Sommaren som aldrig vill ta slut

Trail på Norra berget. Start i Badhusparken. Mål i Bergsåker.

Bra stigning första kilometerna. Sedan kuperat. Avslutningen är på platten.

Fredagen den 6 september. Vi är mitt i sommaren som aldrig vill ta slut. Jag är ledig och följer barnen med lokalbussen till skolan. Hoppar av vid Mittuniversitetet. Klockan är strax efter åtta. Just nu är det behagligt varmt, men temperaturen stiger med solen. Senare på eftermiddagen blir det närmare 25. Vad ska man säga? Indiansommar är ett vackert ord. Jag värmer en sväng efter Selångersån och startar Runkeeper i Badhusparken. Lunkar sedan tillbaka samma väg och tar stigen upp mot Norra berget. Har bara ett par koppar kaffe i magen, men känner mig inte hungrig. Benen är lite tunga, men det beror mer på att jag är trött än tom i magen. Ännu inte helt utvilad efter tre kvällspass på jobbet. Jag är ganska enkel i mitt förhållningssätt till mat. Jag får däremot ständig ny input från Karin, min sambo. Hennes förhållningssätt till maten som hälsobefrämjare är under ständig utveckling. Jag håller mig till att äta mycket grönsaker, lite kött, undvika socker, vitt mjöl och mjölk. Fil och yoghurt käkar jag däremot. Att jag dragit ned på kolhydraterna, som tar mindre plats på tallriken i dag än vad de gjorde tidigare, beror nog mer på åldern än någon kosttrend. Jag är inte lika sugen längre. Samma sak gäller alkohol. Jag har nästan slutat. En vana jag däremot är slav under är att alltid äta en stadig frukost, som jag kröner med hejdlöst mycket kaffe. För mig är frukosten nästan ritualiserad. Jag tillagar och äter beståndsdelarna i en viss ordning. Sitter på en speciell plats. Använder speciella utensilier. Men nu när jag jobbar sena kvällar och ändå är uppe med tuppen och följer ungarna med bussen så blir det svårt att få till det. Vanan är rubbad. Ritualens ordningi upplösning. Kaos? Nej, det går rätt bra faktiskt. Genom att Karin har en period av fasta varje dygn, och verkar må bra av det, så har hon fått mig att förstå att det kanske ändå är helt okej att inte käka en stadig frukost varje dag eller att det åtminstone borde kunna funka att skjuta upp den ett par timmar. Hungerkänslorna är inte heller så akuta, som jag trodde att de skulle vara. Frukostvanan verkar inte spegla det verkliga behovet. I alla fall inte när jag är trött. På den här turen har jag med mig ett paket Dextrosol i ryggsäcken, som ett kvarglömt minne från fjällmaran. Uppe på berget tar jag en bit och fyller på med kranvatten. Känner ingen större skillnad. Jag njuter av att springa på stigarna. Kommer loss med andningen. Får vara med när sommarmorgonen går över till förmiddag. Jag är hemma strax efter tio. Fortfarande inte särskilt hungrig. När jag käkar vid halv elva njuter jag av maten.

Fast fasta å andra sidan

Frågan är befogad. Kan jag äta frukost sedan? Mitt viktigaste mål om dagen. Cirka tusen kilokalorier.

Såg Vetenskapensvärld om fasta i går kväll. Lever själv enligt principen äta balanserat, vilket rätt ofta blir väldigt obalanserat eftersom jag har svårt att inte äta mycket när det är gott. Socker är jag däremot väldigt bra på att undvika. Tyvärr är jag tarv på ris och pasta. Inte för att det tar sig särskilt märkbara yttre uttryck. Jag väger lika mycket i dag som för 20 år sedan. Men insidan då? Där är jag mer fundersam. På det hela taget mår jag i och för sig som en prins. Är nästan aldrig sjuk. Har skaplig kondition, kanske till och med bra. Jag strävar efter att äta mer grönt. Käkar inga mackor. Det blir en hel del frukt. Mycket fisk. Knappt några charkuterier. Och jag trivs med det. Men allt kan förstås bli bättre. Av flera skäl. Hälsa är förstås ett. Miljö ett annat. Av etiska skäl tycker jag dessutom det är rimligt att ligga lågt med kött, särskilt kött som kommit till tallriken via globala omvägar. Jag ogillar frosseri, även om det, som sagt, är lätt att trilla dit. Efter den upplysande dokumentären om fasta, så fick jag nu på morgonen en kompletterande lektion av min sambo. Hon är som ett uppslagsverk. Summan av det hela blev att jag för första gången tog reda på hur många kilokalorier jag egentligen behöver en vanlig dag. Utgångspunkten är att jag tränar hårt och inte vill tappa vikt. Dessutom tog jag (eller min sambo rättare sagt) reda på hur stor del av dagens kaloriintag som min standardfrukost står för. Jag behöver 2800 kilokalorier per dag och min frukost står för en tredjedel. Skulle det funka för mig att fasta och behöver jag det? Svaret på vårdcentralen blir med hundra procents säkerhet att fasta är helt onödigt för mig. Men jag känner en lockelse i tanken. Stämmer teorin så är det både bra mot sjukdomar som hjärtinfarkt och cancer och för lilla hjärnan. Och där kan jag ju behöva lite hjälp. Nu ska vi ut och köra intervaller i solen. Det utöver också en sällsam lockelse på mig.