Löpning och Bob hund har kanske inte något solklart samband. Möjligen är jag själv en snedkoppling mellan dessa storheter. Jag har följt bandet på distans sedan mitten av 1990-talet. Ramlat in på några konserter, omfamnat det under perioder, glömt bort det under andra. Så på konserten på Pipeline i Sundsvall igår föll allt på plats. Jag var lika svettig som efter en löprunda när bandet klev av scenen och vi vacklade ut ur mörkret medan resten av publiken försökte klappa och stampa fram fler extranummer. Jag kan bekräfta att Bob hund är Sveriges bästa liveband. Att allt rörde sig under spelningen. Kroppen, tankarna och känslorna. När jag sprang i morse tänkte jag intensivt på att jag måste berätta om det. För Bob hund har en lösning. Att vi är fallet, knepigheten som bandet har ett alldeles eget sätt att dyrka upp. De är verktyget vi kan använda för att plocka de onda blommor, som blommar i vår tid. Nu är det slut, nu får det räcka. Rean på våra själar är över. I mer än två decennier har Bob hund utvecklat sitt koncept, sitt konstprojekt förklätt till popmusik. Thomas Öbergs texter, hans förmåga att träda fram i utrymmet mellan scenen och publiken, ta våra händer och leda in oss där, in i Bob hunds värld, det är, vad ska jag säga, en stor upplevelse. Nästan en passagerit, en transcendens. Förra veckan hade jag möjligheten att intervjua Thomas Öberg. Han är ett geni. Du kan lyssna på hela intervjun genom att klicka här eller på klippet högst upp. eller här för att läsa intervjun på ST.nu. Thomas Öberg berättar om vad som är drivkraften bakom bandet. Samhället har blivit mer som en Bob hundtext, säger han. Nervöst, oroligt för hur det ska gå, men också redo för lösningar bortom de schablonartade. Bandets drivkraften har alltid varit att kanalisera den framvällande frustrationen i musik istället för förvirring. Kanske är det en revolution på gång? tänker jag. Bob hund är på många sätt mer relevant än någonsin. Efter åratal av framväxande hat och ett samhälle där den ogrundade rädslan för andra börjat få fäste erbjuder de plötsligt en lösning, eller rättare sagt, så är vi plötsligt öppna för lösningen. Tiden är mogen. Något bortom det schablonartade är på väg att växa fram. Efter konserten bytte jag några ord med en bekant till en bekant, som upplevde samma sak som jag. Att Bob hund aldrig varit bättre. Allra bäst var tolkningen av Bob Hanssons dikt om flykt, som jag inte kan namnet på. Jag slöt mina ögon. Pipeline är ingen magisk plats, utan en rockklubb. Men just då var det mörka, fuktiga och trånga utrymmet just det, magiskt.
Läs ST:s recension här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar