Vägra gamnacke, musarm och kulmage

Arbetsmiljöarbete. Ordet låter tungt och tråkigt som gråsten. Ändå är det så viktigt. Jag jobbar i en bransch som i likhet med hälso- och sjukvården, åtminstone den offentligt ägda, upplevt få förbättringar under 2000-talet. Tvärtom stadigt ökade krav på färre medarbetare, som betalar med gamnackar, musarmar, kulmagar och olika former av psykisk ohälsa. Det sistnämnda ordet är lika tungt som det första. Dags att ändra på det tycker jag. I morse stötte jag på mina kollegor från Mitmedias IT-avdelning. Som ni ser på filmen är alla på promenad längs ån, ute på en trendig Walk and Talk, ett telefonmöte till fots. Fasen vad bra, tänker jag. Vi jobbar inom samma företag. Just det här sättet att förhålla sig till arbetet tycker jag det är dags att överföra till redaktionen. Där lever vi fortfarande kvar i ett slags tänk om att vara slackers och militäriskt organiserade samtidigt. Ofta förenat med ett misslyckande. Vi är mobilare än någonsin. Då börjar vi röra på oss, tycker jag. Skälen är färre än någonsin att fjättra oss vid skrivborden. Sett ur företagets perspektiv måste ju målet vara att skaka loss kreativiteten ur oss. Då måste vi ha förutsättningar att må bra. Annars har vi inte lust. Att jag mår bra av att springa vet alla som har läst min blogg tidigare. Jag har på olika sätt försökt förklara varför, men egentligen är det bara när jag springer som jag fullt ut förstår varför jag älskar det. Jag känner obehag vid tanken av att inte få springa. I någon bemärkelse är jag beroende. Endorfinjunkie, om man så vill. Jag mår dåligt av att bara vara stilla. Blir sur och grinig. Naturligtvis jobbar jag sämre. Därför tar jag plikttroget ut min träningstimme varje vecka. Låter kanske fjuttigt, men när jag pusslar ihop den med lunchen så blir det ett långpass. I dag blev det 13 kilometer runt Norra berget. På en vanlig lunch hinner jag fem.

Variationsmöjligheterna för stiglöpning på Norra berget är många. Den här rundan var riktigt bra. 

Salig på rygg i gräset efter 13 kilometer.

En annan sida av saken är att jag tänker göra allt jag kan för att undvika de typiska hälsoproblem som historiskt sett följer med yrket. I värsta fall pliktar vi journalister med några års förkortad livslängd. Stress är en stro riskfaktor. Utan att ha några vetenskapliga belägg för det skulle jag vilja påstå att dålig arbetsmiljö är ett betydligt större hot mot svenska journalisters hälsa än våld och hot som ger mer braskande rubriker. Vi ska inte behöva ha det så. I dag var jag värd den här rundan. Lite tungt i början kanske, men en salighetskänsla på slutet. Salighetskänslan - det är nog därför jag älskar att springa.

Hallå asså, dom snor min grej!

Som anställd inom Mittmedia och inte Sveriges Radio kan jag känna mig lite avundsjuk när P4 Västernorrland lägger rabarber på mitt favoritämne. Löparklubben i P4 Morgon är rätt kul emellanåt. Senast gav Susanne Liukkonen handfasta råd om vad som är bra att göra som uppladdning inför ett lopp.

Så kan det se ut i studion då Susanne Liukkonen är där.

Jag har sprungit med henne vid något tillfälle i skogarna runt Sidsjö när Running Sundsvall var i farten. Riktigt vass. Jag fastnar för hennes rekommendation att köra ett riktigt "grispass" två veckor före loppet. Passet ska vara hårdare än loppet. Hon förklarar i och för sig inte varför. Kanske är det för att få upp tävlingstempot? Kanske är det fråga om en mental uppladdning? Känns som ett intressant upplägg ändå. Kan vara svårt vid ett fjällmaraton, men värt att prova vid en kortare distans. Själv kör hon sista långpasset tio till elva dagar före loppet, lägger in ett intervallpass tre till fyra dagar före och vilar sedan - det vill säga joggar cirka 30 minuter med fartökning fram tills dess att det är dags. Helgen som kommer är späckad av lopp i Västernorrland. Indalsledenloppet i Medelpad och Urskogsloppet i Ångermanland och dessutom ett lopp mellan Ånge och Stöde, om jag inte misstar mig. Själv jobbar jag. Min sambo springer Indalsledenloppet med sitt jobblag. Om jag hade varit ledig, så hade jag gjort som Susanne Likukkonen. Sprungit Urskogsloppet. Verkar vara riktigt bra. 19,5 kilometer på vindlande stigar genom solvarmt doftande barrskog och sedan målgång i Björna under marknadsdagen. Jag börjar känna mig sugen på ett lopp, helt enkelt. Senaste vändan jag var ute på var i söndags.

Drygt två mil i skogen runt Södra berget i sällskap med Lars B. Sämre kan man ha det. En fantastiskt fin sommarmorgon. Som vanligt snackade vi en hel del. Mycket löpning. Om fjällmaran i synnerhet. Formen börjar komma, men det är bara lite drygt en och en halv månad kvar nu. Kanske hade det varit bra att springa benen av sig i Björnaskogen? Ett riktigt race före den stora utmaningen. Lite som Susanne Liukkonen  rekommenderar. Hur som helst är det dags att spetsa till träningen. Var på ett cirkelfyspass på Friskis i går som känns riktigt bra i kroppen. Tror på alternativ träning, som ett väsentligt komplement till löpträningen. Styrkan jag behöver för att ta mig 4,2 mil uppför och nedför fjällryggarna hittar jag där. Intervaller och långpass får jag väl också öka en smula. I söndags fotade jag och det tänker jag göra även under fjällmaran. Får se om det blir lika trevligt som här:

Lars B i det gröna.

Jag i motljus.

 

Varför håller vi på?

Vårfrudagen. Vintern är på väg att haka i nästa kugge i årstidshjulet. Våren är här. Innan jag går vidare med poesin tänkte jag bara säga att just nu är det nog den allra tristaste tiden på året att cykla. På morgonen är det blåis och knöligt som en kostig på cykelvägen. På eftermiddagen är det snömodd. Vintercyklingens fiende nummer ett. För att inte tala om vägdammet längs bilvägen. Kör bussen förbi så är enda alternativet att inte andas. Annars får man stenlunga. Tack och lov är problemen är övergående. Tyvärr gäller det även årstiden.  

Vintercyklingens fiende nummer ett. Modden.

När allt kommer omkring så vill jag att vårvintern ska vara så långe som möjligt. I helgen ställde jag frågan i bilen till barnen. Vi hade stannat på Konsumparkeringen för att köpa korv till grillen. Varför tror ni att jag och mamma vill vara ute hela tiden? Dum fråga. För att ni vill ha frisk luft och för att ni vill träna, svarade de förstås. Så är det ju. Väldigt banalt egentligen. Men det finns även ett inslag av drift i det här. Det gamla vanliga komma ut i solen igen efter flera månader i mörker. Tanka D-vitamin. Egentligen förutsätter det inte någon särskild aktivitet. Det är bara det att på skidor mångdubblas njutningen. Väldigt banalt och väldigt härligt. Jag var i Östersund förra veckan. På fackligt årsmöte i Mittmedialand, som sträcker sig från kusten till fjällen från Dalarna i söder till Ångermanland i norr. Mittmedia är ett av Sveriges största medieföretag med drygt 20 tidningstitlar, stora webbsajter och flera hundra journalister. Namnet är anonymt, men säg Sundsvalls Tidning, ST.nu eller något annat känt namn på en tidning här i regionen så är det Mittmedia du syftar på. I Sundsvall är vi större än Aftonbladet.se på webben. Uppenbarligen en viktig informationskälla. En tidningstradtion med anor från 1800-talet i digitalt format. Liknande traditioner finns i Gävle, Falun och Östersund. Årsmötet var viktigt. Vårt första efter bildandet av den nya journalistklubben. Vi genomgår en omvälvande digital omställning. Våra nya surf- och mobilvanor har satt oss under stenhård press. Vi jagar nya intäkter när de gamla sviker. Då gäller det att vara konstruktiv. Alldeles för många journalistjobb har redan försvunnit. Senaste chockvarslet, som vi skulle ha kallat det i tidningen, rör Länstidningen. En stor del av redaktionen ska bort. I Östersund passade jag på att kolla in Vinterparken. Jämtarna verkar njuta av utelivet vid Storsjön på ett sätt som känns unikt. Trots vardag mitt i veckan var det trängsel vid solmuren. Östersundsbor axel vid axel i det vindstilla läget och med ansiktena vända mot solen. Som om inga sorger fanns. I luften ett knippe minusgrader och en himmel blå som evigheten.

Här i Vinterparken är vårvintern  som bäst.