Nyckelordet är återhämtning när du drabbas av din träningshets

En löpardåre, men ändå inte ett offer för träningshetsen.

Välkommen till endorfinhålan. Vi är några stycken som söker upp den med jämna mellanrum för en ny fix. Minst fyra träningspass i veckan ska det vara. Helst fler, varav långlöpning i terräng över 15 kilometer ska vara ett. Att jag passerat 45 skiter jag i. Träningen är ju bra. Åldern har inte med saken att göra. Eller? Frågan är retorisk. Klart det har med saken att göra. I alla fall om träningen ska vara bra för kroppen istället för dålig. Jag lyssnar på Kropp och själ om "träningshetsen", som du hittar här. Jag gör det på rekommendation av min sambo, Karin. Hon är klok. Redaktionen sätter fingret på att det finns en brytpunkt, där träningen tippar över och blir skadlig istället för hälsobefrämjande. Viss forskning visar till och med att risken för hjärt- och kärlsjukdom ökar om vi går på för hårt. Kardiologen James O´Keefe intervjuas. Han rekommenderar oss att tagga ner till måttliga löprundor efter 50 även om alternativet att sitta i tv-soffan naturligtvis är det sämsta valet. Förmaksflimmer och ökade risker för stroke längre fram i livet nämns som risker för amatörer som i medelåldern plötsligt reser sig upp från kontorsstolen och börjar träna som proffsen. Därför är det naturligtvis befogat att ställa sig frågan - vad håller jag på med? Vad håller vi på med? Jag är själv inne i en period av "träningshets" just nu. Jag har för andra gången på kort tid testat att gå på ett åttaveckorsschema för en tid under 40 på milen. Jag har också deklarerat att det är ett omöjligt mål för mig. Ändå testar jag. Svaret på varför återkommer jag till. Min slutsats efter att ha testat uppläggets första vecka vid två tillfällen är i vart fall att det är för hårt. Att slitaget ökar markant är nästan övertydligt. En ljumske har börjat ömma. Ett knä likaså. Därför är det bara korkat för mig att fullfölja. James O´Keefe tycker vi ska se på oss själva som en bil. Vi slits. Vi ska köras därefter. Klart vi kan dra på i ett veteranbilsrally (min liknelse), men vid 45 är man inte längre Formel 1. Mekanismerna bakom den så kallade träningshetsen är förstås intressanta att undersöka på ett samhällsplan, på en sociologisk nivå. Men jag låter bli den breda samhällsanalysen och försöker rannsaka mig själv istället. Varför håller jag på? Jag är av den bestämda uppfattningen att träning generellt sett är bra (inte så originellt kanske). Jag vill leva länge. Jag vill inte heller ha en kulmage och ser en möjlighet att undvika det genom att träna. Jag har dessutom en stark längtan efter endorfinkicken som träningen ger. Känslan efter ett löppass är sällan dålig, som regel är den mycket bra. Jag är också romantiker. Att röra mig snabbt i naturen ger mig en slags andlig tillfredsställelse. Löpningen kopplar ihop mig med mitt genetiska ursprung. Människan Fredrik får kontakt med djurvärlden. Just den här idén om min plats i naturen hade jag redan som tonåring. Då valde jag att bli miljöaktivist under en period. Jag har också den där lite läskiga läggningen att jag tycker att kroppen ska jobba. Att jag inte tycker att kroppen ska sitta och dega. Jag är inte så stolt över att jag tycker så, men så är det. Idén om att prestera finns även hos mig, men jag vill ändå tona ned det momentet. Egentligen är det skit samma vilken tid jag gör på milen. Att jag ändå testat åttaveckorsschemat hänger ihop med att jag ska springa Indalsledenloppet. Jag erkänner villigt att jag förstås är sugen på att se vad jag klarar på en mil asfalt, även om jag helst vill vara i skogen. Vid 45 får man ju inte så många chanser till att visa världen vilken jävel man är på att springa (eller hur va?). I morse passade jag på att springa 800-metersintervaller på Balerdershovs löparoval tillsammans med min kompis Lars. Boxarintervaller, som han kallar dem. Även om ronderna per åttahundering blev 3.20 istället för 3 med mig på banan. I vilket fall, här kommer jag till min punchline. Intervallerna var förbaskat roliga att springa. Och just den känslan bidrar i väldigt hög grad till att jag håller på som jag gör. Och för att klara av att fortsätta så krävs återhämtning. Jag vill påstå att återhämtningen är nyckeln. Utan den leder träningen bort dig från det som är bra och gör den till något dåligt. Kanske en elak skada. Kanske ett förkortat liv. Vad korkat i så fall.