lunch på Himlabadet i onsdags så kom ett gäng takskottare in för att käka. Alla hade mer eller mindre missat grundregeln om att klä sig lager på lager. Ingen hade ordentliga kängor. Alla hade bomullskläder eller möjligtvis några varianter av syntetunderställ under täckjackorna och täckbyxorna.

En kille som brinner för utekläder, Magnus Brinnen.

Alla hade våta fält på ryggarna med risk för att bli nedkylda och sedan genomsvettiga igen uppe på taket. Sett ur ett arbetsmiljöperspektiv är sådana saker inte oväsentliga. Att åka skidor klädd på det sättet är förstås helt värdelöst. Tunn ull underst. Ett lager ull ovanpå och sedan ett vindavvisande plagg, som en väst, För mig funkar det bra. Kunskap verkar vara det som folk saknar mest. Tidigare i veckan hörde jag ett samtal mellan två personer på en offentlig plats. "Det är så konstigt väder. Jag hinner inte anpassa mig", sa den ene till den andre. Ja, vad tror du om den enda du gör utomhus är att gå sträckan till och från bilen, tänkte jag. Folk borde vara ute mer och utföra någon form av fysiskt arbete, då klarnar det. Som det är i dag så är folk i största allmänhet åt helvete för bekväma. När jag vintercyklar gör jag det enkelt för mig. Som regel drar jag på mig ett par överdragsbyxor som ventilerar skapligt samtidigt som de isolerar. Dessutom ser jag till att inte vara för varmt klädd på överkroppen. Är det under minus 10 tar jag på mig dunjackan. Jag har två par olika handskar som jag växlar mellan beroende på temperatur. Samma på huvudet där jag har några olika mössor som jag använder efter väderlek, men i stort sett har jag samma garderob i dag som jag har haft i flera år och den har inte kostat mig särskilt mycket. Flera av plaggen är second hand. Sunk? Beprövad erfarenhet, säger jag. Ackumulerad kunskap.

Så här blev det i tidningen.

När det gäller träningsplagg så finns det oändliga möjligheter att förfina garderoben. Så gör inte jag, eftersom jag har för lite pengar och är för snål. Ändå hade jag förmånen att få träffa Magnus Brinnen, som driver butiken Wått & Tårrt, för ett längre samtal härom veckan. Resultatet blev ett porträtt i Sundsvalls Nyheter. Han är som en uppslagsbok när det gäller utekläder. Han pläderar särskilt för kalsonger i ull. Korta kallingar gjorda av skönaste merinoull. Ingen ska ha en disktrasa mellan benen, säger han och syftar på dyblöta bomullskalsonger. Sant. Där har ni mitt nästa köp.

En oslagbar kombination

En matta. En filt. Andning. Luft djupt ner i bröstkorgen. När jag sitter där i lätt yogaställning och pustar värker det i ryggen, bålen, ljumskarna, fötterna ... Kroppen är stel, ställningen obekväm, men framför allt har säsongens första skidtur aktiverat delar av kroppen som varit förvånansvärt inaktiva sedan sist och träningsvärken slog till direkt. På mattan börjar något hända. För varje ny position löser spänningen upp sig, som Treo i ett glas vatten. Kroppen mjuknar. Samma känsla i huvudet. Stingsligheten, tröttheten,rullar in sig i något mjukt, som bomull. Bredvid mig ligger Karin på sin matta. Snett framför mig min dotter. När vi är klara känner jag mig upprymd. Jag är ingen yogi. Har aldrig kommit till skott riktigt, men känt ett behov. Jag lovar att göra det här till en vana. Helgkombinationen med skidor några mil och sedan yoga med familjen i en sal med 40 stycken andra var oslagbar i kväll. När det gäller skidåkningen i Sundsvall så börjar den få riktigt bra förutsättningar. Åkte på Södra berget i lördags. Funkade alldeles utmärkt för mig som försöker köra in skateskidorna och jobba på min usla teknik. Tog även en sväng över Huli under söndagen. Klassisk stil, eller brist på. Även där är spårsystemet på väg att bli riktigt bra. Men jag höjer ett varningens finger för gula leden från Bosvedjan till Huli, som ännu så länge inte är spårad med maskin utan bara upptrampad av entusiaster. Nu även av mig.

Årets sista skidtur sådde fröet till ett hemmamaraton

Det kan mycket väl ha varit årets sista skidtur. Annandagens tur runt Bosvedjan. Spåren var mjuka där solen låg på. I skuggan var de fortfarande hårda och bra. Men veckan har varit varm. Och i helgen jobbar jag. Sedan skulle jag gissa att säsongen är över. Ute i spåret slog det mig att Bosvedjanrundan kan bli en del av ett hemmamaraton. Där har vi drygt 12 kilometer. Foga ihop rundan med spåret som går från Huli till Granlo och sedan runt Selångerfjärden. Där blir det ungefär nio kilometer till. Tillsammans blir det en halvmaraton. Ta det sedan två varv. En utmaning till i sommar. Testa distansen inför Öppet fjäll. Rundan består i huvudsak av lätt kuperad terräng och spår. Någon som är sugen? Först ska jag bara få ordning på mitt knä. På fredag ska jag till sjukgymnasten för besiktning. Förhoppningsvis är jag inte slaktfärdig ännu. Det blir trots allt bättre och bättre. Lite avundsjuk blir jag förstås på alla lunchjoggare som börjar dyka upp i Badhusparken. I dag kändes det som att alla plötsligt dragit på sig dojorna för att testa spåret längs ån. Lockade av vårsolen, som flyttfåglar som nyss landat. På sätt och vis är det kanske bra att jag måste hålla mig borta från löpningen ett tag till. Känns som att kroppen mår rätt bra av att jag står över några långturer. Jag skulle antagligen ha svårt att hålla mig borta om jag kunde. Tror att uppehållet och fysträningen jag pysslar med nu kan få effekt senare i sommar. Livet är förstås inte enbart träning. Det har jag aldrig inbillat mig. Så lever jag inte. På påskdagen var vi hos min pappa. Jag brukar alltid gå en vända på logen när jag kommer dit. Jag har alltid gjort det. Som en slags ritual. Jag går runt och tittar på alla prylar som ligger där. Ser hur tiden gnager på föremålen. Eller kanske är det tiden som förändrar mig och får mig att se annorlunda på föremålen? Pappa är en samlare. En gång i tiden var han även en passionerad skogslöpare. Han var ute i timmar. Vi har en del löparminnen ihop, men det borde förstå ha blivit många fler. Tyvärr satte hjärtat stopp för det. Vi delar en ganska skruvad längtan efter att få "fara ut i skogen". Ett minne han brukar berätta är när han sprang med ett gäng älgar. Han kom ikapp dem när de stod och betade och hängde på när de stack. Skorna i taket är hans. En av Nikes lättviktsmodeller från det tidiga 90-talet. De hänger där som ett fint minne i storlek 46.

Hur många mil farsan sprang i dom här är oklart. Är säker på att det blev många. Han har alltid levt på stor fot. Skorna är i storlek 46. 

Farsan tänder grillen på påskdagen i By.

Konsten att plåga sig med glädje

#31 #blogg100
Jag brukar säga till mig själv att det ska vara roligt att träna. Har man passerat 40 och saknar idrottskarriär att vårda så finns det liksom ingen anledning att överdriva. Det betyder inte min träning styrs av lustimpulser. Jag är plikttrogen när det gäller fysisk aktivitet och vill helst svettas varje dag. Därmed inte sagt att jag måste träna varje dag. Det kan funka med att cykla till jobbet eller skotta snö. Åtminstone locka fram lite svett. Att röra på mig varje dag är liksom grunden. Får jag inte det så blir jag missmodig. Okej med en lördag, men helst inte några dagar i rad. Kroppen bryr sig kanske inte. Det är mer en mental grej. En slags tvångsmässighet som jag gärna lever med. Vi kan säga att min grundnivå ligger där. Utöver det brukar jag försöka få tillett par ordentliga träningspass i veckan. Gärna ett par löppass. Helst något eller några pass i gymmet. På vintern åker jag gärna skidor. På sommaren cykel. Då får träningen gärna vara fysiskt plågsam. Vad jag försöker undvika är att begå våld på mig själv mentalt. Det återkopplar till första meningen i den här lilla utläggningen. Jag tror att det kan slå tillbaka på längre sikt om träningen blir för tvångsmässig. För att illustrera vad jag menar så kan jag ta i dag som ett exempel. Ute har det varit ett fullkomligt strålande marsväder. En sådan där vårvinterdag som liksom skriker till en att gå ut, fånga lite sol och andas frisk luft. Men, eftersom jag jobbat kväll tre dagar i rad och varit uppe med tuppen, så känner jag mig väldigt trött. Kroppen har liksom helst velat ligga ner. En önskan som inte delas fullt ut av mitt psyke, som gärna kunnat tänka sig ryggläge mot en solvägg med en kopp kaffe eller nåt sånt. Min lite mildare form av tvångsmässighet, den som säger åt mig att jag måste svettas lite varje dag, skickade ändå ut mig i skidspåret på Södra berget. Där passerades jag omedelbart av en åkare i uppenbart god form. Jag ryckte till och försökte jaga efter, men insåg snabbt att det var helt hopplöst. Istället lugnade jag ned mig fortsatte Hotellslingan i lugnt tempo. Resultatet blev knappt sex kilometer. Ganska fjuttigt, men en helt perfekt runda. Jag hade ju liksom ingen anledning att överdriva. Jag fick sol, frisk luft och svettades lite. Mitt stukade knä fick röra sig. Kanske är jag utvilad i helgen och då kan jag plåga mig med glädje istället. Hoppas jag.

Sundsvallsklassikern klar

ST.nu i dag. Arrangörsklubbarna är klara. Tävlingarna börjar ta form.

#30 #blogg100
Sundsvallsklassikern har tagit form. Fem lopp blev fyra. Lika bra det kanske. Tror det skulle bli svårt att få till ett långlopp på skridsko av någon slags klass i Sundsvall ändå. Norrland och långfärdsskridsko går liksom inte riktigt ihop. De fyra tävlingar som ligger och väntar på oss kan du läsa om här. Frågan är hur de kommer att leva upp till sina högt ställda ambitioner? Att vart och ett ska bli något att räkna med nationellt. Tja, cykelloppet Sundsvalls Classics ska gå i mina barndomstrakter vid Marmen. När det gäller längsta sträckan utlovas Sveriges tuffaste cykellopp. Tanken är bra. I hård konkurrens gäller det att sticka ut. Spännande att se hur det lyckas. Skidtävlingen blir, som jag gissade, Södra berget runt med start i Sidsjö. Även där kommer det att bli tufft. Stigningen mot Södra är som den är. Tävlingen ska vara seedande för Vasaloppet och då blir det förstås klassisk åkning. Se till att valla bra. Jag åker där emellanåt och gillar idén med att göra tävlingen mer populär och bred. Då kan även jag vara med. Löpningen då? Här har arrangörerna landat på ett lopp längs nya E4. Säkert är de inspirerade av andra brolopp, som det över Öresundsbron. Tyvärr. För mig går det bort. Varför välja asfalt när vi har så fantastiskt fin löparterräng? Fullständigt omringade av tätortsnära myrar, stigar och berg, som vi är. Jag önskar lycka till och hoppas att jag är undantaget som bekräftar regeln. Gillar helt enkelt inte grejen. Så simningen. Där är planerna inte riktigt spikade ännu. Men tydligen kan det bli fråga om ett lopp i Selångersån. Då säger jag: lägg tävlingen i anslutning till Drakfestivalen eller Gatufesten så är åtminstone publiksuccén given. Mitt samlade intryck är att Sundsvallsklassikern säkert kommer att locka ut oss som redan är frälsta och som bor här. Men för att frälsa även utsocknes krävs nog en rejäl dos marknadsföring också. Givetvis i kombination med arrangemang i toppklass. Det är värt ett försök.

Löjligt på nåt sätt

#26 #blogg100
Jag brukar springa på is mellan stenar och rötter, åka utför fort och sladda omkring på löparskidor och cykel. Men, det spelar ingen roll. När det händer så händer det i livets mest banala situation. På väg in genom dörren. Här sitter jag och Voltarenbekämpar smärtan i mitt stukade knä. Vred hela härligheten när jag halkade på en isfläck på väg in. Pjäxan gled och kroppstyngden gjorde resten. Men, det ska nog ordna sig till i morgon. Här i norra Dalarna är livet fint annars. Ser ut över norska fjälltoppar från stugfönstret. Solen är på väg ned. Det är mycket vackert.

Ögonblick som kunde få vara för alltid

#20 #blogg100

Bergsåker i februari 2013.

Jobbar morgon, ska sluta tre, men kan gå två. Timmen till godo tar jag tillvara på i skidspåret. Märker hur kroppen är tung och trög av att kliva upp strax före fem och börja jobba direkt. Precis som huvudet. Rytmen finns inte där. Skidåkningen blir lite vinglig. Tankarna grumliga. Jag kämpar på. Till slut har jag tagit mig drygt 14 kilometer. På väg nedför backarna mot Bergsåker möter jag solen igen. Nere på åkern fångar jag den med kameran. I det där ögonblicket som borde få vara för alltid. Under tiden jag är där ute i spåret räknar jag på vintercyklingen. Den som blir nästan varje dag, oavsett väder. Kommer fram till att jag rullat ungefär 50 mil i vinter, mellan hemmet och jobbet. Rätt bra underhållsträning. Utan den skulle varje meter i skidspåret vara betydligt mindre skön.