Vad är väl en vad och vad borde Sverige ha emot Stockholm?

Ett par veckor sedan jag tog senaste löpsteget i storstan på novemberlovet. En upplevelse som sabbades totalt av min vänstra vad. I dag hade jag tänkt testa på lunchen, men ett sjukt barn kom emellan. Istället sitter jag här och särskilt mycket energi lär jag inte ha kvar i kväll. Tre dagars skiftjobb och kroppen är inställd på tidiga morgnar och lika tidiga kvällar. Fast jag är inte bitter, nä, nä ... jag är faktiskt inte det. Tog en promenad med mitt andra barn till skolan i morse och vi fick en fin stund tillsammans. Jag kände efter lite extra i vaden. Vid närmare eftertanke så hade det nog varit dumt att springa. Vaden känns i och för sig bättre, men inte bra. Uppvärmd hade den säkert funkat. Men sedan? Smärtan sitter snett under knäskålen. Antagligen så har jag överansträngt muskeln och fått en inflammation i muskelfästet. Men jag vet inte. Har googlat lite, men tycker inte att det är värt att belasta sjukvården ännu så länge. Jag provar på söndag med Running Sundsvall i stället.

Vackra morgnar har vi gott om i Sundsvall i november.

Apropå storstan så läste jag en intressant krönika av Aftonbladetjournalisten Peter Kadhammar för ett tag sedan. Om Stockholm vs övriga Sverige. Hårda ord om den politiska överenskommelsen om att bygga nio t-banestationer och fixa fram tiotusentals nya bostäder i huvudstaden samtidigt som det saknas en vettig regionalpolitik för resten av landet: "... stadens och regionens tillväxt skapar en obalans, tippar Sverige över ända.", "Malmö kommer inte att räcka till när Stockholm, likt en parasiterande växt brer ut sig och kväver all undervegetation", "Storstaden som skenar medan resten av landet bromsar in eller står stilla.", "Det är dags att rädda Sverige från Stockholm". Kadhammars slutsats är att Sverige måste börja decentralisera. Skicka ut statliga verk och myndigheter i landet. Inte som nu - lägga mer och mer innanför huvudstadens tullar. Bara då kan framtiden bli lite ljusare för den del av landets unga som fortfarande valt att inte flytta till Stockholm. Ännu så länge de allra flesta. Med starkare arbetsmarknader ute i landet kommer ljuset från storstan inte att skina riktigt lika starkt. Jag gillar Kadhammars perspektiv. För det första är avfolkningen inte bara en Norrlandsfråga, som många Norrlandspopulister försöker få det till. Norrland är inte en koloni. Basta. Umeå och Norrbotten växer. Med statens hjälp. Hur är det med Åmål? Problemet är generellt. Jag bygger inte min uppfattning bara på Kadhammars krönika. Rörelsen från periferi till centrum är ett beforskat fält både inom samhällsgeografin och socialantropologin. Rörelsen är både ekonomiskt, socialt och kulturellt betingad och framtvingad. För det andra så går det att påverka den här rörelsen. Staten äger sina egna verktyg. Vi har goda förutsättningar. Du ska alltså inte lyssna på den som säger att det inte går att göra något åt avfolkningen av landsbygden. Visst finns det problem, i vissa fall stora. Men finns det vilja så finns det hopp. Däremot finns en överskuggande risk att det går illa för många om vi tillåter Stockholm växa ohämmat. Då kanske huvudstaden till slut bara blir en tillväxtmotor för sig själv. Jag är inte alls Stockholmsfientlig. Tvärtom trivs jag bra där (också). I alla fall som besökare. Men när det gäller löpning så är Stockholm verkligen beige. Själv börjar längta efter snön. När jag fyllde år fick jag dom här:

Snölås från Outdoor research inköpta hos Magnus på Wått och Tårrt i Sundsvall. So, let it snow, let it snow, let it snow.

Journalisten och "kolonialismen"

Tror att tidningen Journalisten glömde något. Förslag: ... ingen annan ser i Stockholm. 

Tömde brevlådan i morse och där låg det senaste numret av tidningen Journalisten, fackorgan för Svenska Journalistförbundet. Den kommer alltid i två exemplar eftersom vi är två journalister här hemma. På vintern kan man ju alltid tända brasan med ett medan man läser det andra. Nu åker det ena rakt ner i pappersåtervinningen. Lite slösaktigt, tycker jag. I brevlådan låg Journalisterna och trängdes med några fönsterkuvert och ett par exemplar av Sundsvalls Tidning, som jag också läst digitalt. Journalisten brukar alltid innehålla en längre intervju med en känd eller mindre känd journalist. Den här gången pryds tidningen av en närbild av Po Tidholms skägg. Under det senaste året har han turnerat land och rike runt med sin bok Norrland. Tidigare i år var han i Sundsvall och då fick publiken visst veta att folk i övriga Norrland tycker illa om Sundsvall. Något han förstått efter samtal med folk på sin föreläsningsturné. Lite knepigt låter  det, tycker jag, eftersom rätt många norrlänningar åker till Sundsvall, Birsta och Ikea flera gånger om året för att köpa sig nöjda. Men så är det tydligen. Ingen gillar oss. Själv har jag inte läst Po Tidholms bok eller besökt någon av hans föreläsningar. Ibland har jag tänkt att jag borde skaffa mig ett ex. Jag är ju norrlänning, har min släkt här och är dessutom verksam journalist i Norrland. Men det har inte blivit av. När jag läser rubriken på  förstasidan så känner jag direkt att något inte stämmer. "Till Norrlands försvar" står det med rosa bokstäver följt av nedryckaren "Po Tidholm skriver om orterna som ingen annan ser". Ingen annan? De som bor där då? Kanske var det en liten textsnutt som föll bort vid redigeringen, tänker jag. Ingen annan ser I STOCKHOLM, så måste det förstås vara. När jag öppnar och läser så upptäcker jag dessutom att reportaget framför allt handlar om hur det vara att vara känd, ung DN-journalist i Stockholm på 90-talet. Jag har i och för sig inget emot det. Jag bodde där själv då. En av tusentals inflyttade norrlänningar. Jag läste dessutom Po Tidholms artiklar och var på Hannas krog, så visst var det väl intressant. Men så mycket om Norrlandsprojektet får jag inte veta. Jag kan förstås inte lasta Po Tidholm för det, men rätt fånigt känns det när artikelförfattaren drämmer till med ordet kolonialism redan i överingressen för att etablera det hela. Så ser Po Tidholm på det som "drabbat" min landsända. Låter allvarligt tycker jag. Värt lite mer än så kanske. Märkligt nog känner jag mig själv inte ett dugg kolonialiserad. Jag har inte heller någon lust att odla en sådan självbild. Att Norrland har en stor andel basindustri är en annan sak. Att basindustrin dessutom är pressad är också något viktig diskutera. Men kolonialiserad, det är ett villospår. Att Journalisten i det här fallet andas ett Stockholmsperspektiv är uppenbart och det tycker jag ni ska ta er en funderare på. Det finns ett land utanför tullarna. Både i norr och i söder. Gissar att de finns en och annan inflyttad på Stockholmsredaktionen, som kan berätta om det.

Glesbygdsterapi

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är terapimodellen för folk tidigt på 2000-talet. Ett sätt att få rätsida på livet utan omväg via de själsliga djupen. I Särna i norra Dalarna är skotern en livsstil. Här som KBT 615 och fortfarande till salu hos den lokala handlaren. 

#25 #blogg100

Läste någonstans att yngre män i glesbygden är lyckligare än kvinnorna som bor där. Att de trivs med sina liv. En uppgift som kan gå på tvärs mot den urbaniserade individens vanliga bild av hur livet egentligen ter sig för de som lever där det är långt mellan gårdarna och jobben. Jag vill minnas att det var forskning från Umeå universitet. En sociologisk avhandling. Om det stämmer, så kan man fundera på varför? Att resa från Sundsvall till Särna är att resa genom Glesbygdssverige. Vägen går genom tre län och, om jag inte misstar mig, fyra landskap. Samtliga drabbade av avfolkning. Arbetstillfällena växer inte på träd. Vilket ju är synd. Träd är det nämligen gott om, även om det numera inte finns så många riktiga skogar kvar. Mycket är planterat. Jag har en kluven inställning till den här glesbygden. Å ena sidan gillar jag lugnet och fantiserar emellanåt om ett liv där. Med betoning på fantiserar. Särskilt seriös är jag inte. När snarare en naiv dröm om ständigt friluftsliv. Jag vet att jag skulle få lappsjuka. Å andra sidan skräms jag av det jag uppfattar som tomhet där ute. Ett enahanda liv, utan djupare funderingar på vad det hela egentligen går ut på. En tomhet dessutom uppblandad med brutalitet. Männen och deras maskiner. Frambrakande skogsmaskiner och timmerbilar. Bilåkning och jakt. Sedan tystnad. Om den här uppgiften stämmer om de unga männens inställning till livet i glesbygden, så gissar jag att det har med skoter att göra? Trots att de här maskinerna är svindyra så är det inte någon konst att köpa en i dag. Försäljarna erbjuder fina krediter och lockar sina kunder med erbjudanden om gratis bensin. På var och varannan gårdsplan mellan Västra Medelpad och Särna står det också rätt nya skotrar.  

Skotern är helt enkelt en möjlighet att komma ut. En anledning att umgås. Något att meka med, samlas kring och uppleva fartens tjusning med. Ett sätt att överleva vintern. Bättre än att gå i ide framför teven. Utan skoter, vad skulle vintern ha för mening då? Inte är det att åka spark i alla fall, tänker nog de flesta. Den här livsstilen inte är förstås inte lika etablerad bland yngre kvinnor, som hellre flyttar därifrån.

Spark. Ett underskattat färdmedel. Här parkerad utanför  Presentshopen i Särna.

En ren. Utanför ett bilfönster nära dig mellan Lillhärdal och Särna.

Sågen i Östavall. En annan anledning för folk att bo kvar i glesbygden. Noterade att några vägskyltar med ortsnamnet Sundsvall var vandaliserade på vägen österut från Ånge till den själv utnämnda norrländska huvudstaden vid kusten. Undrar varför?