Skogen#1: Checkpoint 106

Martallar.

Vissa går på krogen. Andra fördrar skogen. På cykelavstånd från centrala Sundsvall ligger checkpoint 106, en Hitta ut-kontroll på toppen av ett flackt berg i närheten av Allsta. Idén att tillbringa lördagsnatten där var inte min, men jag är lätt att övertyga. "Ta med kniv, elddon, något att äta, en flaska med etikett, brandfilt och en historia att berätta om något som förändrat ditt liv". Jag tackade ja. Därför sitter vi tillbakalutade vid brasan och beundrar utsikten över västra Medelpad vid åttatiden lördagen den 31 maj, sex män i 40-årsåldern. "Fan vad mycket skog det är", säger någon. Frågan är varför vi längtar ut i naturen?

Christoffer och Pessi.

På berget.

Anders

Vi lever på den östra ytterkanten av Tajgan, barrskogsbältet som sveper över norra halvklotet och täcker Skandinavien, Finland, Ryssland och Kanada, som ett mörkgrönt hav. I Medelpad finns bara små öar kvar av den ursprungliga Tajgan. Här har vi den svenska skogsindustrins hjärtland. Visst susar skogarna fortfarande, vi har gott om träd, men vinden viner inte genom grenverken på särskilt många gammelgranar. Träden är unga. Tanken svindlar. Hur såg den här naturen ut före industraliseringen? Antagligen mäktig. Överallt död ved. Lavar. Tusenåriga träd. Enorma stammar. Vid 106:an är det mest fråga om planterad skog. Fortfarande lockar den. Men vi vet att i Sundsvall växte den moderna skogsindustrin fram. Här såg man såg vid såg varthelst man såg när det begav sig. Här såg baggböleriet dagens ljus och här festade träpatronerna för sina nyvunna förmögenheter på konjak och champagne på Knaust, precis som klipparna på Stureplan och Wall Street gör på sina lyxkrogar. Här i Sundsvall fanns kapitalet och den sluga taktiken att lura småbönderna på skogen. Här omvandlade sågverksägarna de månghundraåriga träden först till sågtimmer och sedan till massaved. Här strejkade också sågverksarbetarna redan 1879 för bättre villkor. Där vi sitter på berget växer martallar, som kan ha fått växa naturligt tack vare sin relativa otillgänglighet. Men på sluttningarna nedanför är timret avverkningsmoget. När som helst kan det vara borta. Antagligen kommer en avverkningsanmälan så snart det stormfällda virket från Ivar forslats bort ur skogen och virkespriserna stigit till rätt nivå igen. Då blir träden pengar, men inget blir sig likt igen. Inte på länge. Och den dag då magin är tillbaka så är vi redan döda.

Pessi och Simon.

Blåbärsskogen.

När solen går ner skickar den en reflex från masten på Malungsfluggen som träffar oss på berget samtidigt som guldgul våg av kvällsljus rullar ut över skogshavet ned mot kusten där Njurunda kyrka står som ett riktmärke i jordbruksbygden. Jag tror att svaret på frågan om varför jag längtar ut i naturen finns den bilden. Jag bär på en slags ekologism, en idé om vår ursprungliga plats i skapelsen, är en obotlig naturromantiker som tycker att naturen har ett värde i sig och att vi har en skyldighet att också bevara. Jag brukar tänka att när jag ska dö, så ska jag göra det i en granbacke på våren. Solen ska värma och det ska lukta skog. Där i backen ska jag lägga mig och bli en del av träden. Men det är då det.  

Natt.