Magi i mars - skarskidåkning i Huljetrakten

Samtidigt är det ju också så, att det mesta av friluftslivet bara är en förevändning för att komma ut och fika.

Att åka skidor på skare är ett nöje som plötsligt bara kommer till oss som bor norr om Dalälven. Serverad på ett fat. Brygd av varma dagar och kalla nätter. Skogen blir aldrig tillgängligare än då. Helt fantastiskt, kort sagt. En film är en film, och en mobilfilm är en mobilfilm, men kanske förmedlar det du kan titta på här ändå en gnutta av känslan som vi upplevde i Huljentrakten i dag. Fyra timmar magi och lite snubbel över grenar och annat som låg i vägen innan vi hittade den rätta myren.

 

Sundsvall är inte alls "klart sämst i hela landet"

Efter junior-SM på skidor vilar lugnet över Ängen, Södra bergets hjärta. Känslan på skidstadion på söndagseftermiddagen var väldigt lik den känsla man kan ha på badstranden en sensommardag i september. Lite tidigare på dagen passade Karin på att suga i sig sol på Norra berget. Kvalitet.

 Solen går ner en sådan här dag också, över goda och onda. Vårvintern bjöd på några av sina bästa ögonblick i Sundsvall. Mina influensalungor fick en friskluftschock samtidigt som min vinterbleka hud lapade i sig sol och D-vitaminsystemet gick i spinn. Sidsjö Winter Race var precis så kul som jag trodde att det skulle vara. Hade svårt att stå still före start, lite som en 45-årig kalv på väg ut på grönbete. Rörde mig sedan de båda varven runt banan i modest fart. Försökte njuta och undvika blodsmak i munnen. Och det gick bra.

Vid sidan om den sköna inramningen, med pimpelfisket på isen, flanörerna runt sjön och folklivet i Sidsjöbacken, så var det en grej som gladde mig särskilt mycket i dag - samarbetet mellan Sidsjö Winter Race och eldsjälarna bakom Sidsjöloppet och Sidsjödagen, Internationella föreningen och då framför allt idésprutan Raage Shirwa. Internationella stod för tekniken, det hembyggda digitala tidtagningssystemet. På mitt avstånd från arrangemanget kan jag inte utvärdera funktionaliteten, men samarbetet inspirerar. Jag tror stenhårt på idén att löpningen avdramatiserar mötet mellan människor och bidrar till att utveckla och fördjupa relationer. Något händer när vi flåsar runt tillsammans. Vi mjuknar och börjar prata. Jag hoppas, och ska göra vad jag kan, för att bidra. Banan i sig var dessutom till lika delar hård och kul - fixad av Pessi Liukkonen och Simon Meurling.

Jag invigde löparsäsongen 2015 i shorts och toppluva. Foto: Sidsjö Winter Race.

 En grej som jag tycker var mindre bra i helgen var en sur rubbe i lokaltidningen (där jag jobbar) om att Sundsvall minsann är "klart sämst i hela landet". På vad? Jo, kommunen ökade bara med inte fullt 400 invånare i fjol, vilket var sämre än 19 av de 20 andra största svenska kommunerna. Eh? Vad är nytt med det? Och vad då "sämst"? Att vi har färre inflyttare och proportionellt sett färre skattebetalare i åldern mellan gamling och barn gör oss inte "sämst". Möjligtvis befolkningstillväxten, i jämförelse med 19 av 290 svenska kommuner. Skatteintäkterna blir däremot lägre, samtidigt som utgifterna blir lite högre. Jag tycker det är synd att artikeln inte fördjupar och förklarar, utan att lusten att sätta "sämst-vinkeln" vinner. Här finns historiska, geografiska och strukturella frågor att bita tag i. Är det ens ett problem? "Sämst", duger inte som vinkel. Själv njöt jag och tusentals andra av de kvaliteter som den här staden har - vid Sidsjön, i slalombacken (en av de fyra), på Norra berget och i spåren runt Södra berget där junior-SM just packat ihop efter en fantastiskt tävlingsvecka. Här pratar vi om friluftsliv av hög kvalitet på någon kilometers avstånd från Stora torget. Jag gillar det. Kvaliteterna är dessutom betydligt fler än så, men det tar vi någon annan gång.

Kluckande och väsningar i skogen

Anders Erlandsson - direkt från skogen.

Min sambo tyckte att mitt senaste blogginlägg om stjärnskådning var "gulligt". Jag vet inte hur jag ska tolka det. Djupsinnigt och personligt, tänkte jag. Eller intressant. Men gulligt? Får nog koppla upp mig mot livet på jorden igen. En grej jag önskar att jag hade varit med om och sedan fått berätta om, gjorde en bekant tidgare i veckan. Skarskidåkning. Jag tror att Anders sov över där i skogen också. Vi är många som borde bryta vardagen med sånt emellanåt. Att sova över i skogen en vårvinternatt ger perspektiv. Ni ser ju själva. Han fick kanske lyssna till kluckandet och väsningarna från spelande orrar och tjädrar genom tältduken. Vaknade han till ett isande rävskrik, som bröt tystnaden i vårvinternatten? En annan sak som tål att upprepas är att det snart är dags för årets första lopp också. På söndag är det Sidsjön Winter Race. Själv har jag en mer än efterhängsen rethosta, som kvaddat konditionsträningen för mig de senaste veckorna. Formen är inte god, men nu skiter jag i viruset. Jag ska vara med. Klart ni också ska det.

Stjärnor på himlen och i spåren

While we are sleeping........ by Rudigier #Canada pic.twitter.com/gLQJ2IkBbI
— Gabriele Corno (@Gabriele_Corno) 22 februari 2015

Stjärnor. Vi har många sorter. Somliga tror sig vara det, andra är det på meriter, och så har vi de riktiga stjärnorna. Vårvintern är stjärnskådningens tid. Både i skidspåren och på himlen. Själv föredrar jag, tro det eller ej,  att titta på den senare. Himlen öppnar sin glittrande skatt i mars då stjärnorna lyser extra klart mot den sammetsblå bakgrunden. Mörkret är på reträtt. Spegelbilden finns på hösten. Jag och min yngsta dotter hade en av våra bästa stjärnskådarnätter en varm oktoberkväll i höstas. Vi rullade ut en filt, la oss på rygg, tittade och drömde oss bort. Hon älskar de grekiska sagorna om gudarna på himlavalvet. Vi letade efter stjärnbilderna och så somnade hon på min arm. Jag låg kvar och ville inte kliva upp. När jag såg bilden, som du ser högst upp på sidan, så kände jag att jag att jag ville berätta mer om känslan jag hade där på filten. Berätta för att minnas. Som att kosmos för var och en av oss för att vi ska förundras över livet. Märkligast av allt med detta vackra och supermärkliga universum är nog dess ursprung. Jag har nyss slagit ihop pärmarna på kosmologen Lawrence Krauss bok "Universum ur ingenting" och tror mig veta en gnutta mer. Ursprunget är nämligen ingenting alls. Och vad är det? Jo, typ en plats utan tid och rum. Inte mycket mer än all energi i en liten prick. Hur stor är oklart. Detta ingenting kan sedan blåsa upp sig till ett svindlande universum på en bråkdel av en sekund och, som om det inte räcker, fortsätta accelerera i allt högre takt mot ett tillstånd då universum blir helt platt. En dag kommer vi alltså inte att se stjärnorna längre, konstaterar Krauss. Universum är drygt 13 miljarder år och tack och lov dröjer detta stjärnlösa tillstånd och eviga mörker ytterligare några miljarder år. Jag kan ju inte säga att jag förstår det här och ännu mer bisarr blir den här inflationsteorin när den kompletteras med idén om multiversum, det vill säga möjligheten att ett oändligt antal universum existerar samtidigt, vart och ett med sina egna förutsättningar och naturlagar, som styr deras existens. Här har vi nog det verkliga problemet med Krauss bok. För att berätta om kosmos, som kosmologerna förklarar det, krävs ett stort mått av illusionskonst. Att förstå vad en plats utan tid och rum är går inte riktigt. Vårt medvetande, vad nu det är för något, är inte disponerat för att bygga en logisk modell av något som saknar de fundamentala förutsättningarna för vår egen existens. Däremot går det att räkna på kosmos med hjälp av matematik. Problemet är, som sagt, att begripliggörandet av matematiken kräver ett illusionsnummer. Kosmos går inte att förstå utifrån sina egna förutsättningar. Bara tanken på att det utöver själva kosmos skulle finnas en utomstående skapare till alltihop känns mer bisarr. Då är det betydligt enklare att förstå hur någon kan åka Vasaloppet på fyra timmar, trots omöjligt slaskföre. Själv gillar jag ändå idén om multiversum, som ger fantasin om livets oändliga möjligheter god näring. Min egen tro finns nog där, och i naturen.