SUNDSVALLS STIGAR: Öppet fjäll 2013 - några tankar och bilder

måndag 5 augusti 2013

Öppet fjäll 2013 - några tankar och bilder

Bra start med gröt och anteckningar.

Bra avslutning på plats 63.

Om det hade varit ett maraton, så hade vi varit framme nu. När jag passerar 42 kilometer så önskar jag att jag har någon att säga det till. Nu passerar jag skylten ensam med värkande ben. Farten har ökat de sista tre kilometerna på grusvägen ned mot Vålådalens fjällstation. Jag har krafter kvar, men vågar inte satsa för att gå i kapp löparen framför mig. Jag vill för allt i världen inte ta slut nu. Inte efter att ha sprungit över tre fjäll och tagit mig genom mitt livs mest avancerade terränglopp. Jag har redan ringt familjen och vrålat att jag är på väg mot mål. Med hundra meter kvar vrålar jag igen, men till löparen framför mig. "Vi fixar det här" gastar jag. När vi springer in mot målfållan spanar jag efter mina tre tjejer. Min sambo och mina barn. Jag försöker samtidigt förstå att jag har sprungit 43 kilometer. Jag är förvånad över att det ändå gått så bra. När jag till slut får syn på dem tar jag i vad jag kan för en knappt märkbar spurt, stämplar löparbrickan och kastar armarna upp i luften, som en guldmedaljör på OS. Hur känns det? Tja, som att ta guld på OS gissar jag. Jag har klarat mitt första fjällmaraton och är vädligt, väldigt nöjd. Sex timmar och tio minuter tog det (06.10,55) och jag slutar 63:a. (länk till resultatlistan hittar du här) Före loppet trodde jag att jag skulle kunna springa under sex timmar. Med en slarvig överslagsberäkning, hopfogad av gamla kilometertider från olika långpass och med tillägg av tidsåtgång i form av stopp på vägen och gåfart trodde jag till och med att fem och en halv timme skulle vara möjligt. Kanske är det inte omöjligt heller. Men i lördags satsade jag allt på att ta mig i mål. Inget annat. Med en väderprognos som varslade om ett ovanligt varm sommardag med temperaturer över 25 grader startade jag tidigt. Jag sprang ut sju minuter över sju. Genom hela loppet följde jag sedan regeln om att gå i alla uppförslut, så snart det börjar kännas i benen. Antagligen var det en klok strategi. Men nu blev temperaturen trots allt helt okej, kanske till och med bra, med bara några grader över 20 under större delen av loppet. På toppen av Ottfjället friskade det till och med i med svala vindar. Den kokande hettan, som jag hela tiden väntade på, blåste bort. Osäkerheten gjorde ändå att jag hela tiden höll igen. Värmevarslet förde dessutom med sig det goda att jag hela tiden drack ordentligt med vatten. Jag tror nog att jag drack åtminstone två och en halv liter från min egen vätskebehållare mellan kontrollerna. Dessutom tuggade jag i mig ett paket Dextrosol. När jag stannade vid de tre vätskekontrollerna såg jag till att dricka ytterligare någon liter vatten och energidryck och jag såg till att käka några bananer, en kanelbulle, några tuggor pasta, ett par mindre chokladbollar och en näve chips, som jag toppade med en espresso på den sista vätskekontrollen. Jag tror faktiskt att jag fick i mig allt jag behövde. Jag slapp krampkänningarna, som drabbade många andra löpare där ute. Återhämtningen har dessutom gått riktigt bra. Lite stel i lårmusklerna, men annars känner jag mig helt okej. På vägen försökte jag förstås också att njuta av naturen, även om jag måste erkänna att det mest lustfyllda med loppet var att gå i mål. Att bara få säcka ihop. Att lägga mig ned och ta av mig skorna. Men visst, det är ett fantastiskt vackert lopp. Hoppas att det framgår av bilderna. När jag tänker efter så inser jag samtidigt att det även finns ett annat djup i den här upplevelsen. En dimension, som är lätt att glömma, men som ligger inbäddad i mina sex, ansträngande timmar ute i naturen. Under själva loppet ägnade jag nämligen inte tiden en tanke. Jag tänkte bara på att ta mig fram till nästa vätskekontroll. Att ha allt under kontroll just nu, och att ta mig till nästa delmål. Till skylten vid 30 kilometer eller kaffet vid vindskyddet på Ottfjället vid 35. Jag försökte förstås uppskatta utsikten över Ottsjön, den enorma granskogen vid Sörbottnen eller vilken som helst av de många andra små och stora naturupplevelser som det här loppet bygger på, men liks förbaskat var det mest fokus på att ta mig vidare. Följden av det förhållningssättet är att tiden liksom försvinner. Jag lyckades upphäva den när jag kämpade mig fram där ute på fjällsluttningarna och det är en rätt skön känsla i fjällnaturen. Bara så här i efterhand räknas tiden. Vad alla Medelpadingar kan glädja sig åt då är att det var en löpare från Bergeforsen, som var där ute allra kortast tid. Linus Öberg, som tävlar för Bergeforsens SK, sprang i mål som etta i Öppet fjäll på tiden 4.26, 07. På lördag är det dags för huvudloppet, Axa Fjällmaraton, i samma spår. Då kommer antagligen Linus Öbergs tid att pressas med åtminstone 40 minuter. Här följer några bilder från mitt lopp: