Vägra gamnacke, musarm och kulmage

Arbetsmiljöarbete. Ordet låter tungt och tråkigt som gråsten. Ändå är det så viktigt. Jag jobbar i en bransch som i likhet med hälso- och sjukvården, åtminstone den offentligt ägda, upplevt få förbättringar under 2000-talet. Tvärtom stadigt ökade krav på färre medarbetare, som betalar med gamnackar, musarmar, kulmagar och olika former av psykisk ohälsa. Det sistnämnda ordet är lika tungt som det första. Dags att ändra på det tycker jag. I morse stötte jag på mina kollegor från Mitmedias IT-avdelning. Som ni ser på filmen är alla på promenad längs ån, ute på en trendig Walk and Talk, ett telefonmöte till fots. Fasen vad bra, tänker jag. Vi jobbar inom samma företag. Just det här sättet att förhålla sig till arbetet tycker jag det är dags att överföra till redaktionen. Där lever vi fortfarande kvar i ett slags tänk om att vara slackers och militäriskt organiserade samtidigt. Ofta förenat med ett misslyckande. Vi är mobilare än någonsin. Då börjar vi röra på oss, tycker jag. Skälen är färre än någonsin att fjättra oss vid skrivborden. Sett ur företagets perspektiv måste ju målet vara att skaka loss kreativiteten ur oss. Då måste vi ha förutsättningar att må bra. Annars har vi inte lust. Att jag mår bra av att springa vet alla som har läst min blogg tidigare. Jag har på olika sätt försökt förklara varför, men egentligen är det bara när jag springer som jag fullt ut förstår varför jag älskar det. Jag känner obehag vid tanken av att inte få springa. I någon bemärkelse är jag beroende. Endorfinjunkie, om man så vill. Jag mår dåligt av att bara vara stilla. Blir sur och grinig. Naturligtvis jobbar jag sämre. Därför tar jag plikttroget ut min träningstimme varje vecka. Låter kanske fjuttigt, men när jag pusslar ihop den med lunchen så blir det ett långpass. I dag blev det 13 kilometer runt Norra berget. På en vanlig lunch hinner jag fem.

Variationsmöjligheterna för stiglöpning på Norra berget är många. Den här rundan var riktigt bra. 

Salig på rygg i gräset efter 13 kilometer.

En annan sida av saken är att jag tänker göra allt jag kan för att undvika de typiska hälsoproblem som historiskt sett följer med yrket. I värsta fall pliktar vi journalister med några års förkortad livslängd. Stress är en stro riskfaktor. Utan att ha några vetenskapliga belägg för det skulle jag vilja påstå att dålig arbetsmiljö är ett betydligt större hot mot svenska journalisters hälsa än våld och hot som ger mer braskande rubriker. Vi ska inte behöva ha det så. I dag var jag värd den här rundan. Lite tungt i början kanske, men en salighetskänsla på slutet. Salighetskänslan - det är nog därför jag älskar att springa.