Störtebecker: så lite asfalt som möjligt nästa år

Perspektiv från glasspinnen 45 minuter före start ...

... och nu kör vi om en minut.

Mats Störtebecker, ägare till gymkedjan
Moove och arrangör.

125 på startlinjen. Först stig och grus ned mot Norrliden. Sedan ren asfaltsplåga utför Stadsbacken till Ludvigsbergsvägen. Därifrån ned mot Tonhallen via en kort stig och så asfalt igen till campus Åkroken och fantastiska 3:30 per kilometer med åtta kvar. Efter universitetet kommer verkligheten i kapp i höjd med järnvägen. Tunga ben upp mot Sidsjön, rundning av västra sjöänden och sedan i promenadfart upp för slalombacken innan det lättar igen på toppen. Sedan blir det ny fart i riktning mot milspåret mot toppen av Södra berget. Så slutligen ett ärevarv före målgången på Ängen. Där är själva poängen - i årets upplaga av Berg till berg. Omgången var den näst bästa hittills av de tre som Mats Störtebecker och gänget på Moove arrangerat sedan de startade den här traditionen 2012. I fjol var sträckningen bättre, tycker jag. I alla fall passade det min sluggerstil bättre. Jag gillar ju att gneta i slalombackarna och Södra berget, som vi tog i fjol, är lite maffigare än Sidsjöbacken. Efter dagens omgång pratade jag en stund med Mats Störtebecker. Han är förstås nöjd och konstaterar samtidigt att nästa års utmaning blir att hitta en bana som går på så lite asfalt som möjligt. I år var det ovanligt mycket. Själv tror jag att han och de andra kan hitta en förhållandevis asfaltsfri sträckning via Esplanaden och Grevebäcksparken. Om ett år får vi se. Som vanligt är banan hemlig till startdagen.

En annan grej jag gillar med Berg till berg är den sköna stämningen vid målgången på Ängen. 2012 var det visserligen spöregn, men i fjol var det sol och i dag var det bara behagligt. Se själv:

Fok hänger runt och väntar på prisutdelningen ...

... sträcker ut sig i gräset ...

... Tomas Rex skriver autografer (!) ...

... andra, som det här lyckliga löpargänget, tar en obilgatorisk selfie ...

... och Clary Rex glider runt.

Folk hänger runt, som sagt. Småpratar. Väntar på prisutdelningen. Någon tar en kaffe och käkar godis. Tid finns, det är ju lördag. När de sista löparna tar sig över mållinjen får de applåder. Sedan kliver bergakungen och bergadrottningen upp på prispallen. Som vanligt var det Andreas Svanebo som vann herrklassen (38.38). Hela resultatlistan hittar du här:

Sundsvalls bergakung, Andreas
Svanebo, med fru, barn och hund på plats.

Amanda Bränström samlar pengar för
kampen mot trafficking. Hon stod för
dagens bästa insats, tycker jag.

Att han vinner lopp här i stan börjar nästan bli lite tjatigt. Ungefär som Gary Lineker sa om fotboll - It´s a simple game. Twenty-two men chases a ball for 90 minutes, and at the end the Germans always win. Här är det bara att byta ut Tyskland mot Andreas Svanebo. Tyvärr blev det ingen duell mellan honom och SM-guldmedaljören Ababa Lama, som av någon för mig oklar anledning inte kom till start. I damklassen gick Elin Widegren i mål som etta. Hon sprang in på 49.46, en minut före mig. Jag tycker annars att det var Amanda Bränström som stod för dagens bästa insats. Hon springer för att samla in pengar till organisationer som jobbar mot det vidriga utnyttjandet av människor, som med ett annat ord kallas trafficking. Hittills har hon samlat ihop 8 300 kronor. I dag sprang hon i mål med änglavingar på ryggen. Bra jobbat! Om du är intresserad av hur du ska göra för att skänka en slant till det här behjärtansvärda ändamålet så kan du titta på det här:

Leka i geggamoja får ni göra i Stockholm

Uvberget.

En spillkråka ringer skarpt som en gammal telefon när den flyger förbi under mig. Den liksom guppar fram genom lufthavet med sin röda hätta, som kardinal på rask promenad genom Vatikanen. Nej, jag har inte rökt på. Jag står på Uvbergets "Hylla". En plats att njuta av. Spillkråkan var antagligen på flykt, tänker jag. Strax innan hackspetten drog förbi bröt en rovfågel tystnaden med några vassa "kirr". Antagligen en hök av något slag.

För oss med ungar i traktens scoutkår är "Hyllan" ett begrepp. Där har dom sina lägerbål, som en uråldrig tradition. Vid foten av berget ligger Hulitjärnen. Den nästan cirkelformade tjärnen syns där nere som en svart pärla, eller en spegel, eller ett öga att skåda djupt i. Ingen metafor är sämre än någon annan - 60 meter djup är den och inte större än att du lätt simmar runt den en sommardag om du har lust.

Uvberget stupar uppenbarligen lika brant under vattenytan som ovanför och upp till toppen ska vi den 15 november. Precis som jag skrev i förra inlägget om End of Season Trail så jobbar vi med en ny bansträckning. I fjol hade vi inte med slingan upp mot "Hyllan". En liten miss kanske. I år kommer den i vart fall med, men om det blir i början eller slutet av loppet vet vi inte. 140 meter stigning under de två första kilometerna eller två sista? Visst är det en smaksak?Ytterst beror det ändå på hur Uvbergsslingan passar ihop med resten. Att det inte blir någon 21-kilometersslinga är däremot helt klart. Visst kan även jag sakna distansen, men det finns många skäl till att det blir så här. Jag ser också en fördel med att vi slipper rusa fram och tillbaka upp, eller ned, beroende på hur man ser det, till Laggarberg. I morgon är det race igen. Dags för Berg till berg. Loppet är svinjobbigt och redan klassiskt i min lilla värld. I en stad där stadsbergen spelar en så framträdande roll som Sundsvall är det förstås självklart med en löpartävling mellan topparna. Berg till berg-arrangörerna på Moove jobbar lite olikt oss, det vill säga Lars Martinsson och jag. I Berg till berg hålls bansträckningen hemlig in i det sista. Precis som Tjurruset gör i Stockholm. Ett smart sätt att behålla intresset. Först i morgon, lördag, på startdagen får vi veta vad de hittat på den här gången. Apropå Tjurruset. Någon påstod i ett kommentarsfält på Facebook att End of Season Trail verkar supermesigt jämfört med Tjurruset. Men det är nog bara ett missförstånd. Vi sysslar med terränglöpning här uppe. Leka i geggamoja får ni få göra i Stockholm ; )

Dags att tänka på End of Season Trail 2014

Sol, blå himmel och gröna blad. Jag kan garantera bistrare förhållanden den 15 november då vi springer End of Season Trail 2041 i skogarna runt Uvberget i Sundsvall.

Vi är i slutet av augusti, helgen innan lön. Sommaren ebbar ut och plånboken är tom. Vad kan vara bättre då än att pricka in End of Season Trail i tävlingskalendern den 15 november, loppet som är helt gratis? Jag och Lars Martinsson har börjat röra på oss. I går ägnade jag fem timmar i skogen åt att märka upp stigar och fundera. Jag har på känn att vi kommer att dra om delar av banan. Stormen Ivar och de efterföljande skogsmaskinerna har möblerat om i naturen. Detaljerna kommer senare. End of Season Trail är unplugged. Utan eller med egen tidtagning. Utan nummerlappar eller priser. Däremot garanterar vi att det blir skitigt och kul, även om det sistnämnda hänger på deltagarna själva. Vad vi erbjuder är en avancerad trailbana med inslag av off-trail, en karta, ett start och mål och en stuga där du kan värma dig, byta om, ta en fika och umgås. Man skulle kanske kunna säga att det är ett uppgraderat träningstillfälle. Samtidigt är loppet avslutningen på Sundsvall Trail Tour, som går i fem deltävlingar där det senaste loppet var Drakloppet. I år ligger End of Season Trail ett par veckor senare än i fjol. Vissa vädermässiga risker följer förstås med datumet. Snö? Tja, du kan ju se det som en stämningshöjande faktor. End of Season Trail är lite rock ´n roll. Här kommer ett bildsvep från i går.

Önskar vi får se fler sådana här snitslar när skogsägarna planerar sina avverkningar. Jag undrar hur stor del av den trolska naturen runt Ottsjön som kommer att gå fri från nästa kalavverkning?

Naturen har sin gång. I det här fallet på en spång. För varje år tar den ett steg närmare sitt ursprung. När vi springer över den så tar vi det lugnt, tycker jag. Inga olyckor. 

En vanlig bild av svensk natur. Om Medelpad var en räv, så skulle vi gissa på skabb. Naturen är fläckad av enorma avverkningsytor. Här växte det en gång en magnifik skog. 

Ditåt ska vi.

Erbjudandet gäller inte den 15 november (hoppas jag).

På väg upp mot Klippstugan följer banan den gulmarkerade leden. Kom i håg det!

En och annan mäktig fura växer det ännu i Sundsvallstrakten. Har du tid så stanna till och ge den här en kram den 15 november.

Mmm ... Klippstugan 2,5 kilometer, gissar jag. 

Vackert förfall. Men se upp, vi vill inte se några fall och benbrott.

Tänk om, tänk om vi bara kunde bjuda på sådana här stigar genom hela loppet. Då hade Sundsvall varit ett internationellt traillöpningseldorado. Mitt råd är att du ska njuta av stigarna så länge du kan. Snart kan de vara ett kalhygge.

Som sagt,  njut ...

... för snart kanske det går en skogsbilväg där du står, på väg mot nästa föryngringsyta.

Drakloppet 2014 och en fråga om tajming

Per Jangdal och Roger Hugosson kan vara nöjda med arrangemanget, men har en del att fundera på. Vilken väg är rätt för att nå 500 på startlinjen i Drakloppet 2015?

Läste nyss ett inlägg på Facebook om att hösten har kommit till Sverige. I alla fall till Kebnekaise. En snabb nätkoll bekräftar. Medeltemperaturen ska ligga mellan noll och tio grader fem dagar i följd och det har den tydligen gjort i Tarfala, enligt TT. Drakloppet är inget hösttecken. Däremot en signal om att sommaren inte har så många veckor kvar i Sundsvall heller. För fyra år sedan sprang jag i toppluva. I går var det lika vackert, men varmare. En fantastisk sensommarkväll. Solig. Mild. Lite svalt i skogen. En temperatur som ändå höll svettningen under kontroll. Men kanske är det ändå ett problem att Drakloppet går i augusti? Konkurrensen mellan trailloppen kan i vilket fall inte bli hårdare än nu. Frågan bör i alla fall ställas av Roger Hugosson, tävlingsledare för Drakloppet, som hade all anledning att vara nöjd med arrangemanget i går. Näst intill perfekt. Ändå var vi "bara" 260 som startande, barnklasserna inkluderade. Både E4-loppet och Ica-loppet drar det dubbla i Sundsvall. Och det trots att Drakloppet bjuder på en så mycket större löparupplevelse. Om tävlingakalendern är full, så betyder det också att plånboken kan bli tom. Startavgifterna är på sina håll hutlösa. En efteranmälan till Drakloppet kostar 400 kronor. En skapligt slant men bara en tredjedel av Axa Fjällmaraton, som gick loss på det tredubbla under helgen som gick. Axa kör dessutom lopp en hel vecka i sträck. Till helgen är det dags för Skutan runt i Åre. Sista helgen i augusti är det Ramundberget Challange. Inget av loppen lockar så många som Axa, men de drar folk och är definitivt inte gratis. Hemma i Sundsvall slåss dessutom Berg till berg om uppmärksamheten under samma helg. För att ta dig mellan Sundsvalls båda stadsberg får du betala 300 kronor om du, som jag, brukar vara lite sent ute. Och som om det inte räckte så är det premiär för Höga kusten trail den 6 september. Där får du hosta upp 690 kronor för att ta dig 43 kilometer genom det ångermanländska världsarvet. Frågan är väl om det inte vore rätt väg för Drakloppet att byta månad? I juli går det knappt några lopp alls. Jag som sprang i går tycker i vilket fall att Drakloppet är värt varenda krona. Halvmaran är tillräckligt avancerad för att vara en utmaning. Och med tre distanser att välja på så finns det gott om plats för ett bredare startfält.   

Trailben.

David Holmberg slutade trea. Martin Hammarberg två.

Andreas Svanebo i mitten sprang hem halvmaran på 1.27.46. Rätt överlägsen när allt kom omkring. Ellinor Kempe i förgrunden.

Utsikt från bakre startled.

Jag och Johannes Höglund. 2.06.51 respektive 2.03,11.

Samling på Stora torget före start.

Marlene Wikberg, Nordic Military Training.

Martin Nissar och Pessi Liukkonen. I bakgrunden Catarina Ljungberg.

Och så resultatlistan.

Myrintervaller under ledning av en trailkung

Förväntansfulla kursare väntar på sitt första intervallpass på myr.

Tur i oturen. Karin var anmäld men fick förhinder. Då fick jag ta överraskningsdelen på hennes traillöpningskurs med Andreas Svanebo - intervaller på myr (nu har jag avslöjat det och nu får Andreas hitta på något nytt till nästa gång). Jag brukar dra mig för att springa intervaller eftersom det är så jobbigt. Jag är trots allt snart 45. När det blir av väljer jag en backe. Men myr, riktigt kul. Bara snö är lika skonsamt. Fast en gungande myr under fötterna är mysigare. Vi körde 25 minuter i två block med ett par minuters vila där emellan. Varje intervall en minut, med 40 sekunder hög puls och 20 sekunders återhämtning. Åska och spöregn höjde stämningen. Riktigt norrländskt ska det vara. När Andreas Svanebo joggade upp bakom en av kursdeltagarna för att sporra, så kom jag ifatt dem. Naturligtvis kommer jag att minnas det som den där gången då jag sprang i kapp Andreas Svanebo på myren ... Spread the word. Vi avslutade med stafett. Vill du springa själv på en myr och söker en lättillgänglig, så hittar du den här om du utgår från vallabodarna på Ängen och springer cirka 1,5 kilometer i riktning mot NTO-stugan. Du hittar den på vänster sida. Bara sömn är bättre vila för hjärnan. Efteråt berättade Andreas Svanebo om sin debut som ultralöpare i Kullamannen, Skåne, förra veckan. Loppet är 56 kilometer. Johan Lantz vann. Andreas Svanebo sprang in på 4.28. 
Andreas Svanebos story om debuten i Kullamannen kan du läsa här:
Nu verkar det som att Sundsvalls trailkung siktar på att ta tillbaka rekordet på Axa Fjällmaraton. Fjolårsvinnaren Anders Kleist är visst skadad.
Här kan du läsa mer om skadeläget i Anders Kleists blogg:
Vi får se hur det går.

Stilstudie.

Japp, det gick ju det här också.

Skogen#1: Checkpoint 106

Martallar.

Vissa går på krogen. Andra fördrar skogen. På cykelavstånd från centrala Sundsvall ligger checkpoint 106, en Hitta ut-kontroll på toppen av ett flackt berg i närheten av Allsta. Idén att tillbringa lördagsnatten där var inte min, men jag är lätt att övertyga. "Ta med kniv, elddon, något att äta, en flaska med etikett, brandfilt och en historia att berätta om något som förändrat ditt liv". Jag tackade ja. Därför sitter vi tillbakalutade vid brasan och beundrar utsikten över västra Medelpad vid åttatiden lördagen den 31 maj, sex män i 40-årsåldern. "Fan vad mycket skog det är", säger någon. Frågan är varför vi längtar ut i naturen?

Christoffer och Pessi.

På berget.

Anders

Vi lever på den östra ytterkanten av Tajgan, barrskogsbältet som sveper över norra halvklotet och täcker Skandinavien, Finland, Ryssland och Kanada, som ett mörkgrönt hav. I Medelpad finns bara små öar kvar av den ursprungliga Tajgan. Här har vi den svenska skogsindustrins hjärtland. Visst susar skogarna fortfarande, vi har gott om träd, men vinden viner inte genom grenverken på särskilt många gammelgranar. Träden är unga. Tanken svindlar. Hur såg den här naturen ut före industraliseringen? Antagligen mäktig. Överallt död ved. Lavar. Tusenåriga träd. Enorma stammar. Vid 106:an är det mest fråga om planterad skog. Fortfarande lockar den. Men vi vet att i Sundsvall växte den moderna skogsindustrin fram. Här såg man såg vid såg varthelst man såg när det begav sig. Här såg baggböleriet dagens ljus och här festade träpatronerna för sina nyvunna förmögenheter på konjak och champagne på Knaust, precis som klipparna på Stureplan och Wall Street gör på sina lyxkrogar. Här i Sundsvall fanns kapitalet och den sluga taktiken att lura småbönderna på skogen. Här omvandlade sågverksägarna de månghundraåriga träden först till sågtimmer och sedan till massaved. Här strejkade också sågverksarbetarna redan 1879 för bättre villkor. Där vi sitter på berget växer martallar, som kan ha fått växa naturligt tack vare sin relativa otillgänglighet. Men på sluttningarna nedanför är timret avverkningsmoget. När som helst kan det vara borta. Antagligen kommer en avverkningsanmälan så snart det stormfällda virket från Ivar forslats bort ur skogen och virkespriserna stigit till rätt nivå igen. Då blir träden pengar, men inget blir sig likt igen. Inte på länge. Och den dag då magin är tillbaka så är vi redan döda.

Pessi och Simon.

Blåbärsskogen.

När solen går ner skickar den en reflex från masten på Malungsfluggen som träffar oss på berget samtidigt som guldgul våg av kvällsljus rullar ut över skogshavet ned mot kusten där Njurunda kyrka står som ett riktmärke i jordbruksbygden. Jag tror att svaret på frågan om varför jag längtar ut i naturen finns den bilden. Jag bär på en slags ekologism, en idé om vår ursprungliga plats i skapelsen, är en obotlig naturromantiker som tycker att naturen har ett värde i sig och att vi har en skyldighet att också bevara. Jag brukar tänka att när jag ska dö, så ska jag göra det i en granbacke på våren. Solen ska värma och det ska lukta skog. Där i backen ska jag lägga mig och bli en del av träden. Men det är då det.  

Natt.

Hundliv i skogen

Karlssonrundan. Klicka här för en större bild.

Jag har varit med på ett par långrundor med hundsällskap förut, men i går var faktiskt första gången som jag sprang helt själv med hund. Rundan ser du ovan. Drygt en mil med stopp på Fågelberget, Södra berget och Sidsjö. Karlsson heter sällskapet. Åtta år, golden retriver och en fantastiskt fin kompis.

Fågelberget.

Södra berget.

Sidsjö.

Ryktet säger att Karlsson brukar tröttna efter fyra kilometer. Förklaringen är nog att han egentligen är en skogslöpare, som rynkar på nosen åt vanliga löparspår. Runt Södra berget hade han inga problem med att pinna på. Han liksom bad om att få springa vidare efter att ha pausat med vila och vatten. Selen på och så i väg. Karlsson stannar ett par dagar till. Jag kommer att sakna honom. Med en hund hemma har man i alla fall inga problem med att få med sig en löparkompis. Ute i skogen visade han också att han är en meriterad viltspårare. Han fick chansen att följa upp ett intressant doftspår och drog i väg över ett hygge. Så fort att jag hade svårt att hänga med. Till slut fick jag avbryta när snåren blev för täta och risken uppenbar för att vi skulle trassla in oss. Härligt sug i den nosen.

Ett riktigt hundliv.

På grund av tidsbrist har jag inte summerat Sidsjöloppet ännu. Helt kort bara: det var en riktigt bra och välarrangerad tävling. Synd på vädret bara. Det bör kanske sägas att en förklaring till att tiderna inte blev bättre på milen är att distansen var något längre än 10000 meter. Cirka 10340 meter. Över 10000 meter torde klockan alltså ha stannat på cirka 37.50 vid målgången för vinnaren i herrklassen på den tungsprungna banan där den sega backen upp till Grodtjärn blev utslagsgivande. Resultatlistan hittar du här: Vi hoppas på bättre väder nästa år och kommer tillbaka. Kanske med Karlsson?