Åt helvete för bekväma

Svårare än behöver det inte vara att träna i minusgrader. Ull närmast kroppen och i lager två. Sedan ett vindavvisande skal. Helst en väst. Acliman har jag tvättat tre gånger på två år. Bakterietillväxten
i ull är försumbar. I stort sett räcker vädring.

Äntligen en riktig skidhelg. Gympass på fredag, skateåkning på lördag och klassiskt på söndag. Häpp! Hemma hos oss skulle vi lika gärna kunna prata om en underställshelg. Särskilt min sambo gillar att lufsa runt i sitt Kari Traa-ställ i merinoull. Om jag fått på mig en ylletröja, så behåller jag även jag ullbrynjan från Aclima undertill. Däremot har jag ofta ett par säckiga Helly Hansen-långisar från 90-talet nertill och jag gör avd jag kan för att dölja dom. Som du hör är det ull som i huvudsak gäller som lager ett och lager två. För mig är det obligatoriskt. Syntetställ kan i och för sig hålla värmen skapligt, men som bonus luktar man gärna kattpiss, gorgonzola eller både och. Ull var ordet. Under veckan som gick blev en kolumn från Helsingborgs dagblad friskt delad i sociala medier under rubriken "Jag röstar för mer sunk". Så kan man också se på saken. Konsumtionshetsen följer träningsboomen i hasorna, eller är det tvärtom? Ibland är det svårt att veta. Själv håller jag med om att träning inte är någon modevisning. Visst kan det vara kul med ett häftigt plagg, för syns skull, men för att hålla fokus på rätt ställe och inte på någons rumpa eller liknande så är sunk en bra grej på gymmet. Däremot funkar det riktigt dåligt för den som ska utföra tungt fysiskt arbete i minusgrader, som att skotta tak. När jag åt lunch på Himlabadet i onsdags så kom ett gäng takskottare in för att käka. Alla hade mer eller mindre missat grundregeln om att klä sig lager på lager. Ingen hade ordentliga kängor. Alla hade bomullskläder eller möjligtvis några varianter av syntetunderställ under täckjackorna och täckbyxorna.

En kille som brinner för utekläder, Magnus Brinnen.

Alla hade våta fält på ryggarna med risk för att bli nedkylda och sedan genomsvettiga igen uppe på taket. Sett ur ett arbetsmiljöperspektiv är sådana saker inte oväsentliga. Att åka skidor klädd på det sättet är förstås helt värdelöst. Tunn ull underst. Ett lager ull ovanpå och sedan ett vindavvisande plagg, som en väst, För mig funkar det bra. Kunskap verkar vara det som folk saknar mest. Tidigare i veckan hörde jag ett samtal mellan två personer på en offentlig plats. "Det är så konstigt väder. Jag hinner inte anpassa mig", sa den ene till den andre. Ja, vad tror du om den enda du gör utomhus är att gå sträckan till och från bilen, tänkte jag. Folk borde vara ute mer och utföra någon form av fysiskt arbete, då klarnar det. Som det är i dag så är folk i största allmänhet åt helvete för bekväma. När jag vintercyklar gör jag det enkelt för mig. Som regel drar jag på mig ett par överdragsbyxor som ventilerar skapligt samtidigt som de isolerar. Dessutom ser jag till att inte vara för varmt klädd på överkroppen. Är det under minus 10 tar jag på mig dunjackan. Jag har två par olika handskar som jag växlar mellan beroende på temperatur. Samma på huvudet där jag har några olika mössor som jag använder efter väderlek, men i stort sett har jag samma garderob i dag som jag har haft i flera år och den har inte kostat mig särskilt mycket. Flera av plaggen är second hand. Sunk? Beprövad erfarenhet, säger jag. Ackumulerad kunskap.

Så här blev det i tidningen.

När det gäller träningsplagg så finns det oändliga möjligheter att förfina garderoben. Så gör inte jag, eftersom jag har för lite pengar och är för snål. Ändå hade jag förmånen att få träffa Magnus Brinnen, som driver butiken Wått & Tårrt, för ett längre samtal härom veckan. Resultatet blev ett porträtt i Sundsvalls Nyheter. Han är som en uppslagsbok när det gäller utekläder. Han pläderar särskilt för kalsonger i ull. Korta kallingar gjorda av skönaste merinoull. Ingen ska ha en disktrasa mellan benen, säger han och syftar på dyblöta bomullskalsonger. Sant. Där har ni mitt nästa köp.