Niplöpning i Nipstaden - give it a go!

Om du åker till Sollefteå, så har du inget val. Springer du inte förbi dem, så springer du uppför dem eller nedför dem. Niporna, rasbranterna som formar landskapet där åarna och älvarna skär dujpt genom sand och silt, som Statens geotekniska institut så vackert uttrycker det. Upp till 60 meter höga lutar de sig över iskalla älvvattnet i Nipstaden Sollefteå i nordvästra Ångermanland. Om du är där, så rekommenderar jag att du tar en tur längs vattnet och utforskar skönheten. Jag och Karin var där i söndags. Vi rullade in på Risöns campingplats vid elvatiden. Luften var fortfarande sval, snudd på kylig, som ett tystlåtet norrländskt vemod vilande över trästaden. Medan ekipage med fisketurister packade ihop och började checka ut snörade vi på oss löparskorna och sprang i väg. Först över till södra älvstranden. Där mötte vi andra, som nyligen anlänt från helt andra delar av världen. Att komma hit som flykting från krigszoner i Syrien, Irak, Eritrea och Somalia hit, måste vara en nästan overklig känsla. Därifrån tog vi oss över hängbron till Hågestaön, där jättelika tallar sprider barr över sanden och en känsla av forntid.

Hängbron gungar under löpstegen.

Jättelika tallar sprider barr och en känsla av forntid.

Stigarna är mjuka.

Hamstrings kan bli stela av för mycket kettlebell.

Stigarna är mjuka och tystnaden välkomnande. På tillbakavägen träffade vi en familj vid älvkanten. Dottern i en solstol, mamman halvvägs mot vattnet, pappan med ett fiskespö. När jag sa hej fick jag ett förvånat leende till svar. Samma språk, men helt andra ord. Själv är jag född i Härnösand och var skriven i Gudmundrå församling, Kramfors, när min familj flyttade till Sundsvall. Redan då var näringslivet, som en gång byggts upp kring flottningen, sågverken, träindustrin och sjöfarten på tillbakagång i Ådalen efter blomstringsperioden under 1950-talet och 1960-talet. Arbetsmarknaden var bättre för mina föräldrar tio mil söderut och vi gjorde som många andra, flyttade. Deras flyttlass hade redan rullat söderut en gång från Norrbotten och Västerbotten. När jag numera åker riksväg 90 från Hälledal och vidare mot Kramfors slås jag av naturens skönhet, men också av förfallet. Tomma hus kantar vägen. Flagnande tak. Få verkar vara beredda att låna för att investera i nya. I Bollstabruk är det bara de nyplanterade träden som kantar vägen genom centrum som spirar. Resten verkar döende. Igenbommade skyltfönster. Inga butiker. Framtiden verkar ha flyttat därifrån för länge sedan. Även i Sollefteå finns problem. Befolkningspyramiden liknar ett timglas och är på väg att vändas upp och ned. det börjar bli länge sedan som staden bars upp av sina regementen och stora offentliga verksamheter, men stoltheten verkar leva starkt hos de som bor där. Indignationen är stor över det senaste statliga myndighetsbeslutet att flytta Lantmäteriverket. Sollefteåborna odlar sin stolthet. Orten är inte bara en plats på kartan, utan något som många även bär inom sig. Efter löpningen besöker vi Hallstabergets spa. Hotellet är nyrenoverat. Vi äter och badar bastu. Serveringspersonalen bär vita uniformsjackor med guldgula detaljer. Vi blir bjudna på kaffet, tackar och tar emot. Vi är nästan ensamma tills dess att ett sällskap konferensgäster från Sundsvall anländer. Pengarna rullar in. Kommunens stora ekonomiska insats i anläggningen var kanske för stor, men ändå rimlig. Vad var alternativet? När det förs på tal att kraftbolagen borde betala skatt på de orter där de har kraftverken, så brukar jag argumentera emot. Anledningen är att jag tycker att pengarna ska komma så många som möjligt till del, och det gör de bäst via statskassan, resonerar jag. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på vilken nytta de skulle göra på orter som Sollefteå istället. Där är det nästan bara Eons röda skyltar som blänker.

Österåsens hälsohem, en angelägenhet för Sollefteåborna, men ifrågasatt och med ett stort renoveringsbehov. 

Ett par kilometer utanför centrum står till exempel det landstingsdrivna hälsohemmet i Österåsen och förfaller, tyngt av dålig ekonomi och lika stort renoveringsbehov. Vägen dit är perforerad av tjälskott. Om Eon beskattades på platsen, så skulle en strid ström av pengar rinna in till kommunkassan och jämna ut oddsen inför framtiden. Och i inlandet är framtiden, inte alltid rättvist, alldeles för lätt att måla i mörka färger. Sant är i alla fall att det inte saknas utmaningar, trots allt det fina. I min värld är Sollefteå verkligen en plats värd att utforska. Därför tycker jag att du nästa gång ska välja en hemester och sätta sprätt på pengarna på någon av stans restauranger, istället för att bränna dem på en weekend i Stockholm eller i någon internationell metropol. Varför? Kontakta gärna Fredrik Modin, som försåg oss med en karta över niplöpningen, och garanterat har ett svar. Han har en hemsida som heter Soulefteå - sånt jag gillar med Sollefteå. Jag förstår varför.

Karin vid hopptornet på Hallstaberget med Sollefteå i bakgrunden. Vackert, alltihop.