Vad är väl en vad och vad borde Sverige ha emot Stockholm?

Ett par veckor sedan jag tog senaste löpsteget i storstan på novemberlovet. En upplevelse som sabbades totalt av min vänstra vad. I dag hade jag tänkt testa på lunchen, men ett sjukt barn kom emellan. Istället sitter jag här och särskilt mycket energi lär jag inte ha kvar i kväll. Tre dagars skiftjobb och kroppen är inställd på tidiga morgnar och lika tidiga kvällar. Fast jag är inte bitter, nä, nä ... jag är faktiskt inte det. Tog en promenad med mitt andra barn till skolan i morse och vi fick en fin stund tillsammans. Jag kände efter lite extra i vaden. Vid närmare eftertanke så hade det nog varit dumt att springa. Vaden känns i och för sig bättre, men inte bra. Uppvärmd hade den säkert funkat. Men sedan? Smärtan sitter snett under knäskålen. Antagligen så har jag överansträngt muskeln och fått en inflammation i muskelfästet. Men jag vet inte. Har googlat lite, men tycker inte att det är värt att belasta sjukvården ännu så länge. Jag provar på söndag med Running Sundsvall i stället.

Vackra morgnar har vi gott om i Sundsvall i november.

Apropå storstan så läste jag en intressant krönika av Aftonbladetjournalisten Peter Kadhammar för ett tag sedan. Om Stockholm vs övriga Sverige. Hårda ord om den politiska överenskommelsen om att bygga nio t-banestationer och fixa fram tiotusentals nya bostäder i huvudstaden samtidigt som det saknas en vettig regionalpolitik för resten av landet: "... stadens och regionens tillväxt skapar en obalans, tippar Sverige över ända.", "Malmö kommer inte att räcka till när Stockholm, likt en parasiterande växt brer ut sig och kväver all undervegetation", "Storstaden som skenar medan resten av landet bromsar in eller står stilla.", "Det är dags att rädda Sverige från Stockholm". Kadhammars slutsats är att Sverige måste börja decentralisera. Skicka ut statliga verk och myndigheter i landet. Inte som nu - lägga mer och mer innanför huvudstadens tullar. Bara då kan framtiden bli lite ljusare för den del av landets unga som fortfarande valt att inte flytta till Stockholm. Ännu så länge de allra flesta. Med starkare arbetsmarknader ute i landet kommer ljuset från storstan inte att skina riktigt lika starkt. Jag gillar Kadhammars perspektiv. För det första är avfolkningen inte bara en Norrlandsfråga, som många Norrlandspopulister försöker få det till. Norrland är inte en koloni. Basta. Umeå och Norrbotten växer. Med statens hjälp. Hur är det med Åmål? Problemet är generellt. Jag bygger inte min uppfattning bara på Kadhammars krönika. Rörelsen från periferi till centrum är ett beforskat fält både inom samhällsgeografin och socialantropologin. Rörelsen är både ekonomiskt, socialt och kulturellt betingad och framtvingad. För det andra så går det att påverka den här rörelsen. Staten äger sina egna verktyg. Vi har goda förutsättningar. Du ska alltså inte lyssna på den som säger att det inte går att göra något åt avfolkningen av landsbygden. Visst finns det problem, i vissa fall stora. Men finns det vilja så finns det hopp. Däremot finns en överskuggande risk att det går illa för många om vi tillåter Stockholm växa ohämmat. Då kanske huvudstaden till slut bara blir en tillväxtmotor för sig själv. Jag är inte alls Stockholmsfientlig. Tvärtom trivs jag bra där (också). I alla fall som besökare. Men när det gäller löpning så är Stockholm verkligen beige. Själv börjar längta efter snön. När jag fyllde år fick jag dom här:

Snölås från Outdoor research inköpta hos Magnus på Wått och Tårrt i Sundsvall. So, let it snow, let it snow, let it snow.

"Använd era intellekt för faan ..."

Bo Magnus Salenius.

"Lokalsamhällen i hela Norden håller på att raseras och det enda ni bryr er om är era jäävla papperstidningar. Gå ut och gör något. Använd era intellekt för faan ..."
Bo Magnus Salenius levererar analysen på effektfull finlandssvenska. Sedan lutar han sig bakåt i den bekväma skinnfåtöljen i hotellobbyn på Clarion Sign. I ena handen en stor drink. I ansiktet ett brett flin. Tänk att ha honom som chefredaktör, tänker jag i tågkupén på väg hem till Sundsvall. Då skulle det hända grejer. Kanske en helt ny journalistik - granskande, debattväckande och djupt engagerad i utgivningsorten. Men Bo Magnus Salenius gör nog rätt i att fortsätta som organisationskonsult. Mediebranschen gungar. Som föreläsare, processledare och inspiratör är Bo Magnus Salenius också lysande. Akademiskt torr. Samtidigt en burdus estradör. Just tanken på den där nya journalistiken, som kanske inte är så ny när allt kommer omkring, utan snarare injicerad med en ny vilja, var nog det som klarnade mest under de här kursdagarna. Klicket kom när jag sprang runt Karlbergskanalen kvart över sex på onsdagsmorgonen. Salenius ord blev levande när hjärnan fick syre. Poängen är att journalistiken och publicistiken i avfolkningsorterna måste ta ett stort kliv inåt. In i människors liv. Hjälpa folk att lösa deras problem. På riktigt alltså. Då kommer de i alla fall att ha en bättre anledning än i dag att betala för utgivningen även i framtiden. Digitalt eller på papper. Några andra reflexioner från mina löprundor i Stockholm är:

• Att det inte fastnar några kottar under mina Adizero när jag springer i storstan.
• Att det är rätt enahanda att alltid springa samma runda.
• Att det verkar finnas hur mycket pengar som helst i Stockholm. 
• Att pengarna bara är väldigt ojämnt fördelade.

Stockholm.