Stjärnor. Vi har många sorter. Somliga tror sig vara det, andra är det på meriter, och så har vi de riktiga stjärnorna. Vårvintern är stjärnskådningens tid. Både i skidspåren och på himlen. Själv föredrar jag, tro det eller ej, att titta på den senare. Himlen öppnar sin glittrande skatt i mars då stjärnorna lyser extra klart mot den sammetsblå bakgrunden. Mörkret är på reträtt. Spegelbilden finns på hösten. Jag och min yngsta dotter hade en av våra bästa stjärnskådarnätter en varm oktoberkväll i höstas. Vi rullade ut en filt, la oss på rygg, tittade och drömde oss bort. Hon älskar de grekiska sagorna om gudarna på himlavalvet. Vi letade efter stjärnbilderna och så somnade hon på min arm. Jag låg kvar och ville inte kliva upp. När jag såg bilden, som du ser högst upp på sidan, så kände jag att jag att jag ville berätta mer om känslan jag hade där på filten. Berätta för att minnas. Som att kosmos för var och en av oss för att vi ska förundras över livet. Märkligast av allt med detta vackra och supermärkliga universum är nog dess ursprung. Jag har nyss slagit ihop
pärmarna på kosmologen Lawrence Krauss bok "Universum ur ingenting" och tror mig veta en gnutta mer. Ursprunget är nämligen ingenting alls. Och vad är det? Jo, typ en plats utan tid och rum. Inte mycket mer än all energi i en liten prick. Hur stor är oklart. Detta ingenting kan sedan blåsa upp sig till ett svindlande universum på en bråkdel av en sekund och, som om det inte räcker, fortsätta accelerera i allt högre takt mot ett tillstånd då universum blir helt platt. En dag kommer vi alltså inte att se stjärnorna längre, konstaterar Krauss. Universum är drygt 13 miljarder år och tack och lov dröjer detta stjärnlösa tillstånd och eviga mörker ytterligare några miljarder år. Jag kan ju inte säga att jag förstår det här och ännu mer bisarr blir den här inflationsteorin när den kompletteras med idén om multiversum, det vill säga möjligheten att ett oändligt antal universum existerar samtidigt, vart och ett med sina egna förutsättningar och naturlagar, som styr deras existens. Här har vi nog det verkliga problemet med Krauss bok. För att berätta om kosmos, som kosmologerna förklarar det, krävs ett stort mått av illusionskonst. Att förstå vad en plats utan tid och rum är går inte riktigt. Vårt medvetande, vad nu det är för något, är inte disponerat för att bygga en logisk modell av något som saknar de fundamentala förutsättningarna för vår egen existens. Däremot går det att räkna på kosmos med hjälp av matematik. Problemet är, som sagt, att begripliggörandet av matematiken kräver ett illusionsnummer. Kosmos går inte att förstå utifrån sina egna förutsättningar. Bara tanken på att det utöver själva kosmos skulle finnas en utomstående skapare till alltihop känns mer bisarr. Då är det betydligt enklare att förstå hur någon kan åka Vasaloppet på fyra timmar, trots omöjligt slaskföre. Själv gillar jag ändå idén om multiversum, som ger fantasin om livets oändliga möjligheter god näring. Min egen tro finns nog där, och i naturen.