Here we come, Indalsleden!

Underskön vy, men en diskret hemsida. Jag gillar det lågmälda tilltalet.

Indalsledenloppet är Medelpads undersköna långkörare till landsvägsstafett. På lördag är det dags för den 24:e upplagan. 85,3 kilometer ska avverkas från Bispgården på Jämtlandssidan till Bergeforsen vid Medelpadskusten. Omkring 700 löpare deltar i 73 lag (så många var anmälda i torsdags) och 300 funktionärer kommer att finnas med för att göra löparnas färd längs den mäktiga Indalsälven så bra som möjligt. Berndt Norberg, som själv har ett förflutet som löpare av rang i Studenternas IF med flera segrar på 1960-talet i klassiska Dagbladsstafetten (läs mer här och här) är förstås nöjd. Som nyckelperson i tävlingsledningen gillar han naturligtvis att intresset stiger för löpning i allmänhet och för Indalsledenloppet i synnerhet. Stafetter lyfter lagkänslan i friidrotten och höjer prestationsnivån, resonerar han. Så är det antagligen. Själv tycker jag att det märks bara man springer tillsammans, som att det triggar i gång ett slags nedärvt flockbeteende. När jag pratade med Berndt Norberg under torsdagen så berättade han att nästa år, när Indalssledenloppet fyller 25, så kommer det kanske också finnas med en maratondistans. I dag finns helan som ultradistans, men den har hittills inte blivit någon succé. Bara fem löpare är anmälda i år, fler brukar det inte vara, men bortsett från det så är Indalsledenloppet tveklöst ett av Sundsvallsområdets populäraste löparevenemang. För mig blir det premiär. Som journalist har jag bevakat loppet en gång, men det är allt. Jag gillar ju skogen. Här är det fråga om väg. Men jag har blivit omvänd, åtminstone för den här sommaren, och kommer att springa med Internationella föreningen. Vi blir ett elva löpare starkt gäng med åtminstone fyra, kanske fem eller fler nationaliteter och blandad löparvana.

Halva stafettlaget - Ali, Raage, Said
 Ponaam och jag.

Jag tar sträcka två, 11,4 kilometer mellan Holmsta och Boda, och vi siktar på att ta oss till Bergeforsens IP på sju timmar. Överenskommelsen i laget är att alla som kan ska vara med på varje sträcka och heja på, langa vatten och lyfta varandra till nya löparhöjder. Jag tror att vi kommer att ha väldigt roligt. När det gäller Indalsledenloppet vill jag nog påstå att loppet uppfyller kriterierna för en lokal klassiker. Passande nog ligger loppet några veckor före St Olavsloppet i Jämtland, som är betydligt längre och lockar fler, och kanske får beskrivas som en nationell klassiker i genren.Vindelälvsloppet i Västerbotten kan också nämnas i sammanhanget. Loppet har legat nere i tio år på grund av bristande intresse, men gör nypremiär som stafett i början av juli. Att Indalsledenloppet bara tuffat på är intressant i sig. Berndt Norberg berättar att även de hade en nedåtgående trend, men att de då valde att göra totalsträckan kortare. En enkätundersökning visade att många lag verkligen gillade tävlingen men hade svårt att få ihop folk till de drygt tio milen. Svaret från arrangörerna blev 85,3 kilometer och sedan har det vänt uppåt. Och det sker trots att Indalsledenloppets marknadsföring är väldigt lågmäld.
På hemsidan ger man saklig information, men inte så mycket mer.Inga sociala medier. Istället skickas en inbjudan ut i form av en rejäl broschyr, prydd med en bild med trollmotiv av Rolf Lidberg. Ingen fräsig logga, tuff grafisk profil eller storsponsor. Berndt Norberg betonar att de försöker göra en bra tävling, och att det är så de vinner löparnas förtroende, vilket verkar fungera bra. I fjol knep Sports Gym bestående av vassa terränglöpare och skidåkare förstaplatsen före IFK Umeås friidrottare, som brukar abonnera på topplaceringen.I Sports Gym springer kusinerna Andreas och Anders Svanebo de två av de första sträckorna, enligt Berndt Norberg. Har vi riktig tur så är IFK Umeås lag suget på revansch. Hur de toppat sitt lag vet jag inte, men nog är det upplagt för fajt ändå. Som sagt, jag tror vi kommer att få en rolig lördag. Nu kör vi!

Magi i mars - skarskidåkning i Huljetrakten

Samtidigt är det ju också så, att det mesta av friluftslivet bara är en förevändning för att komma ut och fika.

Att åka skidor på skare är ett nöje som plötsligt bara kommer till oss som bor norr om Dalälven. Serverad på ett fat. Brygd av varma dagar och kalla nätter. Skogen blir aldrig tillgängligare än då. Helt fantastiskt, kort sagt. En film är en film, och en mobilfilm är en mobilfilm, men kanske förmedlar det du kan titta på här ändå en gnutta av känslan som vi upplevde i Huljentrakten i dag. Fyra timmar magi och lite snubbel över grenar och annat som låg i vägen innan vi hittade den rätta myren.

 

Glesbygdsterapi

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är terapimodellen för folk tidigt på 2000-talet. Ett sätt att få rätsida på livet utan omväg via de själsliga djupen. I Särna i norra Dalarna är skotern en livsstil. Här som KBT 615 och fortfarande till salu hos den lokala handlaren. 

#25 #blogg100

Läste någonstans att yngre män i glesbygden är lyckligare än kvinnorna som bor där. Att de trivs med sina liv. En uppgift som kan gå på tvärs mot den urbaniserade individens vanliga bild av hur livet egentligen ter sig för de som lever där det är långt mellan gårdarna och jobben. Jag vill minnas att det var forskning från Umeå universitet. En sociologisk avhandling. Om det stämmer, så kan man fundera på varför? Att resa från Sundsvall till Särna är att resa genom Glesbygdssverige. Vägen går genom tre län och, om jag inte misstar mig, fyra landskap. Samtliga drabbade av avfolkning. Arbetstillfällena växer inte på träd. Vilket ju är synd. Träd är det nämligen gott om, även om det numera inte finns så många riktiga skogar kvar. Mycket är planterat. Jag har en kluven inställning till den här glesbygden. Å ena sidan gillar jag lugnet och fantiserar emellanåt om ett liv där. Med betoning på fantiserar. Särskilt seriös är jag inte. När snarare en naiv dröm om ständigt friluftsliv. Jag vet att jag skulle få lappsjuka. Å andra sidan skräms jag av det jag uppfattar som tomhet där ute. Ett enahanda liv, utan djupare funderingar på vad det hela egentligen går ut på. En tomhet dessutom uppblandad med brutalitet. Männen och deras maskiner. Frambrakande skogsmaskiner och timmerbilar. Bilåkning och jakt. Sedan tystnad. Om den här uppgiften stämmer om de unga männens inställning till livet i glesbygden, så gissar jag att det har med skoter att göra? Trots att de här maskinerna är svindyra så är det inte någon konst att köpa en i dag. Försäljarna erbjuder fina krediter och lockar sina kunder med erbjudanden om gratis bensin. På var och varannan gårdsplan mellan Västra Medelpad och Särna står det också rätt nya skotrar.  

Skotern är helt enkelt en möjlighet att komma ut. En anledning att umgås. Något att meka med, samlas kring och uppleva fartens tjusning med. Ett sätt att överleva vintern. Bättre än att gå i ide framför teven. Utan skoter, vad skulle vintern ha för mening då? Inte är det att åka spark i alla fall, tänker nog de flesta. Den här livsstilen inte är förstås inte lika etablerad bland yngre kvinnor, som hellre flyttar därifrån.

Spark. Ett underskattat färdmedel. Här parkerad utanför  Presentshopen i Särna.

En ren. Utanför ett bilfönster nära dig mellan Lillhärdal och Särna.

Sågen i Östavall. En annan anledning för folk att bo kvar i glesbygden. Noterade att några vägskyltar med ortsnamnet Sundsvall var vandaliserade på vägen österut från Ånge till den själv utnämnda norrländska huvudstaden vid kusten. Undrar varför?