Längdåkning perfekt men inte nödvändig vana

Skare. Gammal snö. Grova korn. Isklister eller blå kallvalla? Hugget som stucket i spåren.

Vårvintern smyger sig på. Ljuset silar in genom den vita hinnan på de vintersolkiga fönstren och virvlar obarmhärtigt runt med dammet i rummet. Allt som varit gömt i mörkret och snön träder fram - noppig fleece, påsar under ögonen och hundskit. I natt var det kallt igen. Vi hade minus elva. Skaren börjar bli kompakt och landskapet har öppnat sig. Jag övervägde en skidtur över lägdorna, men valet föll på Tövaspåret. Karin valde blå kallvalla. Jag isklister. Tror det var jämt skägg med fästet. Vi brukar diskutera hur bra längdåkning egentligen är som träningsform. Karin tycker inte att hon får ta ut sig tillräckligt mycket. På sätt och vis förstår jag vad hon menar. Egentligen är det bara i springbackarna som pulsen börjar bulta riktigt hårt, men så kommer utförsbackarna och återhämtning. Löpningen bjuder inte på någon sådan friåkning. Ändå vill jag påstå att träningsformen på många sätt är optimal för oss vardagsmotionärer. Jag känner mig helt färdig när jag är klar. I dag gick jag på så gott jag kunde i drygt 14 kilometer och sitter just nu genommörad i soffan. Att längdåkningen är en snudd på perfekt som komplement till löpningen finns det förstås hur många belägg för som helst. Eftersom jag bor i Norrland tackar jag för det. Just nu är löpningen nummer två. Den här artikeln i marathon.se tar upp allt det väsentliga, (utom njutningen att vara utomhus, andas frisk luft och kanske till och med få sig en mugg kaffe):

• Många och stora muskelgrupper aktiveras
• Belastningen på hjärtat blir stor och det är utmärkt konditionsträning
• Dessutom får magen, axlarna, rumpan, ryggen, och armarna bra styrketräning

I senaste numret av Sundsvalls Nyheter skriver jag en artikel om hur Sundsvalls grundskolor väljer att satsa på de traditionella vintersporterna. Några av skolorna är riktigt ambitiösa. Andra bryr sig inte nämnvärt. Lustigt nog går mina barn på skolor som återfinns i båda lägren. På den ena hålls längdskidåkningen hålls mycket högt. Delvis beror det kanske på att skolan har en norsk gympamajje. Men inte enbart, utan det är i hög grad fråga om en norrländsk tradition. På ett gott vis, tycker jag. Mitt andra barn går på en fristående skola med internationell inriktning där vare sig skolledningen eller barnen verkar bekymra sig nämnvärt över sådana saker som längdskidåkning. Jag tycker faktiskt inte att det är fel heller. Läroplanen säger bara indirekt att vintersport kan få finnas med på schemat, som ett sätt för barnen att få kännedom om just vissa traditioner i delar av landet där vi fortfarande har snö på vintrarna. Som jag ser det är det viktiga egentligen bara att barnen får röra på sig och att de dessutom gör det till en vana.