Drakloppet - en summering

Jag behöver en ny kamera. Iphonekameran har många kvaliteter, som inbyggd telefon, men duger inte till sportfoto. I onsdags var jag på Drakloppet, som åskådare. Har sprungit två år i rad, men nu hade jag fortfarande hade träningsvärk i låren från i lördags. Jag och min yngsta dotter tog oss ändå ut i skogen. På den här magiskt vackra stigen tar sig löparna upp från Västhagen till toppen av Norra berget. Tyvärr lyckades jag inte riktigt fånga Taaddasaa Abarraa där han forsade fram. Han var i en klass för sig. Hängde av sig de andra direkt. Fort gick det.

Taaddasaa Abarraa är etiopisk medborgare, tävlar för IFK Umeå och bor i Sundsvall. Tyvärr får han inte uppehållstillstånd i Sverige utan måste återvända till Etiopien. Men han hoppas på att hitta ett jobb i Sverige och den vägen kunna återvända till landet. Läs mer här.

Taadasaa Abarraa såg mer eller mindre oberörd ut efter loppet. Knappt ens svettig. Han hade alldeles säkert slagit banrekord om lusten hade fallit på. Han tog den kuperade banan på 37:36. Slog bland annat Salomonlöparen Jonatan Thoresson med närmare två minuter. Säger en del. Här är alla resultat. 

Jonatan Thoresson hade en tuff kväll i Sundsvall. Den 25-åringe, omskolade skidåkaren från Östersund, fick se sig slagen av överlägsne Taadassa Abarra med nästan två minuter och blev även avhängd av elitskidåkaren Anders Svanebo, kusin till Andreas Svanebo, från Stockvik, Sundsvall.

Jonatan Thoresson.

Visst känner jag att lusten att springa är tillbaka. Det var tufft i lördags, men i går spratt det till i kroppen igen när jag läste nyhetsbrevet från Fjällmaraton. Jag vill dit igen. Trailkungen Andreas Svanebo avstod Drakloppet i onsdags. Kanske för spara kraft till på lördag. Då ska han försvara sina titlar från Axa Fjällmaraton, där han är obesegrad och har banrekord. Förste utmanare är Anders Kleist, 33-åringen från Kolmården. Han verkar kaxig och har dragit en lans på sin blogg. I Vålådalrn har han redan slagit banrekord upp till Ottfjället. Tungt, men nog har han en del att bevisa. Hittills har han mest bevisat att han har en större trut än Andreas Svanebo. Samtidigt kanske det blir norrmannen Eirik Haugsnes som tar hem alltihop. Bevisligen är han bra i uppförslut. I Drakloppet var det annars Emelie Forsberg som skänkte stjärnglans. Världsmästarinnan i Skyrunning är ödmjuk. Vi såg till att hon fick skriva autograf åt min dotter och att jag fick ett tillfälle att fråga om loppet. Snabbt var det, konstaterar hon. Emelie Forsberg springer numera främst ultralopp och lopp på extrem höjd. Fort gick det ändå i onsdags och hon vann förstås damklassen. 

Emelie Forsberg och tvåan i damklassen på 10 kilometer, Maria Lundgren.

Vann jag?

Emelie Forsberg signerar mitt anteckningsblock.

Hon ser nästan alltid glad ut. Gäller båda i det här fallet. En gåva.

Annars var den stora begivenheten i onsdags att heja fram Karin i mål. Inte alls med samma intensitet som hon och tjejerna lyckades uppbringa vid min målgång i Vålådalen. Men vi gjorde så gott vi kunde. Karin slog sitt personliga rekord i loppet över 6,5 kilometer. Starkt.

Heja Karin!

Ja, kom igen!

Snyggt!

Karin, Anna och Johanna.

Här är den officiella Sundsvallsrundan

Jag har inte en enda bild från den här rundan (klicka här för en större karta). Vilket är synd och skam. Så många vackra vyer, och jag kan inte visa dem. Får försöka berätta istället. Den här rundan innehåller allt som är Sundsvall. Den är 25 kilometer lång varav en stor del går genom de centrala delarna av stan. Ändå behöver du inte vara ute i trafiken på mer än några få ställen där du måste korsa gatan på övergångsställen. Istället är det löpning på stigar, gångvägar, elljusspår, grusväg och så lite i skön trail. Sammantaget en hyfsad stigning på 527 meter. Vilken annan stad kan erbjuda det? Mitt i rundan finns Drakloppet insprängt med vidunderlig utsikt över det glittrande hamninloppet från toppen av Norra berget. Sedan följer en halv mils löpning längs lummiga Selångersån och så avslutas hela paketet med en sväng runt den medeltida kyrkoruinen i Selånger. Japp, där har ni den i korthet. Faktum är att rundan är så bra att jag skulle vilja utnämna den till den officiella Sundsvallsrundan. Någon där emot? Nej, tänkte väl det. När jag gav mig ut i morse så hade jag två uppdrag till mig själv. Att springa med full ryggsäck och att testa Drakloppet med Adizero istället för trailskor på fötterna. Löpningen med säck gick bra. Ett par kilo vatten och nödpackning på ryggen börjar kännas naturligt. Att dricka och springa funkar också. När det gäller Drakloppet, som alltså är den insprängda trailrundan, så är min slutsats att fördelarna med löparskor överväger. Drakloppet är inte tillräckligt tekniskt avancerat för att kräva dubbar. Om det inte regnar. Samtidigt är det asfalt och gatsten från Norra berget till Stora torget. Särskilt Stadsbacken är vidrig med metalldubbar. På de sköna stigarna mellan trailpartierna kvittar det lika. Om jag springer loppet i år, vilket är tveksamt bara några dagar efter Öppet fjäll, så väljer jag Adizero. Och när det gäller Sundsvallsrundan så är mitt råd: prova, för den är bra.