Gammelgranarna vakar över porten till Njupeskär

Gammelgranarna i bäckravinen vid Njupeskär.

Ovan: På väg in i storskogen.
Här skymmer jag sikten mot Njupeskär,
Sveriges högsta vattenfall.

Efter två veckor av vikande inspiration kom lusten tillbaka. Naturen är förstås källan. Vi har varit i Särna i norra Dalarna över helgen. Träffat släkt. Haft en bra stund tillsammans. Varit ute i naturen. I skogen. Om du inte har besökt en riktig naturskog förut, så förstår du precis vad det är när du kommer dit. Gammelgranar och knotiga tallar vakar över porten till Fulufjället. Uråldriga står de vid foten av fjällplatån, i bäckravinen nedanför Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall. Just nu brusar forsen som mest, när vinterns snörekord smälter i rekordfart. Vid infarten till parken ligger Naturum. Där bar en av guiderna en t-shirt med det fyndiga trycket "Död ved lever". Döende och döda träd kryllar ju av liv. Så är det här. Som nationalpark kan Fulufjället vara landets mest lättillgängliga. En bekväm spång leder fram till fallet. Därifrån sträcker sig lederna vidare uppför fjällsluttningen. På det platta fjället slingrar de vidare mellan tjärnar och övernattningsstugor. Miltals. Jag känner att det här kan bli platsen för ett litet löparäventyr i sommar. Vi fick annars riktigt bra löpning även i Särna. Uppe vid Mickeltemplet, där skidbacken och hopptornen funkar som inspirerande etappmål, är stigarna fantastiska. Någon mil blev det. Jag passade på att tillbedja Städjan, som du ser på en av bilderna lite längre ned. Min egen ödmjuka gest av beundran. Jag är sanslöst förtjust i den här trakten. Samtidigt är jag väl medveten om att orten har mörkare sidor. Jobb dräller det inte av. Intoleransen är på tillväxt. Var femte röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet. Som så ofta lever utmaningarna och möjligheterna sida vid sida. Även i Särna.

Karin och jag, som sedan valde att avbryta löpningen för att tillbedja Städjan, fjälltoppen vid horisonten. Det finns också goda skäl att tacka den lokala föreningen som lämnar dörren till värmestugan och toan öppen även på helgerna. En service som kan vara svår att vara utan. Väl på mage passade jag på att göra några armhävningar. Att stoppa för att köra just armhävningar, burpees eller någon annan valfri pulshöjare effektiviserar tveklöst den vanliga löpträningen. 

Glesbygdsterapi

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är terapimodellen för folk tidigt på 2000-talet. Ett sätt att få rätsida på livet utan omväg via de själsliga djupen. I Särna i norra Dalarna är skotern en livsstil. Här som KBT 615 och fortfarande till salu hos den lokala handlaren. 

#25 #blogg100

Läste någonstans att yngre män i glesbygden är lyckligare än kvinnorna som bor där. Att de trivs med sina liv. En uppgift som kan gå på tvärs mot den urbaniserade individens vanliga bild av hur livet egentligen ter sig för de som lever där det är långt mellan gårdarna och jobben. Jag vill minnas att det var forskning från Umeå universitet. En sociologisk avhandling. Om det stämmer, så kan man fundera på varför? Att resa från Sundsvall till Särna är att resa genom Glesbygdssverige. Vägen går genom tre län och, om jag inte misstar mig, fyra landskap. Samtliga drabbade av avfolkning. Arbetstillfällena växer inte på träd. Vilket ju är synd. Träd är det nämligen gott om, även om det numera inte finns så många riktiga skogar kvar. Mycket är planterat. Jag har en kluven inställning till den här glesbygden. Å ena sidan gillar jag lugnet och fantiserar emellanåt om ett liv där. Med betoning på fantiserar. Särskilt seriös är jag inte. När snarare en naiv dröm om ständigt friluftsliv. Jag vet att jag skulle få lappsjuka. Å andra sidan skräms jag av det jag uppfattar som tomhet där ute. Ett enahanda liv, utan djupare funderingar på vad det hela egentligen går ut på. En tomhet dessutom uppblandad med brutalitet. Männen och deras maskiner. Frambrakande skogsmaskiner och timmerbilar. Bilåkning och jakt. Sedan tystnad. Om den här uppgiften stämmer om de unga männens inställning till livet i glesbygden, så gissar jag att det har med skoter att göra? Trots att de här maskinerna är svindyra så är det inte någon konst att köpa en i dag. Försäljarna erbjuder fina krediter och lockar sina kunder med erbjudanden om gratis bensin. På var och varannan gårdsplan mellan Västra Medelpad och Särna står det också rätt nya skotrar.  

Skotern är helt enkelt en möjlighet att komma ut. En anledning att umgås. Något att meka med, samlas kring och uppleva fartens tjusning med. Ett sätt att överleva vintern. Bättre än att gå i ide framför teven. Utan skoter, vad skulle vintern ha för mening då? Inte är det att åka spark i alla fall, tänker nog de flesta. Den här livsstilen inte är förstås inte lika etablerad bland yngre kvinnor, som hellre flyttar därifrån.

Spark. Ett underskattat färdmedel. Här parkerad utanför  Presentshopen i Särna.

En ren. Utanför ett bilfönster nära dig mellan Lillhärdal och Särna.

Sågen i Östavall. En annan anledning för folk att bo kvar i glesbygden. Noterade att några vägskyltar med ortsnamnet Sundsvall var vandaliserade på vägen österut från Ånge till den själv utnämnda norrländska huvudstaden vid kusten. Undrar varför?