Skönt avslut på 2013

"Klungan", det vill säga Lotta Frisk, Jan-Erik Richnau, Lars Kongsholm, Håkan Nilsson,  Jenny Hedman, Petter Tideström och Christer Rösth.

Löpning i grupp är nog det som utmärker löparboomen på 2010-talet mest, tillsammans med löpartightsen. På 1980-talet var joggning en individuell historia. Nu har många insett att löpning i grupp inte bara är en skön social grej. Gruppen hjälper dessutom till att lyfta träningsprestationen. För en del handlar det om farthållning. För andra motivation. Att sticka ut ett par timmar en gråmulen vinterdag kan kännas segt, men med några vänner i sällskap är det ett nöje. Jag fick äran att testa en ny löparklunga i dag, Klungan kort och gott. Jag gissar att det blir fler turer med det här gänget året som kommer. Här nedan är rundan vi tog i dag. Skön lunk. Gott nytt år allihop!

Nyårskrönikan: Godheten, skogslöpningen och så ett litet skvaller

Gott nytt löparår!

Ett nytt år närmar sig. Dags att summera 2013 och ta pulsen på 2014. Och jag börjar med något helt annat än löpning. Läste nyligen en artikel om att godheten gör comeback. Att empatin kommer tillbaka och knuffar undan egoismen och cynismen som utmärkande drag för nutiden. Önsketänkande eller framtidsspaning?
Under 2013 läste jag själv Empatins tidsålder av bilogen Frans De Waal.  Hans poäng är att vår förmåga att känna in andra individers behov är en konkurrensfördel i evolutionen. Vi är födda som empatiska varelser. Egenskapen delar vi i olika grad med andra däggdjur. Inte minst apor.

Vi kan till och med handla på mellandagsrean utan att slå ihjäl varandra. Kanske är det bevis nog? Vinterns antinazistdemonstrationer, efter händelserna i Kärrtorp, tolkar jag som att framtidsspaningen om godheten ändå är något på spåren.
Så till löpningen. Sundsvalls stigar tog fart under 2013. Hittills har bloggen haft drygt 18000 sidvisningar. En stor del är spam förstås. Men för mig är det ändå en framgång. Nästa år kommer jag att fokusera en hel del på Sundsvall Trail Tour, Sundsvalls nya trailserie. Blir kul.
När jag tittar i kristallkulan ser jag också att skogen kommer att bli en viktigare arena än vägarna för alla Sundsvallslöpare som vill tävla på hemmaplan 2014. Och det trots att Sundsvallsklassikern hellre vill ha ett lopp på asfalt än ett bra traillopp i sin klassiker.
Givetvis kommer alla stormfällda träd efter Ivar att försvåra traillöpningen, men det kommer inte att stoppa oss från att dra åt skogen. Mitt tips: runda rotvältorna.

Under 2013 var förstås Axa Fjällmaraton och Öppet fjäll en av de givna topparna. Att springa 43 kilometer och 1800 höjdmeter gav en ny inblick i löpningens mystik. Min tidsuppfattning löstes upp under drygt sex timmar på fjället. Istället hamnade jag i ett slags transliknande tillstånd. Mycket speciellt. Veckan därpå följde jag Axas eget kungamöte mellan Andreas Svanebo och Anders Kleist  via Twitter. Tempot var extremt från start. Efter drygt tre timmar hade fjällmaran fått en ny kung. Anders Kleist vann dessutom i utklassningsstil. Trots personligt rekord för Andreas Svanbo.
Att springa den nya distansen 49 kilometer i Bydalen 2014 skulle förstås kunna bli en ny höjdpunkt, men dit kommer jag nog inte. Kanske fjällmaran i Sälen? Vi får se vad Karin och jag hittar på.
Tjurruset gjorde jag däremot slut med i oktober. Årets lopp i Tullinge blev en flopp. Inte alls lika kul som 2011 och 2012.

En glad löpare från Härnösand, Emelie Forsberg.

Att Emelie Forsberg dök upp i Drakloppet var förstås också rätt fränt. För henne var det en vanlig träningsrunda. Hon vann damklassen, skänkte stjärnglans åt arrangemanget och skrev en autograf åt min dotter (mig). Under 2013 fick hon sitt definitiva genombrott som internationell löparstjärna. Just nu rankas hon som åttonde kvinna i världen i vertikallöpning av International Skyrunning Federation (ISF).
Skulle Emelie Forsberg dyka upp i Sundsvall den 13 augusti och springa Drakloppet igen, gärna den nya 21 kilometers distansen, så vore det förstås fantastiskt kul. Får hon med sig stallkamraten från Salomon, Kilian Jornet, världens vassaste traillöpare, så vore det hur stort som helst. Enligt uppgift är duon numera ett par.
Vad kan vi vänta oss mer av 2014? Hur mycket som helst förstås. Den 15 november kommer till exempel End of Season Trail Unplugged tillbaka. Att arrangera loppet tillsammans med Lars Martinsson var en av de roligaste grejerna 2013. Vi kör på i samma stil 2014: ingen tidtagning, inga diplom, inga vätskekontroller men geggigt och med fullt ös. Efter loppet blir det avslutningsbankett för Sundsvall Trail Tour.

Roger Hugosson planerar
inför Sundsvall Trail Tour.

Ingen har väl missat att det är barvinter just nu. Många längtar efter snön. Själv ser jag fördelarna. Då handlar det inte om att slippa snöskottning eller knäckande elräkningar. Utan skogen är aldrig så tillgänglig för löpning som en vinter som den här. Förutsättningarna för att ta sig fram med dubbade skor är fantastiska. Så ge barvintern en chans. Du kommer att gilla det.
Avslutningsvis vill jag bara påminna om att löparsäsongen 2014 startar på allvar den 9 mars med Sidsjö Winterrace. Loppet är startskottet för Sundsvall Trail Tour. Då återstår bara en sak:
Gott Nytt Löparår!

Barvinter. Löpningen funkar utmärkt med dubbade skor.
Gott nytt år!

Rapport från Södra berget - spårsystemet igenproppat av stormfällda träd

Stormen Ivar har gått mycket hårt åt Södra bergets spårsystem. Vi var tvungna att ömsom hoppa och ömsom krypa för att forcera alla stormfällda träd som proppar igen spåren och stigarna.

Vi börjar med de positiva nyheterna: Varje dag fram till midsommar kommer solen att förbättra sitt läge på himlavalvet. Vi har passerat vintersolståndet och nu blir det bara ljusare. Dessutom är det julafton i morgon. Jag försöker njuta.

Var ute med Running Sundsvall  i går. Säsongspremiär för mig och första skogsrundan sedan vaden pajade i november. Vi  tog en sväng upp mot Södra berget. Sammanlagt 68 minuters löpning i pratfart, inledningsvis i spöregn. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon karta eftersom batteriet dog, men här en kort beskrivning av rundan: Start vid SOK-stugan och sedan uppför Sidsjöbacken, som mest liknar en vertikal skridskobana just nu. Sedan via stigar och spår upp till Ängen och så tillbaka. Jag kan glädja mig åt att vaden höll. Men du, vilken förödelse det är där ute ... Spårsystemet är bitvis helt igenproppat av stormfällda träd. Ivar drog fram med våldsam kraft på Lucianatten. Knäckte skogen. För att ta sig upp till Ängen får man ömsom hoppa och ömsom krypa under stormfällda träd. För att öppna spåren igen kommer det att krävas en massiv röjningsinsats. Antagligen kommer den att ta hela skidsäsongen i anspråk. Det är bara att beklaga. Ute i skogen fick jag ett tips om mer läsning om stormen Ivar. På bloggen fridstaden.outdrr.se berättar Christopher Thörnlund om sin upplevelse från stormnatten - i skogskojan i Stödetrakten. Väl värt att läsa.

Efter två vargavintrar i rad så dominerar regn och is just nu.

Sidsjöbacken liknar mest en vertikal skridskobana. Omöjlig att forcera utan metalldubbar.

Årets mörkaste dygn

Tjälen i skogen är marginell. Marken är mjuk och träden lätta offer för hårda stormbyar.
Foto: Lars Martinsson

Årets kortaste dag närmar sig. Dagen då solen står som lägst på himlen, vintersolståndet. Väderprognosen talar om moln och snöblandat regn. Antagligen kommer det att kännas som att solen aldrig går upp. Jag tänker kliva upp tidigt. Tända en brasa och lyssna på julmusik. Gå all in på julen. Skingra mörkret. Mitt förra inlägg handlade om stormen Ivar. Jag fortsätter på temat här. End of Season Trail fick sin beskärda del. Lars Martinsson var ute och kollade läget tidigare i veckan. Inget plockepinn, men en hel del vindfällen verkar det som. Men det finns ställen där det är värre. Tydligen ska spåren på Klissberget vara riktigt hårt åtgångna. Och spåret för Södra berget runt är tydligen översållat med stormfällda träd. Hårt arbete väntar för röjarna. Så kan det gå.

Solen gick upp i dag också. 

Lördagen den 21 december. Vaknade även den här morgonen. Solen visade sig vid åttatiden och kämpade sig sedan upp bakom Söderholms lada. Himlen rodnade kraftigt för att sedan bli jämngrå. Skådespelet var över på en timme. Solen går ner vid 14-tiden. Vintersolståndet är här. Årets längsta natt tar vid.

Ivar den förskräcklige - stormen skrämmer på fler än ett sätt

Stormen är nyhetsstoff. Förödelse och enskilda tragedier.

Lucianatten 2013 var stjärnklar och den blåsigaste i mannaminne. Det var som om stormen Ivar ville slita av taken och kika ned på oss små människor där vi låg och försökte sova i våra sängar. En sådan natt är svår att glömma. När Ivar slet tag i taknocken, och ruskade huset med nävar av nordatlantisk orkanvind, sneglade jag på katten. Katten tittade åt ett annat håll. Vaksam, med blicken fäst på något osynligt där utanför husknuten. Vad höll egentligen på att hända?

Loppan.

På Luciamorgonen visste vi mer. Jag läste uppdateringar på Facebook om strömavbrott, omkullvräkt skog, krossade fönster, bortblåsta plåttak, demolerade bilar och allmän oreda.I dag vet vi att ingen tidigare storm drabbat Medelpad lika hårt. Något har hänt. Är det effekten av en mänskligt påskyndad klimatförändring vi ser? Enligt SMHI var stormen Dagmar, som slog till mot Mellersta Norrland på annandagen 2011, jämlik med Ivar. Ändå talar både Länsstyrelsen och kraftbolaget Eon och SCA om att Ivar var värre. Mellan 4,5 miljoner och 6,5 miljoner kubikmeter skog antas ha fällts av vinden. Träden som Dagmar vräkte omkull, och som delvis fortfarande ligger kvar ute i markerna, får alltså sällskap av en enorm mängd till. Hundratals små skogsägare finns med på listan över drabbade. Under Lucianatten 2013 blev även mellan 10 000 och 15 000 hushåll bortkopplade från omvärlden och kunde inte nå larmnumret 112. Ett par tusen hushåll är fortfarande utan ström. En del av dem kan inte räkna med att få tillbaka den på en vecka. Kanske dröjer det längre.

Klicka här för att se filmen om stormskadorna efter Ivar.

Globalt sett är samtidigt både Dagmar och Ivar små problem. Till och med bagateller om de jämförs med supertyfonen på Filippinerna, som orsakade monumental förödelse för bara någon månad sedan. Supertyfonen var ett oväder utan motstycke och lämnade död och monumental förödelse efter sig där den dragit fram. Ändå är Dagmar och Ivar, med våra mått mätt, tillräckligt allvarliga. När vitala samhällsfunktioner slås ut och människor löper risk att hamna i allvarlig fara, då är stormen på riktigt. På Spikarna, Alnö, beräknas vindbyarna ha nått upp till orkanstyrka, strax under 33 meter per sekund,på Lucianatten. I västra Medelpad slog Ivar det gamla vindrekordet och vindbyar på 25 meter per sekund noterades i bland annat Torpshammar. Och klockan två på natten registrerade väderstationen på Midlanda vindbyar på 27 meter per sekund. Just då sov jag och katten, men jag gissar att Ivar slet med samma kraft i vårat hus. I dag intervjuade jag Lars Högberg, regionchef för Eon. Han visade mig och andra representanter för de lokala medierna hur uppröjningsarbetet fortskrider i Njurunda. Jag frågade bland annat varför Eon inte gräver ned ledningarna i högre grad? Lars Högberg konstaterade att det kostar att gräva, att det finns enorma mängder ledningar och att nedgrävning också har nackdelar. Han berättade även att Eon nu kommer att utvärdera den stormiga hösten och vintern 2013. Ivar var den fjärde stormen på kort tid i landet. I Norrland slog Hilde till så sent som i november. Sedan brakade Sven och Simone in över södra Sverige.

Så här sammanfattar SMHI den stormiga hösten och vintern 2013.

Eon har tills nu kalkylerat med att enstaka träd ska blåsa omkull och klippa eldtrömmen. inte hela skogar. Vädersystemen som skapar stormarna finns ute i Nordatlanten. Samtidigt som vi har haft en mild och ostadig höst så har vintern tydligen varit stabil i södra Europa och det här hänger tydligen ihop. Det nya är att det plötsligt drar in våldsamma oväder även över Norrland vintertid, ungefär som att kylan retirerat och vi fått de sydligare breddgradernas varmare vintrar uppe hos oss. Jag oroar mig för att det vi nu ser är det som klimatforskarna varnat för i decennier. Att det är vädermässiga konsekvenser av den globala uppvärmningen, som i sin tur beror på vår ohämmade fossilförbränning. Här har vi en mänsklig utmaning. Förhoppningsvis finns det en lösning där ute i decembernatten.

Jag skiter i om det ömmar lite

Jag är journalist. En person som får betalt för att ta reda på sådant som vanligt folk inte har tid att ta reda på men behöver få veta. Ibland tänker jag att jag inte sköter uppdraget som jag borde. Tyvärr är det sant. Tiden går åt till annat. Sådana är produktionsvillkoren. Efter en dag med teknik som gett sig fan på att inte fungera och andra orsaker till frustration så kändes det skönt att springa rakt ut snöstormen på torsdagskvällen. Vaden som sabbat den senaste månadens löpning ömmade en smula under de första tio minuterna, men kändes okej när den blev varm. Kanske får jag leva med den här lilla skavanken? Jag är ändå 44 och borde ju ha något att klaga på. Lite kroppslig smärta. Att leva smärtfritt är en ynnest. Ett undantag från regeln. Tänk vilken smärta folk levde med på päråkrarna i Norrland förr i tiden. Ett kroniskt tillstånd av hunger, muskelsmärta, kyla, insektsbett, svårmod och sjukdomar av olika slag. Ingen tid till vila och ingen annan lindring än stark tro, andliga sånger och sprit. Jag tror att jag låter bli att bry mig om det ömmar lite. På tal om smärta. I dag är det ju också Nelson Mandelas dödsdag. Vilken människa. Vilken hjälte. 95 år blev han. Noterar även att gänget bakom Drakloppet spikat bansträckningen för 21 kilometer. Ser fram emot hela kartan  Ska komma inom kort.

Ännu en runda runt stan.

Årets julklapp till alla löparvänner: Sundsvall Trail Tour 2014

Onsdagkväll. Mindre än en månad kvar till jul, men fortfarande gröna gräsmattor och plusgrader ute. När jag skriver det här börjar det dessutom blåsa upp till storm. Vem längtar inte efter vintern? En liten tröst är väl att det fortfarande går att springa i skogen. Räcker inte det för dig så kan jag pigga upp med en löparnyhet. En tidig julklapp till alla löparvänner i Sundsvall, om man så vill. Här kommer den: Sundsvall Trail Tour är född. 

I somras tävlade världens bästa kvinnliga traillöpare i Drakloppet. Kommer Emelie Forsberg tillbaka till Drakloppet och gör ett gästspel i Sundsvall Trail Tour 2014?  

På Running Sundsvalls hemsida kommer grundinformation om Sundsvall Trail Tour att publiceras. 

Sedan några dagar är det klart att Sundsvall får en helt egen, lokal trailserie med fem unika lopp.

Läs mer här:

Sundsvall Trail Tour startar den 9 mars med Sidsjö Winter Race. Serien avslutas den 15 november med End of Season Trail - vårt eget lopp som alltså kommer tillbaka lika lerigt, unplugged och kul som sist. Här är en liten påminnelse om hur det var:

 

Idékläckaren är Roger Hugosson, SOK. Tanken började gro när han blev kontaktad av tre gymnasieelever, som startat UF-företaget Run UF. De ville ha lite input av Roger, som är erfaren tävlingsledare för Drakloppet. Fröet växte till en liten planta efter några telefonsamtal under Allhelgonahelgen. Och så i fredags, över några koppar kaffe på Kulturmagasinet, blommade allt ut. Resultatet ser du längst ned i det här blogginlägget. UF-företagarna, som sådde fröet, är själva med som arrangörer av Gumsekullen Vertical den 5 maj. Så kan det gå.

Roger Hugosson fick en idé.

Tiden är nog på alla sätt mogen för den här trailserien. Sundsvall har perfekta förutsättningar för traillöpning. Dessutom finns det gott om löpare. Runt om i landet har det på senare år ploppat upp det det ena mer extrema loppet än det andra. Jag tror att den här serien står sig rätt bra i sammanhanget. Vart och ett av de fem loppen  har sin egen karaktär. Den gemensamma nämnaren är att de kommer att ta deltagarna långt bort från allfartsvägarna. Jag säger som Pessi Liukkonen, upphovsman till Sidsjö Winter Race, sa i fredags: Jag tror att det här kommer att bli riktigt, jäkla bra!

Pessi Liukkonen längtar efter snöpuls i Sidsjö.

Sundsvall Trail Tour 2014

9 mars Sidsjö Winter Race

10 maj Gumsekullen Vertical

13 augusti Drakloppet (nu även med 21 km)

18 oktober Fågelberget Night Trail

15 november End of Season Trail

Så gör du med dina stinkande träningsbrallor

Ridväg i Nävsta, mellan Kungsnäs och Hov.

Helgen är snart slut. Tyvärr blev det inte någon strålande löparhelg. Trasslet med vaden håller i sig. Gubbvad, tänker du. Tror jag inte, säger jag. Värken sitter för högt upp för det. På bilden ser du var.

Håller mig till hypotesen inflammation i muskelfästet. Känns mest när jag sätter i foten hårt. Tydligast vid löpning utför. Mindre nu än för ett par veckor sedan, men lunchrundan från i tisdags känns fortfarande. Istället blev det en promenad i den strålande förvintersolen på ridvägarna mellan Kungsnäs och Hov. Tjälen är på väg. Is och frost för solen att spegla sig i. Vackert. Som substitut för löpningen blir det spinning. Körde ett pulspass på Friskis senare på lördagseftermiddagen. Inte någon vidare naturupplevelse att stirra in i någon annans svettiga cykelbralla, men hjärtat mår bra.

Att köra på maxpuls är en stor upplevelse det också. Svettig blir man. Apropå svett så har jag tagit itu med en annan träningsrelaterad syssla den här helgen. Stinkande träningsplagg kan man vara utan, men de går att rädda. Ni vet säkert hur - med ättika förstås. Jag sanerade både min och Karins träningsgarderob i dag. Först fick kläderna dra ett par timmar i tio liter vatten och två deciliter ättika. Sedan åkte de ner i tvättmaskinen på 60 grader. Nu borde de vara relativt luktfria en tid framöver. Kanske över vintern.

Problemet med träningskläder i syntet är att bakterier överlever i textilfibrerna. Så funkar inte ull. Jag har till exempel bara tvättat min min träningströja i merionoull en gång sedan i somras och den luktar faktiskt inte alls. Doften av "kattpiss" kan däremot vara besvärande från vissa syntetplagg trots att de är nytvättade. Ättikan löser problemet tillfälligt. Vad mer? Jo, snart kommer en riktigt trevlig nyhet om traillöpning att dyka upp här. Till att börja med kan jag berätta att vi har spikat ett datum för End of Season Trail Unplugged 2014. Säsongens sista lopp går den 15 november. Men det kommer mer, så håll ögonen öppna.

Kunde inte hålla mig ...

Klicka HÄR för en större karta.

Kunde inte hålla mig, utan tog min lunchrunda i dag istället. Och det var en otroligt skön runda. Hur tog vaden det hela då? Mmm ... jag hoppas på svar i morgon. Just nu känns muskelfästet. Inte som smärta, utan lätt ömmande. Under själva löpningen påverkades jag däremot inte alls. Nu ska jag fortsätta att vila från löpningen tills på söndag då jag testar långlöpning med Running Sundsvall.

Själva rundan i sig är riktigt bra. Har du två timmar över, jobbar i Sundsvalls centrum och har en lunchlåda som väntar efter duschen - då kan den passa dig. Lagom kuperat. I huvudsak på grus och spår. Prova den, du kommer att gilla den. Noterar också en spännande sak från det norska försvaret, som testar köttfri måndag. Hur ska de norska machograbbarna och -tjejerna fixa det? Antagligen bara fint. Gissningsvis blir de lite piggare, får mer spring i benen och så blir det mer pang för pengarna, som någon uttryckte det. Det senare kan dock vara en tveksam fördel.

Vad är väl en vad och vad borde Sverige ha emot Stockholm?

Ett par veckor sedan jag tog senaste löpsteget i storstan på novemberlovet. En upplevelse som sabbades totalt av min vänstra vad. I dag hade jag tänkt testa på lunchen, men ett sjukt barn kom emellan. Istället sitter jag här och särskilt mycket energi lär jag inte ha kvar i kväll. Tre dagars skiftjobb och kroppen är inställd på tidiga morgnar och lika tidiga kvällar. Fast jag är inte bitter, nä, nä ... jag är faktiskt inte det. Tog en promenad med mitt andra barn till skolan i morse och vi fick en fin stund tillsammans. Jag kände efter lite extra i vaden. Vid närmare eftertanke så hade det nog varit dumt att springa. Vaden känns i och för sig bättre, men inte bra. Uppvärmd hade den säkert funkat. Men sedan? Smärtan sitter snett under knäskålen. Antagligen så har jag överansträngt muskeln och fått en inflammation i muskelfästet. Men jag vet inte. Har googlat lite, men tycker inte att det är värt att belasta sjukvården ännu så länge. Jag provar på söndag med Running Sundsvall i stället.

Vackra morgnar har vi gott om i Sundsvall i november.

Apropå storstan så läste jag en intressant krönika av Aftonbladetjournalisten Peter Kadhammar för ett tag sedan. Om Stockholm vs övriga Sverige. Hårda ord om den politiska överenskommelsen om att bygga nio t-banestationer och fixa fram tiotusentals nya bostäder i huvudstaden samtidigt som det saknas en vettig regionalpolitik för resten av landet: "... stadens och regionens tillväxt skapar en obalans, tippar Sverige över ända.", "Malmö kommer inte att räcka till när Stockholm, likt en parasiterande växt brer ut sig och kväver all undervegetation", "Storstaden som skenar medan resten av landet bromsar in eller står stilla.", "Det är dags att rädda Sverige från Stockholm". Kadhammars slutsats är att Sverige måste börja decentralisera. Skicka ut statliga verk och myndigheter i landet. Inte som nu - lägga mer och mer innanför huvudstadens tullar. Bara då kan framtiden bli lite ljusare för den del av landets unga som fortfarande valt att inte flytta till Stockholm. Ännu så länge de allra flesta. Med starkare arbetsmarknader ute i landet kommer ljuset från storstan inte att skina riktigt lika starkt. Jag gillar Kadhammars perspektiv. För det första är avfolkningen inte bara en Norrlandsfråga, som många Norrlandspopulister försöker få det till. Norrland är inte en koloni. Basta. Umeå och Norrbotten växer. Med statens hjälp. Hur är det med Åmål? Problemet är generellt. Jag bygger inte min uppfattning bara på Kadhammars krönika. Rörelsen från periferi till centrum är ett beforskat fält både inom samhällsgeografin och socialantropologin. Rörelsen är både ekonomiskt, socialt och kulturellt betingad och framtvingad. För det andra så går det att påverka den här rörelsen. Staten äger sina egna verktyg. Vi har goda förutsättningar. Du ska alltså inte lyssna på den som säger att det inte går att göra något åt avfolkningen av landsbygden. Visst finns det problem, i vissa fall stora. Men finns det vilja så finns det hopp. Däremot finns en överskuggande risk att det går illa för många om vi tillåter Stockholm växa ohämmat. Då kanske huvudstaden till slut bara blir en tillväxtmotor för sig själv. Jag är inte alls Stockholmsfientlig. Tvärtom trivs jag bra där (också). I alla fall som besökare. Men när det gäller löpning så är Stockholm verkligen beige. Själv börjar längta efter snön. När jag fyllde år fick jag dom här:

Snölås från Outdoor research inköpta hos Magnus på Wått och Tårrt i Sundsvall. So, let it snow, let it snow, let it snow.

Nu plockar jag fram cykeln

Hemma på prärien.

Jag är naturromantiker. Har varit det hela mitt liv. Att stanna upp och titta på en utsikt är viktigt för mig. Den här bilden tog jag för en vecka sedan. Klockan fyra på eftermiddagen. Jag var på väg till Hov, Selånger. Efter en för årstiden varm dag var det ett par grader varmt, men temperaturen var på väg nedåt precis som solen bakom Hällomsberget. Bilden är inte märkvärdig. Samma gäller kanske vyn, men för mig betyder den mycket. Jag gillar det blå ljuset, som kommer sent på hösten när årstiden är på väg in i sin mörkaste månad. Jag gillar åkrarna och bergskammen. Naturen kurar ihop sig under himlen och väntar på att få vila under snötäcket. I morgon börjar jag jobba igen efter en lite längre ledighet. Har fixat cykeln. På torsdag gör jag debut för vintersäsongen med dubbdäcken på. Jag dear klockan 5.30. Lite kul faktiskt. Ska passa på att lämna igen Go Pro-kameran till min kollega och ska dokumentera resan. Något att se fram emot.

Dags för återhämtning

En tur i Hagaparken.

Råstasjön.

Jag vid Haga slott.

Karin vid Brunnsviken.

Grå farbror november knackar på. Dimman låg tät över Norrlandskusten när vi åkte hem från Stockholm i dag. Regnet var iskallt. Där nere var det inte mycket bättre väder. Tog en tur runt Råstasjön i Solna i morse och det var drypande fuktigt. Jag faller in i tanken att det är dags att avsluta löparsäsongen nu. För kroppen är det rätt. Periodisering är bra. Kroppen behöver vila och variation. Hösten har varit tuff för en gamling som jag. Jag har ett ömmande muskelfäste i vänster vad, strax under knäleden. Vet inte exakt vad (he, he) det är för fel. Gissar på en inflammation. Jag behöver nog vila ett par veckor från löpningen. I Stockholm firade vi mammas 70-årsdag. Jag och min allra käraste Karin passade även på att ta en sväng i Hagaparken. Solen tittade fram och det blev en riktigt fin tur längs Brunnsviken.  Ett skönt minne att dela.

Bellman.

Sommarstuga vid Brunnsviken.

End of Season Trail the movie, del 2

Världen har rusat vidare. Själv har jag har inte riktigt släppt End of Season Trail än. Nu är det dags för ett avslut för den här gången. Till att börja med har klippt ned råfilmen, som jag lade ut efter loppet, till knappt fyra minuter. Tycker själv att den blev rätt kul, väl medveten om att allt förstås är relativt. Gjorde även en omvärldskoll i dag och ser att både Susanne Liukkonen och Johan Renström nämner End of Season Trail på sina bloggar. Tackar för det! Skruva upp volymen ordentligt nu när ni kollar in End of Season Trail del 2. 

Några tankar om End of Season Trail

Full fart runt Hulitjärn.

Yes, we did it! Jag tycker att det blev precis så trevligt som vi hade hoppats, Lars och jag. Ett stort gäng som drog i väg på långtur i oktoberskogen. Race för en del, en riktig utmaning för andra och en upplevelse för de allra flesta. Eftersnacket på Facebook har varit en riktig boost - visst känns det som att vi gör om det här 2014! Dubbelkollade nyss startlistan och ser att vi var närmare 50 som startade. Vi hade inte väntat oss det. Lärdomen vi tar med oss till nästa år är att fixa fram en bättre karta. Sedan tar vi förstås med oss alla kommentarer, som inspiration över vintern till nästa löparsäsong. Susanne Liukkonens sammanfattning på Facbook tar vi med oss som ett gott betyg: Banan står sig bra i trail-kategorin. Lagom kuperat, tekniskt och geggigt! Själv sprang hon snabbast av tjejerna på 20-kilometersslingan (1.50,30). Bland killarna var Markus Frödin vassast på samma distans (1.42,30). Imponerande. Per-Ivar Näslund var snabbast på korta banan, 13 kilometer (1.10,00). Där tror jag att Stina Feil dundrade in som snabbaste tjej (1.31,10). Verkliga vinnare är vi allihopa! Själv gjorde jag ett försök att filma. Utan koll på funktionerna i GoPro-kameran brände jag allt minne på SD-kortet under de fem första kilometerna ... Det ligger en "råfilm" på YouTube. Ska redigera när jag får tid. Kommer förhoppningsvis också lite bilder så småningom. Observera risk för långsamt tempo - i min film alltså.

Allt du behöver veta inför End of Season Trail

SMHI:s väderprognos för lördag - så mycket oktober som det kan bli.

Bara fyra dagar kvar till End of Season Trail 2013. Som ni ser på bilden så verkar vi få riktigt oktoberväder. Mulet, regn och kallt. Men vi verkar inte få några stora mängder nederbörd. Bara någon millimeter och vi får ju vara glada för att vi slipper snöglopp. Underställ och tunn regnjacka känns som ett bra klädval.

Så här sammanfattar tankesmedjan
på Expressen vädret som väntar.

Som ni säkert redan listat ut så är End of Season Trail ett annorlunda motionslopp. Vi springer utan nummerlappar, vätskekontroller och anmälningsavgift. Tidtagningen sköter vi själva. Unplugged, kort och gott. Loppet går i huvudsak i två distanser - 13 kilometer och 21 kilometer. Här hittar du kartan. Här kommer lite allmän information och några regler som gäller för loppet. Läs dem och så hoppas vi på riktigt bra löpning på lördag:

• Vi samlas klockan 10.30 lördagen den 26 oktober och startar klockan 11.00. Uvbergsstugan i Huli, Sundsvall, kommer att vara start och mål. 
• Till Uvbergsstugan kommer du enklast med bil. Åk gärna med en kompis och kör inte hela vägen fram till stugan. Använd istället parkeringsplatsen vid kraftledningsgatan.    
• Uvbergsstugan kommer att vara öppen. Möjlighet finns alltså att byta om inomhus och att lämna ifrån sig överdragskläder. I stugan finns det vatten och toalett. Däremot inte dusch. Ta gärna av dig löpardojorna utomhus.
• Ta med mobiltelefon. Vid starten kommer det att finnas en lista där du skriver upp ditt namn och telefonnummer. När du går i mål stryker du dig från listan. En säkerhetsåtgärd. 
• Kartor kommer att finnas till hands för den som vill. Banorna är snitslade och går att följa utan karta.
• Ta gärna med dig något att äta och dricka. Blir loppet tufft, kallt och blött så är det bra att få i sig energi både under loppet och efter. 
• Glöm inte att ha kul och ta hand om varandra där ute.

Vi hoppas förstås på en riktigt bra dag i skogen. Men, om ni inte tycker att det räcker med löpning för den här helgen efter End of Season Trail så kan jag rekommendera en långrunda med Running Sundsvall redan klockan 10.00 på söndag. Ha det gott!

Vinterkänsla nu - men det blir varmare

Åtta dagar kvar till End of Season Trail. I morse var jag ute och kollade banan. Lars M har gjort ett gediget jobb. Jag satte några fler plastband och nu ska det bara vara att köra. Risken att springa vilse är liten. Kolla kartan först och följ sedan de röd-vita banmarkeringarna.
Lägg märke till att du kommer att springa samma sträcka två gånger på vägen till och från Hällomsberget. Sedan viker du av mot Klippstugan. Förhoppningsvis är det tydligt markerat med plastband just där. Samma sak gäller korsningen där banan för 21 kilometer och 13 kilometer delar sig österut mot Timråstugan och västerut mot Uvbergsstugan. Själv tar jag med mig den här morgonen som ett skönt minne. Ett tunt lager pudersnö på stigarna, som florsocker på en semmelbulle. Frasande marängmossa, gnistrande sol och en himlen så blå som bara himlen kan vara. Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare, men där ute slog det mig att banan är tuff. Ta det lugnt och gå där det känns rätt, är mitt råd. Om du springer i helgen, så kommer du nog att få uppleva samma sköna vinterkänsla som jag. Nästa helg blir det betydligt varmare, enligt SMHI:s tiodygnsprognos. Över tio grader och löpning i t-shirt, ser det ut som just nu.
Du kan läsa mer om loppet här, här, här och här. Följ End of Season Trail på Facebook.

Håll Fjärdenrundan öppen, tack!

Fjärd till fjärd, Fjärdenrundan, Selångerfjärden runt ... Kärt barn har många namn. Tyvärr har det uppstått ett lite olyckligt hinder på vägen. Vid järnvägsbron i Bergsåker var det tidigare en spontan övergång för alla fotgängare, hundägare och löpare som ville ta sig över till sörsidan av Selångerfjärden eller tvärtom. Men så satte Trafikverket upp ett staket.

Stäng inte promenadstråket med staket.

På sätt och vis är stängslet vid övergången rimligt. Passagen var inte bra som den var. Tyvärr blev den inte bättre nu. Staketet har trampats ned och folk går där som förut. Ett typexempel på misslyckad samhällsplanering. Bommar du igen på fel ställe skiter folk i det (ursäkta uttrycket) och går där det känns rätt. Placera ett övergångsställe fel och folk genar över gatan. Går där de tycker att det är mest lämpligt, trots trafiken. Klassikern är gångvägen som dras på fel ställe. Då uppstår alltid naturliga alternativ, så att säga. Som fotgängare har vi helt enkelt energieffektiviseringen i vår DNA. Faktum är att vi gärna väljer den genaste vägen även nä'r vi är ute och tränar, i syfte att göra av med energi. Så är det bara. Gilla det eller inte. Alternativet till att gena över järnvägen i det här fallet är att gå ner till Tegelvägen och gå under järnvägsviadukten. Några gör det. De flesta inte, gissar jag. Och eftersom det nu är på det sättet så tycker jag att Trafikverket borde lyssna och lösa övergången på ett trafiksäkert sätt. Mitt förslag är att sätta upp signaler och en sluss för fotgängarna, som i Nacksta. Antagligen kostar det en slant, men som det är i dag är det bara fel och farligt. Övergången i Nacksta används dagligen av hundratals personer. Mig veterligen har det inträffat en olycka på platsen. Håll Fjärdenrundan öppen.

Så här går det att lösa övergången vid järnvägsbron i Bergsåker.

Antastade en kvinna på stan

I morse träffade jag på den här kvinnan på stan. Jag kom springande på Rådhusgatan efter att ha vänt nere i hamnen, halvvägs på Fjärdenrundan. Hon genade över gatan, kollade in mig och sa "jag springer också". Sedan försvann hon joggade ned för Thulegatan. Jag kunde inte låta bli att springa i kapp henne. Nyfiken tog jag tog fram kameran och filmade när vi joggade tillsammans på Kyrkogatan. Hon är ett levande bevis på att det är bra att springa. Hon föddes i Asmara, Eritrea, som är en av världens vidrigaste diktaturer, och har bott i Sundsvall i tjugo år.

Ny karta till End of Season Trail

End of Season Trail

I dag kändes det då inte som att det bara är två veckor kvar till End of Season Trail. Hösten var som allra vackrast. Sol, blå himmel och sprakande höstfärger. Samtidigt kan det hända mycket på två veckor. Vi har sett snö i slutet av oktober förr. Låt oss hoppas att vi slipper det den 26:e. Nu ska det i alla fall gå att testa banan för den som är sugen. Jag och Lars har pysslat ihop en karta som bör vara lite mer användbar än den förra. Jag lägger ut den på End of Season Trail-sidan på Facebook.

• Röd markering är gemensam för 13 km och 21 km
• Blå markering gäller för 21 km 

Kartan kommer att finnas till hands på papper på startdagen för alla som vill hålla den i handen under loppet. Däremot kommer det inte att vara nödvändigt med karta för att hitta. Banan kommer att vara snitslad med röd-vita plastband. Observera att vi ännu så länge inte hunnit snitsla hela banan. Själv hoppas jag på att komma i väg på en tur under söndagen. Antagligen blir det en kortare runda. Inför loppet kommer vi att gå ut med lite mer information om vad som är bra att tänka på inför starten den 26 oktober. Ha det gott så länge.

Sarva, Inov 8 eller Icebug? Så tycker jag

Inov-8 Oroc.

VJ Sarva D'vil.

Vi har haft fint skobesök här hemma av Sarva och Inov. Ett par fick åka hem. VJ Sarva D'vil var för smala för Karins fötter. Inov-8 Oroc fick stanna. Därmed avslutade vi också ett par veckors vridande och vändande på den eviga skogåtan - vilka är egentligen bäst? Egentligen? Mina egna dojor, ett par Icebug Spirit OLX, är på väg in på tredje säsongen. Jag håller dem högt. Kvalitet in i minsta detalj. Gillar särskilt den viktiga dubben placerad under hålfoten, som kan vara skillnaden mellan säker löpning över en blöt stock och en otäck olycka. Jag har sprungit hur långt som helst och hittills bara förlorat en dubb. Först nu börjar de bli snedslitna. Får duga över vintern, men sedan är de färdiga. Jag längtar inte efter att bränna en tusing på nya, men helt tråkigt är det ju inte heller. Minns när jag köpte ett par Icebug Anima på rea för några år sedan. Jag kunde inte hålla mig, utan drog i väg direkt när jag kom hem. Här kan jag tillföra lite väsentlig information till dig som är i valet och kvalet. Anima är inte alls av samma kvalitet som Spirit. Mina rämnade. En rispa från något vasst i skogen blev ett stort hål. En kvalitetsmiss, helt klart, som inte verkar vara blivit löst av den svenska skofabrikanten. Som sagt, jag gillar verkligen mina Spirit OLX. Men efter att ha känt lite på Sarvan, som fått mycket goda vitsord av en bekant, så kan det kanske bli märkesskifte för mig ändå. Sarvan är billigare. Dessutom har Icebug gjort om Spirit OLX, utan garanti för att skon blivit bättre. Känslan är att Sarva D'vil är en mer ombonad sko, utan att vara så särskilt mycket klumpigare. Vi får se hur det blir i vår. Utbudet är ju enormt. Att Inov-8 Oroc inte känns som ett val för mig, trots de fantastiska egenskaperna i form av låg vikt och följsamhet, är den klena metalldubbningen. Jag tror att de säkert funkar perfekt för det allra mesta. Men jag kör bara med ett par trailskor åt gången, av ekonomiska skäl, och då vill jag ha ordentliga spikar. Så de så.