 |
Att bli kallad för galning var nog roligast, summerar
Karin trailrundan till Klisstugan. |
Alla springer. Utom jag. Jag ser löparna från köksfönstret. De kommer ensamma eller i grupp, som en levande utställning över möjliga löpsteg. Själv praktiserar jag den svåra konsten att låta bli. Särskilt svår en solig söndagsmorgon i april när termometern visar sju grader redan vid nio, som i dag. Kroppen behöver vila. Eller rättare sagt benen behöver vila. Musklerna, senorna och ligamenten måste få en chans att återhämta sig. Särskilt underbenen och hälarna visar tecken på att bara vilja ta det lugnt och då måste de ju få det. Så jag tar cykeln till Friskis och ger överkroppen en omgång istället. Lusten att träna kan lätt tippa över i en slags tvångsmässighet. Jag tycker att det är helt okej. Saker vi tycker om att göra vill vi gärna göra och då kan det bli lite maniskt. Själv försöker jag se till att i alla fall variera träningen. Återhämtning innebär ju inte nödvändigtvis att hela kroppen måste vila samtidigt. Ömma ben funkar bra ihop med chins. I dag fick Karin och Petra vara mina ställföreträdande traillöpare. De gav sig i väg mot Klisstugan från södra sidan och kan rapportera om att mycket återstår att röja upp efter Ivar. På väg upp mot toppen från Sidsjön var det svårforcerat på en handfull platser längs den blåmarkerade leden, enligt Karin. Här ett litet bildsvep från Karins kamera:
 |
| Följ de blå markeringarna ... |
 |
| Här var det en gång en stig. Sedan kom Ivar. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar