Karin goes trail och jag går bort mig

På söndag blev det av. Karin var på väg redan på lördagskvällen. Då backade jag ur. Men på söndagsmorgonen lunkade vi i väg tillsammans i gassande solsken. Jag med två liter vatten i min nya "kamelpuckel", Karin laddad med vätskebälte, på väg mot vår första riktiga trailrunda ihop, mot den magiska skogen som sjuder av liv så här års. På myrarna blommar ängsullen, hjortronen börjar karta sig och fåglarna tjattrar, kvittrar och kraxar. Hela skogen tjoar och lever om. I en utförsbacke på södra sidan av Klissberhet sprang vi dessutom på ett kantarellställe. En smakstart på traillivet tillsammans. Svamparna stekte vi som tillbehör till lunch.

En balansakt. Som livet kan vara ibland.

Himlar vilken utsikt

Efter ungefär en timmes löpning valde jag att fortsätta själv en sväng på Klissberget. Där upptäckte jag bland annat den här nya leden, som går i delvis obanad terräng. Följ de röda prickarna. Kul löpning.

Ny led. Kul.

På väg ned från Klissbergsstugan var det mindre kul. Där följde jag den gula leden mot Nacksta. Trots att jag sprang där bara för några månader sedan tappade jag bort markeringarna helt den här gången. Leden har vuxit igen med sly. Själv hamnade jag helt galet. Kom till slut ut i höjd med Rättspsyk. Att vada genom brännässlorna, och till och med hoppa över gärdesgården som inhägnar sjukhusområdet, för att där snabbt hoppa tillbaka till brännässelsidan, var en rätt skruvad upplevelse. Jag hamnade i en bäckravin där det var rätt krångligt att ta sig fram och som om inte det var nog hörde jag någon hojta på mig att komma upp. Jag skymtade en kille i röd tröja där uppe. Ja, vad säger man? Jag hojtade tillbaka att jag "bara sprungit lite fel". Varning, som sagt.

Just det. Undvik det här!