Årets grymmaste värme i årets grymmaste lopp?

En fantastisk väderprognos. För en badsemester.

Meh, så varmt brukar det aldrig vara! Christel tror mig nästan inte när jag berättar om väderprognosen för lördagen. Vi ska hyra hennes och Nisses stuga i Undersåker och hon har koll på vilket väder sommaren i trakten runt Ottfjället brukar bjuda på. 27 grader och sol från en knallblå himmel är definitivt inte standard. Sanslöst. Men nu är det Öppet fjäll och då kommer årets grymmaste värme till Jämtlandsfjällen. Tur att vi har haft en bra sommar så här långt och vant oss vid temperaturer över 20. Sundsvallslöparen Susanne Liukkonen bröt Göteborgsvarvet i våras på grund av värme uppåt 30 grader. Hon förklarade efteråt i P4 Västernorrland att hon var helt oförberedd och att det knäckte henne. Till och med den bästa av löpare kan gå i väggen när det blir för hett. Det är klart att frågan måste ställas seriöst: är det möjligt att springa 43 kilometer och 1800 höjdmeter när kvicksilvret fladdrar runt 27 grader i skuggan? Själv köpte jag en långärmad undertröja i merinoull för dyra pengar i går för att känna mig säker på att klara en köldknäpp eller ett lopp i ösregn. Knäppt. Tur att min löparkompis Lars B är läkare ... Vår strategi får bli en så tidig start som möjligt. Kliva upp vid fem, käka frukost, klara av toalettbestyren och sedan ta sikte på att gå ut i spåret när det öppnar klockan 7. En utmaning bara det. Där ute får det bli litervis med vatten, salt och socker. Förhoppningsvis inte i form av dropp genom en kanyl i armen i en ambulanshelikopter på väg till akuten i Östersund.

Här är tre löpare med klass

Goran, Haile och Gebremeskel.

Haile springer milen på 32 minuter. En fantastisk tid i mina ögon. Själv tycker han inte det. Allt är förstås relativt. Hans landsman, Kenensia Bekele, springer distansen på 26.17,53. Bekele är å andra sidan världsrekordhållare på 10 000 meter medan Haile är en 17-årig kille från Etiopien som nyss kommit till Sverige. Av en slump stöter jag på honom och hans kompisar Goran, 18 och Gebremeskel, 16, när jag åker bil med familjen genom Birsta. Jag ser dem promenera tillsammans med ytterligare tre personer. Egentligen är det inte killarna jag känner igen först, utan det är tjejen med hästsvans. Det är ju gänget som sprang förbi hemma i Bergsåker för några veckor sedan - klasslöparna jag skrev om. På inrådan av Karin, min sambo, vänder jag och kör in på XXL-parkeringen. Du måste fråga, säger hon. Någon nytta måste jag ju ha av mitt yrke, tänker jag och kliver ur bilen. Gänget har delat på sig och tre av dem är redan på väg ned i gångtunneln under motorvägen. Som tur är vänder de tre killarna om och är på väg mot mig istället. Korta, slanka och klädda i friidrottskläder från Puma och Nike. Jag är minst ett halvt huvud längre och de ser verkligen ut som perfekta långdistansare. Jag säger hej och frågar om de har tid att prata. Det är okej. Jag får veta att det är Haile som springer mest. Bara tjejen med hästsvans springer mer. Hon är också från Etiopien och har tydligen tävlat en del på högre nivå. Haile berättar att han springer med Sundsvalls friidrott fyra gånger i veckan. Då blir det lätt att fråga om hans tid på milen. 32 minuter är förstås ingen världstid, men Mustafa Mohamed vann SM 2012 på 29.10,77. Jag ser även att Andreas Svanebo har ett personligt rekord på 32 lite drygt. Så, rätt bra är det att fixa distansen på Hailes tid. Killarna kollar in mina ben och frågar om jag också är löpare. Jag är journalist, säger jag igen och berättar att jag springer en del. I deras sällskap känns det lite förmätet att påstå att jag är "löpare". Jag kan ändå inte låta bli att skryta lite grann och berättar att jag ska springa ett maraton i fjällen till helgen. Skrytet fungerar. De verkar roade av att fortsätta prata. Jag är förstås nyfiken på hur de hamnade i Bergsåker. Gebremeskel har varit i Sverige i två år och hanterar språket bäst. Han berättar att de brukar springa tillsammans. De tar buss 3 in till Navet och väljer sedan lite olika vägar. Den gången blev det vägen mot Bergsåker. Karin brukar komma med idéer om vad jag borde skriva om. Tidigare i dag pratade hon om busskortet som en bra grej att ta med sig på löpturen. Precis som toapapperet kan det vara en räddare i nöden. På olika sätt, naturligtvis. Kortet är en biljetten hem när orken tryter. Löpargänget har knappast några problem med orken, men verkar gilla spontana vägval. Busskortet hjälper dem uppenbarligen att utvidga sina löparvyer. Jag tycker det verkar vara ett jättebra sätt att bli bekant med stan på. Eftersom jag ska vidare med familjen till Härnösand och redan är försenad så får vi avbryta samtalet. Jag frågar om jag får ta en bild. Det är också okej. Jag tackar. När jag går säger jag att nästa gång de springer förbi hemma hos mig så hänger på. Drömma går ju alltid.

En vecka kvar till Fjällmaraton

Mer sommar än så här blir det inte. Inte i Sverige. Inte i Sundsvall. Vi är på stans egen turistö. Alnö. I Bergsåker var det 25 grader i skuggan när vi åkte. Här på Hartungviken ligger havsbrisen på skönt. Om den svenska sommaren vore en resa så skulle det här vara målet. Resans höjdpunkt. Dit man längtar. Där man vill vara länge innan färden vänder hemåt igen. Hem till vardagen. På lördag nästa vecka är det dags för sommarens utmaning. 43 kilometer och 1800 höjdmeter Öppet fjäll. När jag pratade med Lars B häromdagen konstaterade han krasst att den fysik man har nu den har man. Inte mycket att göra. Kort sagt, det som inte är gjort ännu går det inte att göra något åt. Bara att köra. Formtoppning är för såna som inte förmår njuta av den vackra fjällutsikten, som vi, kontrade jag. Ändå är det väl formtoppning som jag håller på med. Söndagens långpass följde jag upp med cirkelfysintervaller i tisdags och så en timmes återhämtande löpning idag. Just nu ligger jag på en filt på stranden. Barnen käkar nötter. Jag ska äta lunchsalladen som jag och Karin lagade i morse. Ska bada sedan. Jag mår så bra som jag kan må. Bättre formtoppning får man leta efter. 

Här är Bengt, en riktig kämpe

Här är Bengt. Han är 79 år och bor i Granlo. Jag har mött honom många gånger på väg till jobbet. Jag på cykel. Han har sprungit. Själv tycker han inte att han springer så mycket längre. Som ung var han friidrottare. Sprang kortare distanser. Nu har han genomgått ett större medicinskt ingrepp. Hjärtat. Kampen för honom är att ta sig mellan lyktstolparna, berättar han. Men vad är alternativet till att springa? Lägga sig ned och inte kliva upp igen? Bengt är en inspirationskälla. Han har löpardojor och löpartights. Benen är inte vad de var. Musklerna har blivit slappa. Han beklagar sig lite över det. Han har tagit en paus på hållplatsen på Vikingavägen. Jag är på väg till spåret på andra sidan vägen och kan inte låta bli att tränga mig på. Vi pratar en stund. Sitt silvergrå hår har han nyklippt och prydligt bakåtstruket. Han är stilig. Han har inget emot att småprata. Jag frågar mest. Efter en stund drar vi vidare åt varsitt håll. Jag tar med mig hans fråga. Vad är alternativet till att springa? Klart att det finns rätt många, men håller med om att löpningen är ett av de bästa. Definitivt bättre än att lägga sig ned och inte kliva upp. 

Back on track - eller on trail

Fråg mig int, men det heter tydligen så.

Fem dagars vila. Jag ska inte säga att kroppen känns som ny, men i alla fall helt okej. Vi har varit på semester några dagar i Kolmården och Stockholm. I går kom vi fram till svärmor i Linghed, Dalarna. I morse var det sol och svalt i luften. Drog på mina nya löparbrallor, inköpta på outlet i Avesta. Riktigt bra faktiskt. Knälånga och välventilerade av polyester och spandex. Körde sedan lite fartlek i byns elljusspår. Just vad jag behövde. 14 kilometer i femminutersfart. 

Så fint att bara trycka på uppför den här lilla knixen. Jag undrar hur många sådana här spår som är på väg att växa igen runt om i landet? Här håller hundägarna spåret öppet.

Fartlek känns som en underskattad träningsform. Lite för lekfull för att klassa in som given i förment seriösa träningsupplägg. Ingen klocka eller pulsmätare styr utan fartleken bygger på känsla och improvisation. Just därför är den så rolig. Elljusspåret i Linghed, ett av säkert tusen liknande runt om i landet, är dessutom en perfekt miljö. Mjukt underlag. Bark, grus och gräs. Små backar och skugga mellan träden. Fint. Är fortfarande grymt imponerad av de fyra afrikanerna som dundrade förbi hemma i Bergsåker förra veckan. Så lätt och snyggt. Försöker ha bilden av deras löpning i huvudet och göra likadant. Ingen kan nog påstå att jag lyckas. Däremot känner jag mig inspirerad. En annan tanke jag har är att försöka jobba mer med andningen. Ska ta upp mina Qi gong-övningar. När jag är kall kan jag känna det som att jag vill slita upp bröstkorgen och släppa in lite luft. Det där sista ska läsas bildligt.

Övernaturlig klasslöpning

Trött och i behov av lite semester från träningen.

Jag satt i köket och så plötsligt var de bara där. Fyra klasslöpare, tre killar och en tjej, som liksom gled fram på gångvägen i en fart som många andra har svårt att hålla mer än några hundra meter och ändå såg de ut att småprata med varandra. Så vek de av åt höger strax före Holmbron. Ner på grusvägen som tar slut på en potatisåker några hundra meter bort. Jag rusade efter kameran och tänkte att jag skulle hinna få dem på bild när de ändå sprang fel, men blev utan. Jag stod någon minut vid vägen med kameran i handen. Sedan kom något annat emellan. Jag undrar fortfarande vilka de var? Jag gissar att de har sitt ursprung någonstans i närheten av eller på Afrikas horn. Jag kan i alla fall säga att jag verkligen skulle vilja lära mig deras teknik. Just där brukar det springa förbi rätt mycket folk. Rundan runt Selångersfjärden lockar till sig motionärer från hela stan, men de här fyra var i en helt egen klass med sina långa, lätta steg. De sprang så avslappnat, vackert och snabbt. Själv befann jag mig rätt långt i från deras klasslöpning när jag och Lars M satte av i riktning mot Klippstugan på onsdagskvällen (klicka här för en mer detaljerad karta). Klockan var närmare halv tio. Jag kände mig stapplig, gammal och tung efter ett par veckors relativt hård träning. Jag ville ändå få den här milen före semesteruppehållet. Att naturen är spännande på kvällen lockade också. När solen sjunker blir skogen annorlunda. Om jag springer själv, så känner jag mig ofta jagad, som att en sista rest av mörkerrädslakryper fram och kittlar mig på ryggen. Jag har svårt att låta bli att vända mig om. Kvällarna är visserligen fortfarande är ljusa, men mellan träden är det dunkelt och det triggar fantasin. Nackdelen är att det är lurigt att ta sig fram över knöligheterna. Nu klev jag snett ett par gånger och kom ut med en värkande tå. Fötterna har tagit stryk och nu blir det vila. I alla fall i tre dagar har jag lovat mig själv. Tänkte bjuda på den här bilden med övernaturligt ljus under tiden. En av många ljuvliga högsommarkvällar i Bergsåker 2013.

Här är den officiella Sundsvallsrundan

Jag har inte en enda bild från den här rundan (klicka här för en större karta). Vilket är synd och skam. Så många vackra vyer, och jag kan inte visa dem. Får försöka berätta istället. Den här rundan innehåller allt som är Sundsvall. Den är 25 kilometer lång varav en stor del går genom de centrala delarna av stan. Ändå behöver du inte vara ute i trafiken på mer än några få ställen där du måste korsa gatan på övergångsställen. Istället är det löpning på stigar, gångvägar, elljusspår, grusväg och så lite i skön trail. Sammantaget en hyfsad stigning på 527 meter. Vilken annan stad kan erbjuda det? Mitt i rundan finns Drakloppet insprängt med vidunderlig utsikt över det glittrande hamninloppet från toppen av Norra berget. Sedan följer en halv mils löpning längs lummiga Selångersån och så avslutas hela paketet med en sväng runt den medeltida kyrkoruinen i Selånger. Japp, där har ni den i korthet. Faktum är att rundan är så bra att jag skulle vilja utnämna den till den officiella Sundsvallsrundan. Någon där emot? Nej, tänkte väl det. När jag gav mig ut i morse så hade jag två uppdrag till mig själv. Att springa med full ryggsäck och att testa Drakloppet med Adizero istället för trailskor på fötterna. Löpningen med säck gick bra. Ett par kilo vatten och nödpackning på ryggen börjar kännas naturligt. Att dricka och springa funkar också. När det gäller Drakloppet, som alltså är den insprängda trailrundan, så är min slutsats att fördelarna med löparskor överväger. Drakloppet är inte tillräckligt tekniskt avancerat för att kräva dubbar. Om det inte regnar. Samtidigt är det asfalt och gatsten från Norra berget till Stora torget. Särskilt Stadsbacken är vidrig med metalldubbar. På de sköna stigarna mellan trailpartierna kvittar det lika. Om jag springer loppet i år, vilket är tveksamt bara några dagar efter Öppet fjäll, så väljer jag Adizero. Och när det gäller Sundsvallsrundan så är mitt råd: prova, för den är bra.

Karin goes trail och jag går bort mig

På söndag blev det av. Karin var på väg redan på lördagskvällen. Då backade jag ur. Men på söndagsmorgonen lunkade vi i väg tillsammans i gassande solsken. Jag med två liter vatten i min nya "kamelpuckel", Karin laddad med vätskebälte, på väg mot vår första riktiga trailrunda ihop, mot den magiska skogen som sjuder av liv så här års. På myrarna blommar ängsullen, hjortronen börjar karta sig och fåglarna tjattrar, kvittrar och kraxar. Hela skogen tjoar och lever om. I en utförsbacke på södra sidan av Klissberhet sprang vi dessutom på ett kantarellställe. En smakstart på traillivet tillsammans. Svamparna stekte vi som tillbehör till lunch.

En balansakt. Som livet kan vara ibland.

Himlar vilken utsikt

Efter ungefär en timmes löpning valde jag att fortsätta själv en sväng på Klissberget. Där upptäckte jag bland annat den här nya leden, som går i delvis obanad terräng. Följ de röda prickarna. Kul löpning.

Ny led. Kul.

På väg ned från Klissbergsstugan var det mindre kul. Där följde jag den gula leden mot Nacksta. Trots att jag sprang där bara för några månader sedan tappade jag bort markeringarna helt den här gången. Leden har vuxit igen med sly. Själv hamnade jag helt galet. Kom till slut ut i höjd med Rättspsyk. Att vada genom brännässlorna, och till och med hoppa över gärdesgården som inhägnar sjukhusområdet, för att där snabbt hoppa tillbaka till brännässelsidan, var en rätt skruvad upplevelse. Jag hamnade i en bäckravin där det var rätt krångligt att ta sig fram och som om inte det var nog hörde jag någon hojta på mig att komma upp. Jag skymtade en kille i röd tröja där uppe. Ja, vad säger man? Jag hojtade tillbaka att jag "bara sprungit lite fel". Varning, som sagt.

Just det. Undvik det här!

Sundsvallslöpare vinner i terrängen

Andreas Svanebo högst upp på prispallen igen. Skärmdump från  salomontrailtour.se.

Sundsvall fortsätter att vinna i svensk terränglöpning. I går sprang Andreas Svanebo in som etta och Susanne Liukkonen som tvåa i sina respektive klasser i Stockholm Trail över 21 kilometer. Tävlingen ingår i Salomon Trail Tour och enligt arrangören kom 600 löpare till start. Som Sundsvallsbo och trail-wannabe känner jag mig förstås stolt och över att komma från stan som, lite i skymundan, levererar så bra löpare.