Fjärd till fjärd och ÖS Trailen 2015 - ett nytt lopp och ett som kan bli

För en mer detaljerad karta: Klicka här

Nyss hemkommen från Göteborg med mycket spring i benen. Lusten tog överhanden och nu har jag äntligen mätt upp distansen fjärd till fjärd. Med lite finjustering blir det exakt en halvmaraton och jag kan inte släppa tanken på att det bör (måste?) bli ett lopp. En lättsprungen halvmara med gott om vackra vyer. Från kyrkoruinen i Selånger via den lummiga gångvägen längs ån in mot Åkroken, genom Stenstan, vidare längs Södra kajen, över Sundsvallsbron och så tillbaka. I mitten av juli finns inte någon konkurrens i tävlingskalendern. Någon som är sugen på att arra med mig? Vi återkommer om det i så fall Ett annat nytt lopp, som blir av inom kort, är det här: ÖS Trailen 2015. Fråga mig inte vad ÖS står för. I alla fall inte om det betyder något annat än ös. En reflexbana runt Hovberget, Alnö, över 10 kilometer den 10 november med egen tidtagning är vad det är. Ett kul initiativ av Stefan Eriksson. Som sagt - vi har något på gång i Sundsvall! Idérikedomen och entreprenörsandan flödar i löparspåren.

Hovberget tas bäst i mörker.

Helgen i Göteborg var bra, men någon löpning blev det inte. En given runda hade förstås varit mellan Götaälvsbron och Älvsborgsbron. Så blev det inte. Jag sörjer inte att jag vilade upp lusten till idag istället.

"Vi har något på gång i Sundsvall"

Enda tråkiga grejen med att springa i mörker är att bilderna blir rätt dåliga.

Den 4 maj publicerade ST.nu en artikel jag skrivit med rubriken "Alla loppen du ska ha koll på" (underförstått i Sundsvallsområdet i sommar) - en lång lista med löpartävlingar inte längre bort än cirka en timmes resa från Stora torget. Listan inkluderade inte nya Stenstansloppet eller Härnö Trail, som vid det laget fortfarande var okända storheter Fågelberget Night Trail, som vi sprang för andra året i rad i torsdags, hamnade också utanför. Inte ens klimatförändringen rår på det faktum att den 15 oktober fortfarande är höst. Dessutom fanns förstås inte Sidsjöns Winterrace med eftersom tävlingen redan var avgjord. Slutsatsen, när allt ska summeras, är att löpningen aldrig varit bättre än idag just här. Att End of Season Trail inte blir av i år är väl det enda möjliga avbräcket, som jag själv får ta på mig. Samtidigt blev ju rundan på Fågeln en väldigt värdig avslutning på tävlingssäsongen. Kolla in den här filmen om du vill se mer:

Klicka här:

Banan på Fågelberget är snudd på optimal. Först uppför i fem kilometer och sedan nedför fem. Stigarna är fantastiska, särskilt på baksidan av berget. Att springa där med stjärnhimlen ovanför grantopparna är, som du hör, en stor upplevelse. Underbar löpning. Nu väntar ett löparevent till innan hösten glider över i vinter. Den 14 november deltar jag i Run for your life genom Sundsvall. Run for your life är inte bara löpning, utan en manifestation där flera tusen deltagare vill visa att vi är beredda att ta alla de viktiga steg som krävs för att vi ska kunna hantera vår planets viktigaste framtidsfråga. Stafetten bär hela vägen till Paris och klimattoppmötet COP21 - mer än 4000 kilometer i över 20 dagar. Vi blir ett stort gäng i Sundsvall, med bland annat flera löpare från Internationella löpargruppen. "Vi har något på gång i Sundsvall", som en av de andra deltagarna i Run for your life sa vid fikat i SOK-stugan efter Fågelberget Night Trail.

Start med nummer 11 på bröstet. I mål som nummer 19. Här är resultatlistan:

Han syftade nog främst på tävlingarna i Sundsvall, en samling mer eller mindre unika lopp som inte många andra delar av landet kan visa upp, och på engagemanget. Deltagarantalet i Deltaterrängen, lyfte min löparkompis fram som bevis. Och visst, en löpartävling mitt i veckan som lockar flera hundra i åldrarna från barn till min ålder och äldre, är ett kvitto på maxat löparintresse. Visst har vi något på gång, det tycker jag också. Nästa år blir det ännu bättre. Läs mer här under hösten och vintern så får du se.

Härnö trail sjukt tufft och vackert som få

I mål efter 21,2 kilometer. Martin Nissar till vänster. Jag blundar till höger.

Dagens fråga måste ha varit: vad var vackrast? Dagens påstående: vilken sjukt tuff bana. Härnö trail höll helt enkelt vad loppet lovade. Läs mer om det här. Vad som var vackrast får sitt svar längre ned. Först några ord om banan. En trailhalvmara är svår att göra mycket tuffare än så här i vår del av landet. En stor del obanad terräng, och som någon skrev i ett kommentarsfält på Facebook "imponerande med så många underlag i ett och samma lopp"; klappersten, berghäll, myr, stig, väg, mossa, stock och sten, ängsmark, sandstrand, slalombacke, även om det kanske inte är ett underlag i sig, men ändå,

Try it, You´ll like it.

till och med en stump asfalt, tack och lov en kort. Själv lyckades jag även få med ett snår med vresrosor i floran av tänkbara underlag när jag tog mig upp i skogen igen efter svängen nere på Smitingens havsbad. En väldigt varierad bana, helt enkelt. För att inte tala om kuperad. Och teknisk. Kanske för teknisk för att locka fler än de riktiga entusiasterna. Jag ramlade minst en gång, men behöll i alla fall jag skärpan i de brantaste partierna. Stundtals helt vertikala, ospringbara och mer som bergsklättring. Allt i strålande sol. En fantastisk bana och en lika fantastisk dag. Även jag är imponerad, eller som Martin Nissar sa "jag tycker det var roligt". Jag håller med om det också. Min sambo, Karin, sprang 8,6 km.

Min Karin.

Hon såg spurtstriden på den långa sträckan, fotade och lyssnade på Jonatan Palm, Kumla SF Friidrott, som enligt uppgift var "sjukt snabb i spurten" och vann (1:57.41). Han summerade loppet ungefär så här: "Vet inte om jag skulle kalla det trail, mer stone and rocks".

Jonatan Palm, till höger, vinnare. Erik Viklund, till vänster, tvåa. 

Alice Hugosson, snabbast på damsidan.

Precis så. Själv tog jag mig i mål som 16:e gubbe (2:24.47). Inte illa för en gammal journalist, som jag brukar säga. Jag var fem minuter efter Alice Hugosson (2:19.09), Sundsvallsorienteraren som tävlar för IFK Lidingö SOK, och blev bästa tjej. Hela resultatlistan hittar du här. Vi hade en fantastisk dag de flesta av oss, det tror jag att jag törs påstå. Jag hörde inget annat i start- och målområdet på Vårdkasen. Gratis kaffe. Korv för en femma. Kanelbullar. Mer sol. Och i målfållan gick snacket om vad som egentligen var vackrast? Kommer till det, som sagt. Till och med Härnösands kommunalråd, Fred Nilsson (S), var där. Dock inte som löpare. Han förstörde inte
heller stämningen, trots att han lånade mikrofonen. Tvärtom. Han sa bra saker om att vi har ett gemensamt ansvar att se till att de många människor som kommer till vårt land just nu som flyktingar får en bra start. Föreningarna har ett särskilt viktigt uppdrag. Fritiden för den som väntar kan bli tom. Då är det viktigt att vi bjuder till och gör dem delaktiga. Jag håller med. Så till svaret på frågan om vad som var vackrast? Jag bjuder på en känsla. Efter cirka tio kilometer börjar utförslöpningen ned mot Smitingens havsbad. Metalldubbarna raspar mot graniten, Jag sätter av ned mot havet. De släta klipphällarna har djupa, skålformade gropar. Spår av inlandsisens lek med stenar. Från toppen är utsikten magnifik. Vid foten av berget krymper stegen till trippande över klapperstensfältet. Sedan ett kliv ut på stranden. Från sten till porös, glidande sand. Jag ser ut över havet. Ljuset är vitt, vågorna höga, skumkammarna forsar där vågtopparna bryter och vattnet rullar in mot stranden. Jag kastar upp armarna i luften. Jag vrålar något. Just då är jag en vinnare. Vilket underbart ögonblick. Ett traillopp som möter havet är något extra. Bara för det delar jag Johanna Bergmans länk som beskriver hur det kan vara när solen inte skiner som den gjorde idag. Men i alla fall, om det här var en testomgång, och det nu är fråga om Härnösands Orienteringsklubb och Öbacka löparklubb ska gå vidare med ett nytt lopp nästa år, så är svaret givet. Kör! Möjligtvis kan ni stryka slalombacken, även om den också har sin tjusning som slutkläm efter 20 kilometer ovanligt tuff löpning. Jag kommer tillbaka.

Bob hund och löpning - revolution på gång

Löpning och Bob hund har kanske inte något solklart samband. Möjligen är jag själv en snedkoppling mellan dessa storheter. Jag har följt bandet på distans sedan mitten av 1990-talet. Ramlat in på några konserter, omfamnat det under perioder, glömt bort det under andra. Så på konserten på Pipeline i Sundsvall igår föll allt på plats. Jag var lika svettig som efter en löprunda när bandet klev av scenen och vi vacklade ut ur mörkret medan resten av publiken försökte klappa och stampa fram fler extranummer. Jag kan bekräfta att Bob hund är Sveriges bästa liveband. Att allt rörde sig under spelningen. Kroppen, tankarna och känslorna. När jag sprang i morse tänkte jag intensivt på att jag måste berätta om det. För Bob hund har en lösning. Att vi är fallet, knepigheten som bandet har ett alldeles eget sätt att dyrka upp. De är verktyget vi kan använda för att plocka de onda blommor, som blommar i vår tid. Nu är det slut, nu får det räcka. Rean på våra själar är över. I mer än två decennier har Bob hund utvecklat sitt koncept, sitt konstprojekt förklätt till popmusik. Thomas Öbergs texter, hans förmåga att träda fram i utrymmet mellan scenen och publiken, ta våra händer och leda in oss där, in i Bob hunds värld, det är, vad ska jag säga, en stor upplevelse. Nästan en passagerit, en transcendens. Förra veckan hade jag möjligheten att intervjua Thomas Öberg. Han är ett geni. Du kan lyssna på hela intervjun genom att klicka här eller på klippet högst upp.  eller här för att läsa intervjun på ST.nu. Thomas Öberg berättar om vad som är drivkraften bakom bandet. Samhället har blivit mer som en Bob hundtext, säger han. Nervöst, oroligt för hur det ska gå, men också redo för lösningar bortom de schablonartade. Bandets drivkraften har alltid varit att kanalisera den framvällande frustrationen i musik istället för förvirring. Kanske är det en revolution på gång? tänker jag. Bob hund är på många sätt mer relevant än någonsin. Efter åratal av framväxande hat och ett samhälle där den ogrundade rädslan för andra börjat få fäste erbjuder de plötsligt en lösning, eller rättare sagt, så är vi plötsligt öppna för lösningen. Tiden är mogen. Något bortom det schablonartade är på väg att växa fram. Efter konserten bytte jag några ord med en bekant till en bekant, som upplevde samma sak som jag. Att Bob hund aldrig varit bättre. Allra bäst var tolkningen av Bob Hanssons dikt om flykt, som jag inte kan namnet på. Jag slöt mina ögon. Pipeline är ingen magisk plats, utan en rockklubb. Men just då var det mörka, fuktiga och trånga utrymmet just det, magiskt.  
Läs ST:s recension här:

Jakten på en bild

Jan Westerberg, ohotad etta.

Att inte springa kan vara en utmaning det också. Jag och min dotter åkte runt på cykel för att försöka ta några bra bilder på Stenstansloppet. Vi lyckades åtminstone med den på Jan Westerberg på upploppet. Han var förstås ohotad. Att han för några år sedan var en av Sveriges bästa löpare på 3000 meter hinder är fortfarande tydligt. Han saknar helt enkelt tillräckligt bra motstånd i Sundsvall på distanser upp till 10 kilometer, åtminstone när kusinerna Svanebo gör något annat än springer. Bilden på loppets fyra, Gebremeskel Elias, en av Internationella löpargruppens sex löpare i tävlingen, där han jagar hack i häl på duktige ultralöparen Johan Reunanen, som vann Borlänge Ultra 6-timmars i våras, är också okej. Gebremeskel klagade på ont i baksidan av låret, en smärta som kom precis där i Stadsbacken. Jacob Reunanen ångade i sin tur på lika besinningslöst som vanligt.

Gebremeskel Elias och Jacob Reunanen.

Många verkade nöjda efter loppet, som sticker ut med sin lite udda distans (7,5 km). 440 deltagare blev det till slut. En löparfest inramad av folkvimlet under Stenstansdagarna är vad det blev. Vädret var lika strålande under tävlingen som skyfallet sedan var blött under prisutdelningen, då ST:s 175-årskalas med den 175 meter långa jubileumstårtan regnade bort. Två tips till arrangörerna inför nästa upplaga:

• Bredda banan strax efter starten så att löparna slipper Vasaloppsträngseln på sin väg ut från Inre hamnen.
• Skippa kroken vid Kulturmagasinet, som många verkade tycka var onödig. Om banan är 7,5 eller 7 kilometer spelar mindre roll. 

Själv tackar jag för underhållningen. Jag tror att många Sundsvallsbor delar den positiva känslan med mig (eftersom jag stod över tävlingen  kompenserade jag med intervaller i slalombacken på Södra i dag, med stavar i händerna apropå Vasaloppet).

Svanebo har många skäl att skratta - Stenstansloppet blir riktigt bra

420 föranmälda och en knippe efteranmälningar gör att Stenstansloppet kan nå upp till fina 500 deltagare när det är dags för start klockan 11 på lördagförmiddag.. Då måste alla stjärnor stå rätt på himlen. Faktum är att som lotteri är vinstchanserna också riktigt goda för den  som hoppas på att vinna den nya bilen på sitt startnummer - en rätt fet mask att locka deltagare att nappa när allt kommer omkring.

Att Andreas Svanebo skulle lägga en bana som är en sämre kopia av Broloppet? När det från början var tal om att dra Stenstansloppet över Sundsvallsbron var vi några som undrade. Så fick vi se resultatet och alla farhågor kom på skam. Vår egen trailkung har ritat upp en riktigt fin stadsrunda över 7,5 kilometer som kommer att avgöras på några av mina egna favoritstråk genom stan.

Här är en länk till Stenstansloppets sida:

Det blir spännande att se täten springa in på stigen som tar vid där Ludvigbergsvägen slutar vid foten av Norra berget. Om inte Janne Westerberg, IFK Umeå, ska stå där som vinnare igen bör nog hans närmaste konkurrenter vara i rygg på honom just där. Loppet kommer nämligen att starta i högsta möjliga fart för att sedan vika av uppför Stadsbacken och vidare längs med Ludvigsbergsvägens slakmota. Det troliga är att Westerberg går stenhårt i det partiet.Resten är förhållandevis lätt löpning.

Här försvinner Ludvigsbergsvägen in i den lummiga grönskan vid foten av Norra berget - en stig som någon skämtgare valt att kalla Tommy Lindströmsväg och dessutom fått präntat på en gatuskylt. Fråga mig inte varför den gamla kriminalaren fått en egen stig uppkallad efter sig.  Här är kan loppet avgöras i morgon. Orkar någon hänga på Jan Westerberg som antagligen kommer att gå stenhårt i uppförsbacken från Norrporten arena? Har Gebremsekel Elias häng så blir det en kul fajt.

När löparna väl är ute på stigen får de inledningsvis andrum i den svaga utförslöpan. Sedan bär det av uppåt igen i ett par korta, men rätt branta knixar. När löparna ramlar ut ur klorofyllen på andra sidan så är det utför igen. Där lär det gå undan i utförslöpan hela vägen ned mot den fantastiskt fina strandpromenaden utmed Selångerån fram till mål i Inre hamnen.

Här går banan in på strandpromenaden efter Selångerån. Här kommer det att gå undan.

Gebremeskel Elias och Janne Westerberg.

Jag träffade på Andreas Svanebo när jag hämtade ut några nummerlappar på Northcar i dag. Han såg ut att ha arbetat hårt på sistone. Att arrangera ett lopp har sina sidor. Men nöjd och glad verkar han i alla fall. Övertygad om att det här blir en snabb tävling. Dessutom går ju flera kilometer av banan genom folkvimlet på stan. Skön inramning där. Själv hoppas jag att han även lyckas få med några av stans fixstjärnor på banan. Det vore ju förbaskat kul att se en Charlotte Kalla eller Johan Olsson släntra in. Eller varför inte Svanebos egen kusin, Anders. Ett tag ryktades det också om att IFK Umeås Andreas Fahlén skulle vara med, men honom verkar ljumskarna ha satt stopp för. Då återstår Janne Westerberg som favorit, även om jag själv håller tummen för Gebremeskel Elias, 19-åringen från Bredsand, som tränar med Internationella löpargruppen varje onsdag. Den här banan passar verkligen honom. Med närmare 500 på startlistan är det också i huvudsak ett breddlopp, helt planenligt. Själv avstår jag löpningen på grund av en lättare förkylning.
Men grattis alla ni andra! Det här blir en fin tävling.

Sundsvalls stigar på toppen

Team Sundsvalls stigar: jag, Björn Knutsson, och Lars Beckman.

Jag medger att det är lite förmätet, men det är för kul för att jag ska låta bli. Team Sundsvalls stigar vann ju den första lagtävlingen någonsin i Berg till berg, 10 kilometer från topp till topp mellan Sundsvalls stadsberg, och då måste förstås bilden från prispallen toppa. Visst gjorde vi en stabil insats, för all del, men av de cirka hundra löparna deltog bara 15 i lagtävlingen. Förklarar en del, som du förstår. Men, en seger är alltid en seger. Kul hade vi. I laget deltog förutom jag själv Björn Knutsson och Lars Beckman. Alla tre i mål hack i häl - tre hårt arbetande familjefäder med genomsnittsåldern 46 år ... Jämnheten får väl sägas vara vår styrka. Totaltiden 2.42:14. Berg till berg är ett bra lopp. Kanske blir lagmomentet på sikt också den hävstång tävlingen behöver. Plats finns för många fler. Varför inte dubbla antalet löpare? Det är tävlingen mer än värd. Där hör den hemma, som en Sundsvallsklassiker på riktigt. Loppet i sig är en tuff utmaning för en vanlig motionär. Farten blir lätt för hög utför Norra berget. I år var bansträckningen brutalt vinklad nedför trapporna. Trixigt och trångt. Genom stan kändes det, som vanligt, som ett gatlopp. Där brukar jag själv, alltid, springa krampaktigt med för hög puls, sökandes efter en fart anpassad till min förmåga utan att jag för den skull tappar alla snabba löpare ur sikte, vilket förstås är omöjligt. Först när banan lämnar gatorna och de bredare spåren och börjar klättra uppför Södra berget brukar jag börja leva igen. I år gick den här "trivseldelen" på en relativt smal skogsstig strax öster om slalombacken. Långt, segt och svettigt. Ändå är loppet i sig, när jag summerar det efter mitt tredje raka deltagande, förbaskat kul. Och ännu roligare i lag. Kanske kan Berg till berg bli en sån utmaning som arbetsplatser och kompisgäng kan behöva så här direkt efter semestern? Jag hoppas det.

Utsikt från startområdet.

Mina homies, Lars med Lantmännenkeps. Björn i den röda teamfärgen.

Mats Störtebecker, arrangör, pekar ut riktningen.

Nämen, vi är ju etta.

Väl i mål är alla rätt nöjda, som till exempel Lars.

Jan Westerberg, IFK Umeå (40:55) och Jessika Eriksson, Stockviks SF (51:17). Vinnare i herr- respektive damklassen.

Jan Westerberg med Internationella löpargruppens vassaste löpare, Gebre Elias, tvåa i Berg till berg på 43:48.