December i väntan på det stora miraklet

December,

Jag och solen hävde oss upp på Klissberget. Jag från norr. Solen från söder. På toppen möttes vi i en omfamning. Där lade jag handskarna på en sten och satte mig. Lyssnade på flaggstångslinan som klapprade i vinden, som en hymn till landet som svämmar över av frihet. Norrland.

Om några dagar är det julafton. I skogen är årstiden sig inte lik. Is och rimfrost, men ingen snö. Är det normalt? Som vanligt försöker jag balansera frågan. Vad är en normal avvikelse? Barvintrar är ju inget nytt i Norrlands kustland. Inte är de väl något större problem heller. Värre är de evighetslånga torrperioderna i andra delar av världen, eller tyfonerna som jämnar allt med marken där de drar fram över Karibien eller Filippinerna. Nästa år blir ett ödesår för klimatet. I december 2015 ska världens ledare samlas i Paris för att slutligen bevisa sin impotens och brist på ansvarstagande. Eller tvärtom. Då kommer de att enas om ett kraftfullt klimatavtal med bindande löften om utsläppsminskningar, teknikskiften, utfasning av de fossila drivmedlen och en gång för alla ta kol på koldioxidmonstret som långsamt skruvar upp temperaturen. Kanske blir katastrofscenarierna åtminstone hanterliga i slutet av seklet, om de lyckas. Då är vi i och för sig redan döda, men våra barn och barnbarn får leva med resultatet. De får leva med apokalypsen. Är din bekvämlighet, slappa fossilnöjen och överkonsumtion verkligen värda mer än deras tid på jorden? Fundera på saken.