Coming up! Årets första lopp

"Jag gillar att springa och Sidsjön erbjuder fantastiska möjligheter ... Ambitionen är att det här ska bli ett årligt inslag - som en uppstart inför löparsäsongen. I första hand kör vi tre år och sedan får vi göra en utvärdering", sa ena halvan av arrangörsduon, Simon Meurling, till min arbetsgivare, ST.nu, 2013. Åren går och nu är vi där. Den 15 mars är det tredje året i rad för Sidsjö Winter Race. Förra året var det i och för sig mer vår än vinter, nästan sommarvarmt med sol, bara armar, lera och då var jag inte där. Precis som 2014 stod jag vid datorskärmen på redaktionen. För mig blir det alltså debut. Att vintrarna inte är så vinterlika längre har vi kanske vant oss vid. I Sundsvall hade vi upp mot åtta, kanske fler, plusgrader i veckan. Samtidigt såg jag en flock svanar cirkulera över åkrarna och hörde fågelkvitter till morgonkaffet. En månad för tidigt alltihop. Samtidig har vi välpreparerade skidspår på Södra berget som är rena drömmen just nu. Så, varför klaga? Jag sopar orsaken under mattan en stund. I helgen ska det dessutom bli kallare. Kanske blir det ändå vinterlika förhållanden för Sidsjö Winter Race om några veckor? Bansträckningen får vi se dagarna innan loppet. Allt beror på vad som händer med snön och isen på och runt sjön, enligt arrangörerna. Löftet är att det blir varierande underlag, en kuperad bana och några spektakulära hinder på vägen. Loppet körs i ett eller två varv. Helan och halvan. Min egen form är nog helt okej också. Inte för att det spelar så stor roll för en glad motionär som jag, men jag upplever vintern som en tid för konditionsförbättring. Spinning och skidåkning är bra grejer för hjärtat och lungorna. Där emellan försöker jag peta in en löparrunda i veckan, för att behålla känslan på något vis. I helgen ska jag försöka njuta av Södra berget så mycket jag kan. Vårvinter! Vem behöver fjällvärlden då? Anna Kinberg Batra skulle ha tänkt på det innan hon började yra om fjällen i Falutrakten. En helt annan sak. Ni har väl kollat in Vetenskapens värld om människan som ett ekosystem? Om inte, gör det.För du hänger, kort sagt, ihop med en hög  bakterier. Efter du sett den kommer din bild av vad som är skit att vara förändrad för alltid.

Längdåkning perfekt men inte nödvändig vana

Skare. Gammal snö. Grova korn. Isklister eller blå kallvalla? Hugget som stucket i spåren.

Vårvintern smyger sig på. Ljuset silar in genom den vita hinnan på de vintersolkiga fönstren och virvlar obarmhärtigt runt med dammet i rummet. Allt som varit gömt i mörkret och snön träder fram - noppig fleece, påsar under ögonen och hundskit. I natt var det kallt igen. Vi hade minus elva. Skaren börjar bli kompakt och landskapet har öppnat sig. Jag övervägde en skidtur över lägdorna, men valet föll på Tövaspåret. Karin valde blå kallvalla. Jag isklister. Tror det var jämt skägg med fästet. Vi brukar diskutera hur bra längdåkning egentligen är som träningsform. Karin tycker inte att hon får ta ut sig tillräckligt mycket. På sätt och vis förstår jag vad hon menar. Egentligen är det bara i springbackarna som pulsen börjar bulta riktigt hårt, men så kommer utförsbackarna och återhämtning. Löpningen bjuder inte på någon sådan friåkning. Ändå vill jag påstå att träningsformen på många sätt är optimal för oss vardagsmotionärer. Jag känner mig helt färdig när jag är klar. I dag gick jag på så gott jag kunde i drygt 14 kilometer och sitter just nu genommörad i soffan. Att längdåkningen är en snudd på perfekt som komplement till löpningen finns det förstås hur många belägg för som helst. Eftersom jag bor i Norrland tackar jag för det. Just nu är löpningen nummer två. Den här artikeln i marathon.se tar upp allt det väsentliga, (utom njutningen att vara utomhus, andas frisk luft och kanske till och med få sig en mugg kaffe):

• Många och stora muskelgrupper aktiveras
• Belastningen på hjärtat blir stor och det är utmärkt konditionsträning
• Dessutom får magen, axlarna, rumpan, ryggen, och armarna bra styrketräning

I senaste numret av Sundsvalls Nyheter skriver jag en artikel om hur Sundsvalls grundskolor väljer att satsa på de traditionella vintersporterna. Några av skolorna är riktigt ambitiösa. Andra bryr sig inte nämnvärt. Lustigt nog går mina barn på skolor som återfinns i båda lägren. På den ena hålls längdskidåkningen hålls mycket högt. Delvis beror det kanske på att skolan har en norsk gympamajje. Men inte enbart, utan det är i hög grad fråga om en norrländsk tradition. På ett gott vis, tycker jag. Mitt andra barn går på en fristående skola med internationell inriktning där vare sig skolledningen eller barnen verkar bekymra sig nämnvärt över sådana saker som längdskidåkning. Jag tycker faktiskt inte att det är fel heller. Läroplanen säger bara indirekt att vintersport kan få finnas med på schemat, som ett sätt för barnen att få kännedom om just vissa traditioner i delar av landet där vi fortfarande har snö på vintrarna. Som jag ser det är det viktiga egentligen bara att barnen får röra på sig och att de dessutom gör det till en vana. 

Åt helvete för bekväma

Svårare än behöver det inte vara att träna i minusgrader. Ull närmast kroppen och i lager två. Sedan ett vindavvisande skal. Helst en väst. Acliman har jag tvättat tre gånger på två år. Bakterietillväxten
i ull är försumbar. I stort sett räcker vädring.

Äntligen en riktig skidhelg. Gympass på fredag, skateåkning på lördag och klassiskt på söndag. Häpp! Hemma hos oss skulle vi lika gärna kunna prata om en underställshelg. Särskilt min sambo gillar att lufsa runt i sitt Kari Traa-ställ i merinoull. Om jag fått på mig en ylletröja, så behåller jag även jag ullbrynjan från Aclima undertill. Däremot har jag ofta ett par säckiga Helly Hansen-långisar från 90-talet nertill och jag gör avd jag kan för att dölja dom. Som du hör är det ull som i huvudsak gäller som lager ett och lager två. För mig är det obligatoriskt. Syntetställ kan i och för sig hålla värmen skapligt, men som bonus luktar man gärna kattpiss, gorgonzola eller både och. Ull var ordet. Under veckan som gick blev en kolumn från Helsingborgs dagblad friskt delad i sociala medier under rubriken "Jag röstar för mer sunk". Så kan man också se på saken. Konsumtionshetsen följer träningsboomen i hasorna, eller är det tvärtom? Ibland är det svårt att veta. Själv håller jag med om att träning inte är någon modevisning. Visst kan det vara kul med ett häftigt plagg, för syns skull, men för att hålla fokus på rätt ställe och inte på någons rumpa eller liknande så är sunk en bra grej på gymmet. Däremot funkar det riktigt dåligt för den som ska utföra tungt fysiskt arbete i minusgrader, som att skotta tak. När jag åt lunch på Himlabadet i onsdags så kom ett gäng takskottare in för att käka. Alla hade mer eller mindre missat grundregeln om att klä sig lager på lager. Ingen hade ordentliga kängor. Alla hade bomullskläder eller möjligtvis några varianter av syntetunderställ under täckjackorna och täckbyxorna.

En kille som brinner för utekläder, Magnus Brinnen.

Alla hade våta fält på ryggarna med risk för att bli nedkylda och sedan genomsvettiga igen uppe på taket. Sett ur ett arbetsmiljöperspektiv är sådana saker inte oväsentliga. Att åka skidor klädd på det sättet är förstås helt värdelöst. Tunn ull underst. Ett lager ull ovanpå och sedan ett vindavvisande plagg, som en väst, För mig funkar det bra. Kunskap verkar vara det som folk saknar mest. Tidigare i veckan hörde jag ett samtal mellan två personer på en offentlig plats. "Det är så konstigt väder. Jag hinner inte anpassa mig", sa den ene till den andre. Ja, vad tror du om den enda du gör utomhus är att gå sträckan till och från bilen, tänkte jag. Folk borde vara ute mer och utföra någon form av fysiskt arbete, då klarnar det. Som det är i dag så är folk i största allmänhet åt helvete för bekväma. När jag vintercyklar gör jag det enkelt för mig. Som regel drar jag på mig ett par överdragsbyxor som ventilerar skapligt samtidigt som de isolerar. Dessutom ser jag till att inte vara för varmt klädd på överkroppen. Är det under minus 10 tar jag på mig dunjackan. Jag har två par olika handskar som jag växlar mellan beroende på temperatur. Samma på huvudet där jag har några olika mössor som jag använder efter väderlek, men i stort sett har jag samma garderob i dag som jag har haft i flera år och den har inte kostat mig särskilt mycket. Flera av plaggen är second hand. Sunk? Beprövad erfarenhet, säger jag. Ackumulerad kunskap.

Så här blev det i tidningen.

När det gäller träningsplagg så finns det oändliga möjligheter att förfina garderoben. Så gör inte jag, eftersom jag har för lite pengar och är för snål. Ändå hade jag förmånen att få träffa Magnus Brinnen, som driver butiken Wått & Tårrt, för ett längre samtal härom veckan. Resultatet blev ett porträtt i Sundsvalls Nyheter. Han är som en uppslagsbok när det gäller utekläder. Han pläderar särskilt för kalsonger i ull. Korta kallingar gjorda av skönaste merinoull. Ingen ska ha en disktrasa mellan benen, säger han och syftar på dyblöta bomullskalsonger. Sant. Där har ni mitt nästa köp.

En sko för ögat

Altra Superior 2.0.

Vinterlöpning och skidåkning bjuder inte direkt in till fotografering. Inte då man utöver sporten. Att trassla fram en kamera insnärjd i handskar och stavar funkar inte. Och vad blir det för bilder? Snö. På sätt och vis är det skönt. Tänker inte på att dokumentera. Kollar runt på andra bloggar istället. Vill åka på en liten fantasisemester, men hittar en sidan om skor.. Fastnar med ögat på ett par Altra Superior 2.0. Gillar enkelheten och färgsättningen. I Sverige verkar Altra bara finnas som minimalistiska skor. Jag har aldrig fastnat för den trenden. Jag vill förstås ha så lätta skor som möjligt, men zero drop kräver jag inte. Superior 2.0 verkar lite för klumpig för löpning. Men gärna som en cool sneaker. Ge mig dom. Eller skit i det. Vi kan njuta av en resa till Andromedagalaxen istället:

En oslagbar kombination

En matta. En filt. Andning. Luft djupt ner i bröstkorgen. När jag sitter där i lätt yogaställning och pustar värker det i ryggen, bålen, ljumskarna, fötterna ... Kroppen är stel, ställningen obekväm, men framför allt har säsongens första skidtur aktiverat delar av kroppen som varit förvånansvärt inaktiva sedan sist och träningsvärken slog till direkt. På mattan börjar något hända. För varje ny position löser spänningen upp sig, som Treo i ett glas vatten. Kroppen mjuknar. Samma känsla i huvudet. Stingsligheten, tröttheten,rullar in sig i något mjukt, som bomull. Bredvid mig ligger Karin på sin matta. Snett framför mig min dotter. När vi är klara känner jag mig upprymd. Jag är ingen yogi. Har aldrig kommit till skott riktigt, men känt ett behov. Jag lovar att göra det här till en vana. Helgkombinationen med skidor några mil och sedan yoga med familjen i en sal med 40 stycken andra var oslagbar i kväll. När det gäller skidåkningen i Sundsvall så börjar den få riktigt bra förutsättningar. Åkte på Södra berget i lördags. Funkade alldeles utmärkt för mig som försöker köra in skateskidorna och jobba på min usla teknik. Tog även en sväng över Huli under söndagen. Klassisk stil, eller brist på. Även där är spårsystemet på väg att bli riktigt bra. Men jag höjer ett varningens finger för gula leden från Bosvedjan till Huli, som ännu så länge inte är spårad med maskin utan bara upptrampad av entusiaster. Nu även av mig.

Snöpuls i Selånger - här har du ett gott råd

Jämtland har älgen. Hälsingland lodjuret. Härjedalen björnen. Vi har inte ens en spännande gnagare som den ångermanländska bävern eller en vacker fågel, som Västerbottens storspov. Vi har skogsharen som landskapsdjur. Naturens egen fegis. Samtidigt är skogsharen en fantastisk vinterlöpare och det var dit jag tänkte komma. Att pulsa i snö är nämligen en snudd på optimal form av löpträning. Vinterns motsvarighet till sommarens myrlöpning. Dessutom slipper du ohyran.

Fjärdenrundan i Selånger räcker mer än väl när du springer i ett par decimeter nysnö.

Snölås. Värt att skaffa. Höjer komforten.

Jag var ute på en runda i dag. Minus åtta i luften. Som du ser blev det lite drygt fem kilometer. På vägen lämnade jag ett vackert spår i snön, endast genomkorsat av de ringlande tassavtrycken från en och annan räv och de stapplande klövarna från några rådjur. Dock ingen skogshare. Funderar på om de kan ha blivit en sällsynt art? Risken finns väl att rävar och lodjur gått hårt åt stammen. Får kolla upp det. I vilket fall, först värmde jag upp ett par hundra meter på skottad gångväg. Sedan pulsade jag resten i ett par decimeter nysnö. Vad är det som är så bra med det då? Jo, för det första är det ju förbannat jobbigt. Jag valde att springa med förhållandevis högt uppskruvad puls. Utan pulsklocka, som jag är, uppskattar jag att jag pendlade mellan 80 och 85 procent av maxpuls. Bra konditionsträning med andra ord. En annan poäng är att snölöpningen mer eller mindre kräver en offensiv löpstil. Att dra benen efter sig funkar inte. Kroppshållningen blir föredömligt framåtlutad, benlyften höga och armföringen spontant kämpande. Alltså får du även teknikträning. Givetvis är det också muskulärt krävande att jaga fram i snön samtidigt som löpningen är skonsam för leder och ligament. Jag kände av höger ljumske, det var allt. Stretchade lite extra bara. Om du blir sugen på att prova så rekommenderar jag snölås. Om du inte har, så köp. Riktigt bra varianter finns i välsorterade friluftsbutiker. Jag gillar mina i rejäl canvas och med ett rejält spänne - inga sladdriga damasker där inte. Med sådana på slipper du få snö i skorna och kyla ned fotlederna. Skönt helt enkelt. Snölåsen funkar även utmärkt  i skogen om du vill slippa barr och annat i dojorna under blöta höstdagar. Apropå barr. Vi medelpadingar har i alla fall den mäktiga granen som landskapsblomma. Beat that if you can, Ångermanland. Stymorsviol, vad är det?

December i väntan på det stora miraklet

December,

Jag och solen hävde oss upp på Klissberget. Jag från norr. Solen från söder. På toppen möttes vi i en omfamning. Där lade jag handskarna på en sten och satte mig. Lyssnade på flaggstångslinan som klapprade i vinden, som en hymn till landet som svämmar över av frihet. Norrland.

Om några dagar är det julafton. I skogen är årstiden sig inte lik. Is och rimfrost, men ingen snö. Är det normalt? Som vanligt försöker jag balansera frågan. Vad är en normal avvikelse? Barvintrar är ju inget nytt i Norrlands kustland. Inte är de väl något större problem heller. Värre är de evighetslånga torrperioderna i andra delar av världen, eller tyfonerna som jämnar allt med marken där de drar fram över Karibien eller Filippinerna. Nästa år blir ett ödesår för klimatet. I december 2015 ska världens ledare samlas i Paris för att slutligen bevisa sin impotens och brist på ansvarstagande. Eller tvärtom. Då kommer de att enas om ett kraftfullt klimatavtal med bindande löften om utsläppsminskningar, teknikskiften, utfasning av de fossila drivmedlen och en gång för alla ta kol på koldioxidmonstret som långsamt skruvar upp temperaturen. Kanske blir katastrofscenarierna åtminstone hanterliga i slutet av seklet, om de lyckas. Då är vi i och för sig redan döda, men våra barn och barnbarn får leva med resultatet. De får leva med apokalypsen. Är din bekvämlighet, slappa fossilnöjen och överkonsumtion verkligen värda mer än deras tid på jorden? Fundera på saken.