Valborgsmässoafton och några politiska funderingar

Valborgsmässoafton. Himlen är sorgsen, björkarna förhoppningsfulla. Perspektivet beror på. När jag var tonåring såg jag ofta bara den grå himlen. Som 44-åring väljer jag oftare den skira grönskan. Att förstå samtiden är förbanne mig inte enkelt. I morse läste jag en ilsken krönika av Johan Croneman i DN.
Han kollade på tv-debatten mellan finansminister Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S) i söndags och brann av: "Det luktar förkrigstid i Europa. Men i tv:s politikerdebatter är allt sig likt, ingenting har hänt och det kanske allra viktigaste är att Anders Borg klippt av sig tofsen". Sedan kapar Croneman SVT:s politiske reporter Mats Knutsson vid fotknölarna: "Varför är han inte det minsta irriterad, eller upprörd, eller ens engagerad? Han ler förtroligt och tror att han leder en debatt ... Man slåss på gator och torg, nazisterna tar klädsamt plats i medierna, vänsterextrema rustar för krig, tonen hårdnar på bloggar och Twitter - politiken lunkar på som att ingenting hade hänt". Sett ur Cronemans perspektiv är indignationen fullständigt begriplig. En vanlig nyhetssändning framstår lätt som ett förebud om jordens undergång. Själv skräms jag av oroligheterna i Ukraina. Känns som att det kan urarta som det gjorde på Balkan. Situationen kring valet i Irak är inte heller så upplyftande. För att inte nämna kriget i Syrien eller flyktingmardrömmen på Medelhavet. Dessutom ska det högerextrema
Svenskarnas parti demonstrera i bland annat Jönköping på 1 maj. De är nazister, bara en sådan sak. Enligt Helene Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, så är aktiviteten större än på mycket länge inom de högerextrema grupperna i Sverige. Antalet högerextremister har kanske inte blivit fler, men de hörs och syns desto mer. Tydligen kommer högerextremistiska partier att ställa upp i kommunvalen i drygt 30 svenska kommuner i år. Då är förstås Sverigedemokraterna undantagna, märkligt normaliserade som de är i det politiska sammanhanget efter knappt fyra år i riksdagen. Offensiven gör avtryck även i min egen stadsdel. Faktum är att nazipartiet Svenskarnas parti står för den enda politiska affischeringen i Bergsåker just nu, trots att EU-valet bara är några veckor bort. Vad säger egentligen det? Jag tog med mig några exempel från min joggningsrunda i morse. Möjligtvis är det en tröst att jag åtminstone tror mig veta vem det är som ligger bakom affischeringen, vem som är partiets man på plats. Fler än så tror jag inte att de är. Men visst väcker affischerna anstöt. Och visst väcker frånvaron av andra politiska budskap frågor. I alla fall hos mig. Att i det läget bara gå runt och glo på träd känns lite väl naivt. Som tonåring hade jag skällt ut mig själv. Och naturligtvis är förstås politiker, som debatterar som om ingenting hade hänt, värda att få veta det.