"Men stenen då...?" Och allt annat som hände i Run for Your Life

Som ett nyvärpt ägg - varm, slät och skön att hålla i. Stenen från Sapmi, som ska vandra från löparhand till löparhand, hela vägen från Kiruna till Paris. Men stenen är inte rosa. Bara ljuset från billyktan.

"Men stenen då?", säger Raage. Han och Khalif står i Skönviksbacken som frågetecken. Klockan är strax efter sex. Vi har varit uppe sedan två. "Ska ni inte ha den ...?", ropar han och de stressade funktionärerna från Riksteatern hejdar sig och vänder tillbaka. De tar emot den, ursäktar sig och försvinner sedan mot nästa växling i Birsta. Klimatstafetten Run for Your Life rullar vidare, men utan löpare i bild. Se live-sändningen här: Ett så kallat "hyperjump", omskrivningen för att köra ikapp lite förlorad tid. Sverige är ett avlångt land, som man säger, och tidtabellen för de tusen löparna som ska ta stenen från Kiruna till Paris är optimistisk. På sätt och vis påminner funktionärernas jobb om politikernas. Världen är sent ute och temperaturen stiger. Stenar, som den som höll på att försvinna i Skönviksbacken, tinar fram efter att ha slipats runda under polarisar och glaciärer i tiotusentals år. Nu ska den här till Paris för att väcka medial uppmärksamhet kring FN:s klimatkonferens i december, COP21. Stenens ankomst ska kicka igång världens största klimatmarsch (nu inställd på grund av terrordåden), som ska öka trycket på politikerna. Kravet är handling. Nu. Vilken ironi det hade varit om stenen från Sapmi hade försvunnit i Timrå, nedanför motorvägen med utsikt över SCA:s ångande massafabrik i Östrand.

Växlingsplatsen i Birsta. Raage och Khalif har vid det här laget parkerat i Skönviksbacken. 

"Var fan är trattjäveln?". Soppatorsk i höjd med Söråker.

Laddad med mobiltelefon hjälper jag till med att hitta tanklocket.

Early morning bird, kl 02:10.

Många garv blev det annars under stafettnatten. Run for Your Life är tveklöst det mest udda löparevent jag deltagit i. Att bara hitta till startplatsen i Västansjö var en utmaning. Om jag sedan säger soppatorsk på kamerabilen, strul med tankkort och koder, strömavbrott och sändningspaus, väntan och ett och annat goddag-yxskaft-meddelande från RFYL-hubben på sms, så förstår du säkert vad jag menar. Lägg till mörkerlöpning längs okända grusvägar nedanför järnvägen i Vivsta, live-sändning med kisspaus och allt, så blir det kanske ännu mer begripligt. Samtidigt startade alltihop, efter några timmars sömn, med nyheterna om de oerhörda dåden i Paris. Alla starka känslor från det blandade med glädjen att få springa med så sköna människor, kommer att göra det här till ett minne för livet. Jag skrev en uppdatering på Facebook om hur jag ska minnas Run for Your Life. Jag ska göra det som gruppbilden du ser lite högre upp. Jag kan inte riktigt beskriva det bättre än så. Jag tror att jag den känslan med många andra som är med och springer, för det är för en god sak. Strul eller inte. Kanske hade det varit betydligt tråkigare utan?

International Runners.

Manifestationer av det här slaget är annars lite
knepiga.Grundinställningen hos många i omgivningen är väl ungefär den här: "Jahapp, och du springer för klimatet, säger du. Hur blir det bättre av det då?". Som regel skeptisk. Klimatfrågan anses för abstrakt för att verkligen tas på allvar, typ så här: "Men kom igen, du lever bara en gång. Vad gör det om dina barnbarns barn och de som kommer sen inte har en chans att överleva på jorden? Då är du ju död!". Syftet är att få ordning på det. Visst kan klimatfrågan verka flummig, med drag av vegetarianism, bristande verklighetsförankring och hipster-liv. Och okej, visst kan det också kännas som en hopplös uppgift. Ingen löser det här på egen hand. Inte ens Tyskland, ett land där det verkligen pågår en omställning av energimarknaden. Men frågan är konkret. Bygger på fakta. Läs mer om det i National Geographics fantastiska klimatutgåva. Avsmältningen i sig är kanske inte ett bekymmer för oss idag, men på sikt blir det så, om inget görs idag. Faktum är att redan inom överskådlig tid kommer så boende på atollöar få sina hem dränkta i saltvatten. Torka, bränder, översvämningar och allt mer svårartade orkansäsonger är redan ett stort bekymmer. Miljontals människor är direkt hotade. Klimatförändringarna och dess konsekvenser slår undan benen för deras försörjning. Och vi vill inte riktigt tänka på hur illa det kan bli, om vi inte hejdar oss och tänker nytt.

Stenen byter hand.

Pessi Liukkonen växlade först i Västansjö.

Att väcka uppmärksamhet och öka trycket på politikerna, så att de till slut lyckas åstadkomma ett starkt, globalt klimatavtal är alltså själva motsatsen till verklighetsfrånvänt. Tvärtom är det något av det mest jordnära vi kan göra. I ordets rätta bemärkelse.

Vår man i sändarbilen.

Poonam vid växel två, någonstans mellan Söråker och Torsboda.

Ett sådant avtal ska inkludera lösningar på hur kostnaderna ska fördelas mellan rika och fattiga länder. Samtidigt ska det skicka en tydlig signal till näringslivet - ansvaret ligger i hög grad hos dem. Världens ekonomier ska stimuleras till att ställa om från fossilt till förnybart. Priset på utsläppen måste bli korrekt. Att ta död på möjligheterna till liv på jorden måste på något sätt kosta, inte vara mer eller mindre gratis. Avtalen ska peka ut riktningen. Alla vinner på det. Möjliga förlorare är olje-, kol- och gasbolagen och deras tillhörande politiker, oligarker, diktaturregimer, aktieägare och så vidare. Jag tror att det går att lösa den här ödesfrågan. Jag tror på vetenskapsmän som Johan Rockström. Tekniken finns. Viljan finns också. Bara viljan hos tillräckligt många makthavare saknas ännu så länge. I vår tid, trots våldet och vidrigheterna, så finns alltså alla verktyg på plats. Därför ska inte de sura gubbarnas cynismer få stoppa oss. Här handlar det om att få politikerna att vilja och våga, trots skeptiska opinioner. Sådana som jag kan skriva, eller springa, och jag är extra glad för att jag fick göra det tillsammans med några av mina löparkompisar i Internationella löpargruppen, International Runners, tidigt på lördagsmorgonen den 14 november. Tack Raage, Khalif, Pessi och Poonam. Nu fortsätter vi så här!

PS Kom ihåg vad USA:s president, Barack Obama sa: "Vi är den första generationen som känner av klimatförändringarna och den sista som kan göra något åt det.".D.S.

Löpning i västerled - på helig mark

Trondheimsvängen.

Trondheim. Just nu pågår Olavsfestdagene, som får Nidarosdomen, Norges nationalhelgedom, att leva upp med tornerspel, medeltidsmarknad och religiösa mässor parallellt med föredrag på årets tema tid och konserter med bland annat Sting, popikonen från 1980-talet. Även Sinéad O'Connor var bokad, men fick ställa in. Vi är här på semester. Promenerar. Konstaterar att staden som omger katedralen är väldigt behaglig. Nästan överraskande trevlig. Präglad av hamnen, men numera mycket rikare på turister och studenter än sjåare och skepp. Vacker och patinerad av väder och vind. Lite sliten, men bara runt hörnet från de sista sjabbiga medeltidsgränderna i hamnen ligger Solsiden med shoppinggalleria, restauranger och Starbucks vid de gamla dockorna. 

Nidelva möter Trondheimsfjorden.

En gång hamnmagasin och småindustri. Idag platser att leva det goda livet.

Några få gränder av det här slaget finns fortfarande kvar. Dags att K-märka.

Stadsdelen Rosenborg växer upp mot höjden. 

Träkåkar i sluttningen upp mot borgen.

Allra mest präglar förstås träkåkarna, magasinen och katedralen vid Nidelva staden. Så här års, mitt i sommaren, är vi många som kommer någon annanstans ifrån. Turister som vi är strosar vi längs älvkanten, tittar på de stora magasinen som står pålade ut i vattnet, fyllda med caféer, krogar och en del kultur vid sidan om kontoren och butikerna. Gissningsvis sätter universitetet ton på Trondheim under resten av året med 30 000 studenter i stan. Att det lokala mediehuset Adresseavisen sänder timtals med sakte-tv från byvandringar och solnedgångar på sin sajt höjer förstås Trondheim ytterligare några snäpp i min världsbild. Sakte-tv, själva motsatsen till reklam-tv. Bildmeditation utan klipp. Inte upplevelsemord med reklamavbrott. En stor grej här. Långsamhet har sin egen storhet. Lite som att gå på tur. Vara utan löparur. Heja Norge! Nidarosdomen är en mäktig skapelse. Byggd på Olav den heliges grav, vikingahövdingen som sägs ha tagit kristendomen till Norge. Givetvis med svärd och kungamakt, men ändå. Därav pilgrimsmålet. Jag läser att 500 mil pilgrimsväg, framför allt i norra Europa och Skandinavien har Nidarosdomen som mål. En av de längre pilgrimslederna, St Olavsleden, startar i vackra Selånger, Sundsvall. Att Trondheim har löparrundor utritade på turistkartan är förstås ett plus. Jag han med en femma och en tia. Särskilt tackar jag för saltstänket i luften, som smakar salt om läpparna. Här kommer några fler bilder. 

Enkelt att känna igen en norsk elbil. ELler hur? Skatteregler och avgiftsbefrielse för färjeresor och annat gör att det är tätt mellan Teslorna i Tröndelag. Norrmännens privatekonomi är förstås också en viktig faktor. Men, säger jag, det finns bra många små elbilar på gatorna också. Hör på det alla fossilmänniskor i Sundsvall - börja tänka och sluta tanka. Eller sluta i alla fall att sukta efter att bränna gammal olja i onödan.

Gubben längst ned till vänster har famnen full av avhuggna huvuden.

Ska man verkligen göra sådär? 

Olav den helige, St Olof, Norges skyddshelgon.

Medeltidshumor.

Nidarosdomen, Norges nationalhelgedom.

Trähus vid Nidelva.

Cykelliften. Ibland händer det att en cyklist lyckas hänga på hela vägen upp.

Centrala Trondheims högsta punkt. Där ligger Kristiansten festning, uppförd på 1600-talet. Där avrättade nazisterna motståndsmän under kriget. Runt fästningen ringlar fina stigar, som gjorda för löpning.

Kristiansten festning.

Magasinen vid Nidelva. Vackra som få. Bra löpning på västra stranden.

Snöpuls i Selånger - här har du ett gott råd

Jämtland har älgen. Hälsingland lodjuret. Härjedalen björnen. Vi har inte ens en spännande gnagare som den ångermanländska bävern eller en vacker fågel, som Västerbottens storspov. Vi har skogsharen som landskapsdjur. Naturens egen fegis. Samtidigt är skogsharen en fantastisk vinterlöpare och det var dit jag tänkte komma. Att pulsa i snö är nämligen en snudd på optimal form av löpträning. Vinterns motsvarighet till sommarens myrlöpning. Dessutom slipper du ohyran.

Fjärdenrundan i Selånger räcker mer än väl när du springer i ett par decimeter nysnö.

Snölås. Värt att skaffa. Höjer komforten.

Jag var ute på en runda i dag. Minus åtta i luften. Som du ser blev det lite drygt fem kilometer. På vägen lämnade jag ett vackert spår i snön, endast genomkorsat av de ringlande tassavtrycken från en och annan räv och de stapplande klövarna från några rådjur. Dock ingen skogshare. Funderar på om de kan ha blivit en sällsynt art? Risken finns väl att rävar och lodjur gått hårt åt stammen. Får kolla upp det. I vilket fall, först värmde jag upp ett par hundra meter på skottad gångväg. Sedan pulsade jag resten i ett par decimeter nysnö. Vad är det som är så bra med det då? Jo, för det första är det ju förbannat jobbigt. Jag valde att springa med förhållandevis högt uppskruvad puls. Utan pulsklocka, som jag är, uppskattar jag att jag pendlade mellan 80 och 85 procent av maxpuls. Bra konditionsträning med andra ord. En annan poäng är att snölöpningen mer eller mindre kräver en offensiv löpstil. Att dra benen efter sig funkar inte. Kroppshållningen blir föredömligt framåtlutad, benlyften höga och armföringen spontant kämpande. Alltså får du även teknikträning. Givetvis är det också muskulärt krävande att jaga fram i snön samtidigt som löpningen är skonsam för leder och ligament. Jag kände av höger ljumske, det var allt. Stretchade lite extra bara. Om du blir sugen på att prova så rekommenderar jag snölås. Om du inte har, så köp. Riktigt bra varianter finns i välsorterade friluftsbutiker. Jag gillar mina i rejäl canvas och med ett rejält spänne - inga sladdriga damasker där inte. Med sådana på slipper du få snö i skorna och kyla ned fotlederna. Skönt helt enkelt. Snölåsen funkar även utmärkt  i skogen om du vill slippa barr och annat i dojorna under blöta höstdagar. Apropå barr. Vi medelpadingar har i alla fall den mäktiga granen som landskapsblomma. Beat that if you can, Ångermanland. Stymorsviol, vad är det?

Dags att tänka på End of Season Trail 2014

Sol, blå himmel och gröna blad. Jag kan garantera bistrare förhållanden den 15 november då vi springer End of Season Trail 2041 i skogarna runt Uvberget i Sundsvall.

Vi är i slutet av augusti, helgen innan lön. Sommaren ebbar ut och plånboken är tom. Vad kan vara bättre då än att pricka in End of Season Trail i tävlingskalendern den 15 november, loppet som är helt gratis? Jag och Lars Martinsson har börjat röra på oss. I går ägnade jag fem timmar i skogen åt att märka upp stigar och fundera. Jag har på känn att vi kommer att dra om delar av banan. Stormen Ivar och de efterföljande skogsmaskinerna har möblerat om i naturen. Detaljerna kommer senare. End of Season Trail är unplugged. Utan eller med egen tidtagning. Utan nummerlappar eller priser. Däremot garanterar vi att det blir skitigt och kul, även om det sistnämnda hänger på deltagarna själva. Vad vi erbjuder är en avancerad trailbana med inslag av off-trail, en karta, ett start och mål och en stuga där du kan värma dig, byta om, ta en fika och umgås. Man skulle kanske kunna säga att det är ett uppgraderat träningstillfälle. Samtidigt är loppet avslutningen på Sundsvall Trail Tour, som går i fem deltävlingar där det senaste loppet var Drakloppet. I år ligger End of Season Trail ett par veckor senare än i fjol. Vissa vädermässiga risker följer förstås med datumet. Snö? Tja, du kan ju se det som en stämningshöjande faktor. End of Season Trail är lite rock ´n roll. Här kommer ett bildsvep från i går.

Önskar vi får se fler sådana här snitslar när skogsägarna planerar sina avverkningar. Jag undrar hur stor del av den trolska naturen runt Ottsjön som kommer att gå fri från nästa kalavverkning?

Naturen har sin gång. I det här fallet på en spång. För varje år tar den ett steg närmare sitt ursprung. När vi springer över den så tar vi det lugnt, tycker jag. Inga olyckor. 

En vanlig bild av svensk natur. Om Medelpad var en räv, så skulle vi gissa på skabb. Naturen är fläckad av enorma avverkningsytor. Här växte det en gång en magnifik skog. 

Ditåt ska vi.

Erbjudandet gäller inte den 15 november (hoppas jag).

På väg upp mot Klippstugan följer banan den gulmarkerade leden. Kom i håg det!

En och annan mäktig fura växer det ännu i Sundsvallstrakten. Har du tid så stanna till och ge den här en kram den 15 november.

Mmm ... Klippstugan 2,5 kilometer, gissar jag. 

Vackert förfall. Men se upp, vi vill inte se några fall och benbrott.

Tänk om, tänk om vi bara kunde bjuda på sådana här stigar genom hela loppet. Då hade Sundsvall varit ett internationellt traillöpningseldorado. Mitt råd är att du ska njuta av stigarna så länge du kan. Snart kan de vara ett kalhygge.

Som sagt,  njut ...

... för snart kanske det går en skogsbilväg där du står, på väg mot nästa föryngringsyta.

Klissberget mycket bättre än sitt rykte

Klissberget är kanske mest känt för det obehagliga mord som ägde rum där för några år sedan då en lokal droghandlare fördes bort och avrättades. Kroppen hittades av en hundägare en bit upp på ett hygge. En annan sida av Klissberget är att det bjuder på riktigt fin skogslöpning. Toppen mäter 266 meter över havet, inte 290 meter som jag felaktigt påstod under dagens runda, som startade vid Prästtjärnen nedanför Selånger kyrka. Du får alltså plussa på några kilometer på den en röda stigmarkeringen på kartan. Markeringen är stympad eftersom jag glömde att köra igång Runkeeper. Klissrundan bjuder på varierad terräng. Första fyra kilometerna går i stort sett uppför. Efter E14 följer en fin skogsbilväg. Därifrån viker man av mot Klissbergsstugan på en skön stig. En skylt på vänster sida pekar ut leden. Ta sikte på masten. Sista biten mot toppen är riktigt bra. Har farten varit hög, vilken den inte var idag, kan det vara kul att se vad man går för de sista hundra meterna före drickapausen. En spurt om bergspriset, så att säga. Tyvärr visade sig en del av leden på vägen ned mot Nacksta vara igenvuxen med sly. Som du ser på splittiderna så handlar det alltså inte om att springa raka spåret. I och för sig gillar jag när det kör ihop sig, blir riktigt grisigt och man får slugga sig fram. Men visst, som Peter Wiklander, ny bekantskap som utgjorde sällskap tillsammans med Lars Beckman i dag, sa: Det känns lite som svampplockning. Jo visst, men sedan bar det av riktigt bra utför. Att forsa fram genom skogen känns ursprungligt. Upplevelsen av fart är speciell när man har fullt sjå att att hålla fötterna i styr och hitta rätt väg utför. Att snava kan vara brutalt. Låter lite löjligt kanske, men en hjälm vore faktiskt rätt bra att ibland. Definitivt glasögon. En kvist i ögat är inte heller något vidare. Rundan avslutas längs Selångerån. På väg dit får man passera genom bostadsområdet Nacksta. Ett fint pass idag alltså. På tisdag kör vi intervaller med SOK i Silobacken. Tar bra, kan jag lova. Här är lite bilder från Klissrundan.