Sundsvall, Norrlands pärla mellan två ståtliga berg. Eller Sundsvall, en by mellan två kullar. Jag väljer det första. Oavsett vilket du väljer så kommer du inte att ha några problem med att hitta ett fjäll att bestiga med cykel en lördagseftermiddag. Tusen meter går att klämma genom några vändor till hotellet på toppen av Södra berget. Jag fick ett tips på skolan där min yngsta tjej går. En pappa berättade att han skulle cykla intervaller. Han satsar hårt. Vet inte i hur han tänkteg lägga upp intervallerna i detalj, men han berättade att han skulle klättra uppför fem gånger. Möjligtvis hela vägen från stan. I sådana fall blir det betydligt mer än tusen meters stigning. Jag körde mina intervaller med start där den gamla serpentinvägen börjar. Att cykla uppför är jobbigt. Men egentligen var vägen ner jobbigast. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att få punka på framhjulet och ... slå ihjäl sig. Tog det därför ganska lugnt vid de fyra sista utförskörningarna. Känslan jag har i kroppen just nu är att det blev ett väldigt bra ben- och hjärtpass. Jag tycker det är särskilt intressant att det tog så bra i framsidan av underbenen. Den känslan har jag aldrig efter en löptur. Låren fick sig förstås också en omgång. Skönt att pusta ut i hängmattan efteråt.
 |
| Ben i behov av vila. |
