Hallå asså, dom snor min grej!

Som anställd inom Mittmedia och inte Sveriges Radio kan jag känna mig lite avundsjuk när P4 Västernorrland lägger rabarber på mitt favoritämne. Löparklubben i P4 Morgon är rätt kul emellanåt. Senast gav Susanne Liukkonen handfasta råd om vad som är bra att göra som uppladdning inför ett lopp.

Så kan det se ut i studion då Susanne Liukkonen är där.

Jag har sprungit med henne vid något tillfälle i skogarna runt Sidsjö när Running Sundsvall var i farten. Riktigt vass. Jag fastnar för hennes rekommendation att köra ett riktigt "grispass" två veckor före loppet. Passet ska vara hårdare än loppet. Hon förklarar i och för sig inte varför. Kanske är det för att få upp tävlingstempot? Kanske är det fråga om en mental uppladdning? Känns som ett intressant upplägg ändå. Kan vara svårt vid ett fjällmaraton, men värt att prova vid en kortare distans. Själv kör hon sista långpasset tio till elva dagar före loppet, lägger in ett intervallpass tre till fyra dagar före och vilar sedan - det vill säga joggar cirka 30 minuter med fartökning fram tills dess att det är dags. Helgen som kommer är späckad av lopp i Västernorrland. Indalsledenloppet i Medelpad och Urskogsloppet i Ångermanland och dessutom ett lopp mellan Ånge och Stöde, om jag inte misstar mig. Själv jobbar jag. Min sambo springer Indalsledenloppet med sitt jobblag. Om jag hade varit ledig, så hade jag gjort som Susanne Likukkonen. Sprungit Urskogsloppet. Verkar vara riktigt bra. 19,5 kilometer på vindlande stigar genom solvarmt doftande barrskog och sedan målgång i Björna under marknadsdagen. Jag börjar känna mig sugen på ett lopp, helt enkelt. Senaste vändan jag var ute på var i söndags.

Drygt två mil i skogen runt Södra berget i sällskap med Lars B. Sämre kan man ha det. En fantastiskt fin sommarmorgon. Som vanligt snackade vi en hel del. Mycket löpning. Om fjällmaran i synnerhet. Formen börjar komma, men det är bara lite drygt en och en halv månad kvar nu. Kanske hade det varit bra att springa benen av sig i Björnaskogen? Ett riktigt race före den stora utmaningen. Lite som Susanne Liukkonen  rekommenderar. Hur som helst är det dags att spetsa till träningen. Var på ett cirkelfyspass på Friskis i går som känns riktigt bra i kroppen. Tror på alternativ träning, som ett väsentligt komplement till löpträningen. Styrkan jag behöver för att ta mig 4,2 mil uppför och nedför fjällryggarna hittar jag där. Intervaller och långpass får jag väl också öka en smula. I söndags fotade jag och det tänker jag göra även under fjällmaran. Får se om det blir lika trevligt som här:

Lars B i det gröna.

Jag i motljus.

 

Fredagslöpning mental sanering

Mentalt på rött. Har jobbat morgonpass som webbredaktör och har kopplat på reserven på fredagseftermiddagen. Förr gick redaktören på lokal och tog sig en bläcka. Jag tar en fredagsrunda i naturen istället (Klicka här för en större bild). Tolv kilometer. Benen är stumma när jag häver mig uppför backen mot Selånger kyrka och närmar mig milen. Inte bara hjärnan känns mör efter en sådan här vecka. Jag står på jobbet och fötterna känns klumpiga. Löpningen har effekten jag söker. Krypningarna i kroppen försvinner. Tomhetskänslan, som brukar komma mot slutet av morgonveckan, pyser ut. Kroppens kemi är förunderlig. Löpningen har satt fart på processer som sanerat mig mentalt. Hjärnan är luftad. Tröttheten har flyttat ut i kroppen istället.

Löpning - en mirakelkur

Före.

Efter.

Jag ska inte låtsas vara expert. Jag har faktiskt inte en susning om vad som händer i hjärncellerna under löppasset. För mig räcker det ju egentligen att det händer. Men ändå. Hur går det till? En som verkligen vet mer är Johan Rehnström, som skriver bloggen Hjärnfysik, om hjärnan och löpning. Bloggen är en liten guldgruva. Han skriver att bland annat följande tre mekanismer påverkar hjärnan när vi springer:

1. Ökade nivåer av hjärnans neurotrofiner som är viktigt för att bilda nya hjärnceller (neurogenes), bland annat BDNF. 

2. Ökade nivåer av tillväxtfaktorer i hjärnan, vilket är viktigt för bildande av nya hjärnceller. 

3. Förbättrad infrastruktur i hjärnan i form av nya kapillärer som kan transportera syre och näring och avlägsna slaggprodukter. Löpning sköljer hjärnan.

Sista meningen kan du läsa en gång till. Löpning sköljer hjärnan. Så känns det ju. Löpningen pumpar upp syrerikt blod i huvudknoppen och tar med sig gammalt skräp därifrån, plack och gamla nyheter. I morgon blir det en riktig långtur. Start klockan 8.30 från Sidsjö.

Sundsvalls mest klassiska stig

Norra bergets trappor måste vara Sundsvalls mest klassiska stig. I alla fall om jag får bestämma. Där har jag gått och sprungit sedan 1980-talet då jag flyttade in till stan från byn där jag växte upp. Utsikten från toppen och lummigheten vid botten är fantastisk. I dag var jag där för att köra intervaller. Fem vändor upp och lika många ned. Totalt 40 minuter inklusive uppvärmning och nedjoggning. Jag vet att Andreas Svanebo, Sundsvalls och Sveriges trailkung, utlyste en tävling i fjol. Hans rekord uppför trapporna är 1 minut och 22 sekunder. Sträckan är 170 meter och 61 höjdmeter. Tid går att registrera på hans hemsida. Min tid uppför trapporna är hemlig, men jag tog i alla fall några bilder som jag gärna delar med mig av:

  

Tusen meter upp i Sundsvall

Sundsvall, Norrlands pärla mellan två ståtliga berg. Eller Sundsvall, en by mellan två kullar. Jag väljer det första. Oavsett vilket du väljer så kommer du inte att ha några problem med att hitta ett fjäll att bestiga med cykel en lördagseftermiddag. Tusen meter går att klämma genom några vändor till hotellet på toppen av Södra berget. Jag fick ett tips på skolan där min yngsta tjej går. En pappa berättade att han skulle cykla intervaller. Han satsar hårt. Vet inte i hur han tänkteg lägga upp intervallerna i detalj, men han berättade att han skulle klättra uppför fem gånger. Möjligtvis hela vägen från stan. I sådana fall blir det betydligt mer än tusen meters stigning. Jag körde mina intervaller med start där den gamla serpentinvägen börjar. Att cykla uppför är jobbigt. Men egentligen var vägen ner jobbigast. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att få punka på framhjulet och ... slå ihjäl sig. Tog det därför ganska lugnt vid de fyra sista utförskörningarna. Känslan jag har i kroppen just nu är att det blev ett väldigt bra ben- och hjärtpass. Jag tycker det är särskilt intressant att det tog så bra i framsidan av underbenen. Den känslan har jag aldrig efter en löptur. Låren fick sig förstås också en omgång. Skönt att pusta ut i hängmattan efteråt.

Ben i behov av vila.

Löpningens politiska innehåll

Trötthetschock hade det stått på löpsedlarna. Varför den slog till just den här veckan vet jag inte, men jag inte haft ork att vare sig springa eller skriva. Klockan åtta varje kväll har jag varit kapabel att somna stående. Värmen? Nja, jag tror inte det. Jag har nog mest förlorat energi på annat. Kanske läcker det mest energi i min stundtals frustrerande arbetssituation. I dag var det ändå dags. Jag var på bra humör. Ute var det 25 grader. Adizero, shorts och t-shirt på. En timme till godo och sedan 8,5 kilometer i full fart.

Känslan att springa längs den glittrande ån, där lättklädda människor ligger utslagna och lapar sol i gräset, är skön. Löpningen gick fantastiskt fint. Hypokondrikern i mig kände möjligtvis av lite smärta i höger knäskål. Men strunt i det. Går över. Jag kände att jag hade en tid på 44 inom räckhåll på milen. Nu stannade jag i Badhusparken och gick in istället. Eftersvettningen var mäktig.

Tidigare i veckan hamnade jag i ett samtal över lunchbordet om löpning. Bordet hade börjat tömmas på lunchätare och några nya fyllde på. Jag hamnade mellan skiften. Mellan lunchtuggorna rörde sig samtalet snabbt vidare till sociala medier. Flera vid bordet verkade provocerade av själva kombinationen. Löparrundor på Facebook är ett otyg, verkade de överens om. Nästa steg blev den politiska analysen. Dagens löparboom är en individualistisk företeelse, slog en av mina arbetskamrater fast. En företeelse som står i ett motsatsförhållande till solidariteten inom föreningslivet, som det var förr. Åtminstone på 1960- och 70-talet. Jag kände mig ganska ensam när jag försökte argumentera utifrån en annan ståndpunkt. Löpartävlingar är ju ett praktexempel på vad folk kan göra tillsammans. Dessutom var nog folk förr lika sugna på att mäta sina krafter. Men det hade kanske inte tid. Vasaloppet är ingen ny grej. Samtidigt saknade jag tydliga argument. Inget bra svar på vad som kan ligga bakom det starkt framväxande löparintresset. Vad säger det om vår tid? Mitt replikskifte stannade lamt vid att det enda som skiljer oss från joggarna på 1980-talet är att de inte hade tekniken att lägga ut rundorna på Facebook. Om de hade haft det, så hade de betett sig likadant. Så, vad vet vi?

Kan det här vara en politisk handling?

På kultursidor och på nätet har det förts en debatt om löpning och politik under våren. Jag kommer till den lite längre ner. Först tänkte jag bara rannsaka mig själv. Jag inser ju att det finns en slags grön protest i mitt löparintresse. Skogen har alltid lockat mig. Som du kanske har märkt så bygger ju själva den här bloggen på idén om att springa i den mest naturliga av norrländska miljöer. I skogen. Jag fascineras också av kroppens förmåga att återskapa sig själv och bli starkare. Förutsättningarna blir visserligen sämre med åren, men går absolut att påverka. Tillsammans med motion är kost en viktig faktor. Det finns förstås fler. Även i den delen är jag bärare av en slags grön hälsofilosofi. Kanske inte alltid renlärig. Jag befinner mig ändå i opposition mot skräpmatskulturen. På samma sätt är jag i opposition mot bensinkulturen i trafiken. Dessutom upplever jag en frihetskänsla i löpningen. Jag fantiserar om att springa fort och obehindrat över blöta åkrar, stenskravel och uppför berg. I den sortens handlingar finns en naturlig frihet där kroppen är medlet för upplevelsen. Jag gör det gärna i sällskap. För mig är alltså löpning något annat än narcissism, trots att jag både skriver en blogg i ämnet och emellanåt lägger ut mina rundor på Facebook.

Göran Greider har till och med ett eget lopp. För honom är långlöpning en vänsterrörelse.

Så till debatten, som kanske nådde sin kulmen då liberalen PM Nilsson publicerade en debattartikel i Expressen om sitt lopp tillsammans med vänsterdebattören Göran Gredier under rubriken Kroppsmoralen. Greiders tes, som PM Nilsson återger, är att långlöpning tillsammans är en protest mot västvärldens kortsiktiga tänkande. Han menar att man kan se ett samband mellan finanskrisen och det växande antalet barfotalöpare och långlopp. Det finns ett tidssamband, resonerar Greider, och argumenterar för att löparboomen uttrycker folks strävande efter något beständigt, i motsats till kortsiktigheten i ekonomismen, spekulationerna och lånekulturen som låg bakom kollapsen 2008. "Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen. Det är därför den övre medelklassen springer, säger han (Göran Greider), den längtar efter kroppsarbete", skriver PM Nilsson. Enligt Wikipedia har PM Nilsson själv sprungit milen på 34.06 och kommit på 150:e plats i Stockholm maraton. Han är således en riktigt vass löpare. Göran Greider har till och med ett eget lopp. Greiderloppet runt Årstaviken på söder i Stockholm. Cirka 8,5 kilometer. Precis som min runda i dag. Mot hans teori om löparboomens bakomliggande drivkraft står en annan, mer krass. En nyhet i veckan var sportkedjan Team Sportias ekonomiska trångmål. Företaget har ansökt om rekonstruktion. Lena  Larsson, vd på HUI Research, citeras i TT-artikeln om rekonstruktionen:
- Den starka hälsotrenden i samhället där vi konsumenter investerar väldigt mycket i oss själva, även i en lågkonjunktur, och är väldigt aktiva har gjort att det kommit in många nya aktörer på marknaden.
Hälsotrend och investera i oss själva - det låter inte så Greidersk. Där är vi alltså tillbaka till snacket vid lunchbordet. Sanningen om löparboomen är väl att det inte finns något enkelt, entydigt svar.

Mors dag var en fin dag. Visserligen var det i går. Jag vet. Tänkte ändå passa på att uppmärksamma min sambo, mor till mina barn, som springer lika mycket som jag, och som börjar nå djupa insikter. Så här skrev hon efter sina sju kilometer i går:

Svårare än så behöver det inte vara. Lusten att springa är svår att stå emot när förutsättningarna är de rätta. Som vid Selångerfjärden en försommardag. Bjud bara in känslan.

Ormbunkar och björkar. Grönt mot vita stammar. Ni ser själva. Foto: Karin.

På eftermiddagen badade vi på Sporthallsbadet. Karin simmade tusen meter. Där slår hon mig med bassänglängder. Själv sprang jag dit. Invigde mina nya skor. Fjäderlätta, precis som namnet Adizero Feather antyder. Lättsprungna. Testade 10 kilometer. Startade kall och tog distansen på 45.49. Vore fel att inte erkänna att skorna bidrog till löparglädjen. Kanske kan jag pressa mig ned mot 44 innan sommaren är slut. Snabbare? 43.45? Tar jag tiden nästa år så blir det 43 vid 45. Vore snyggt. I dag tog jag en sväng till Friskis och Svettis på lunchen. Två timmars träning tack vara friskvårdstimmen. Sprang dit. Kände av en liten muskelsmärta på ovansidan av vänster fot. Har inte känt den tidigare. Antagligen något som går över. Kul är det i alla fall att springa i dojorna. Känner mig mer lockad av asfalt och väg än på mycket länge. Materialeffekten.

På tal om materialsporter. Jag är fortfarande på jakt efter en skogscykel. För att klara utgiften måste jag sälja min racer. En skönhet från USA. En Cannondale Caad 9. Du vet var den finns om du är intresserad.

Två gånger intervaller i Skönvik

Slalombackar funkar lika bra
på sommaren som på vintern.

I dag blev det intervaller i Skönviksbacken. Valet av backe kom sig av att jag var i Birsta för att köpa ett par nya dojor. Ett par renodlade asfaltsskor. Provsprang löpbandet och pratade lite löpning med försäljaren på Team Sportia. Valde sedan ett par knallgula Adizero Feather. Skorna ska jag ha när jag kör snabbare pass på hårt underlag. Tyvärr kunde jag inte betala. Kortet krånglade. Istället fick jag lägga skorna bakom kassadisken och åka ut till Skönviksbacken. Om förra veckan bjöd på ovanligt många mil, så har det varit knapert den här veckan. Måndag och tisdag var återhämtningsdagar. Onsdag och torsdag kom annat emellan. Dessutom har jag jobbat kväll. Gårdagen bjöd i alla fall på ett fyspass. Först lyfte jag ut en jäkla massa skrot ur boden hemma och sedan fyllde jag på med ved. Alltid något. Funktionell träning. Intervallpassen var alltså de första löpstegen sedan i söndags. Jag körde två olika varianter, som tillsammans tog ungefär en timme. När jag kom till backen trodde jag först att jag var ensam. Men inte. Två till var där. Vi möttes flåsande. Sedan ett hej och en korthuggen kommentar om att "backen är rätt brant ändå". Ja, man åker slalom där på vintern. Sammanlagt blev det cirka sju kilometer och 400 meter stigning. Pass #1 först fem minuter uppvärmning och sedan 30 sekunder lätt nedför och en minut hårt uppför tio gånger. Ska sägas att hårt i sammanhanget inte är lika med snabbt. Istället att gå på upp mot max för att få rätt effekt. Strax under mjölksyra. Kanske hade det gått lika fort att gå:

Så här blev höjdkurvan:

Pass #2 körde jag pyramidintervaller. Hårt en minut uppför, lätt 30 sekunder utför, hårt två minuter uppför, lätt en minut utför och så vidare:

Så här blev höjdkurvan:

Pass #1 blev alltså något längre medan stigningen blev något högre i pass #2. Att springa intervaller i backe är verkligen bra träning. Hjärtat får jobba hårt. Vaderna, baksidan av låren och sätet får sig en omgång.