Skönt avslut på 2013

"Klungan", det vill säga Lotta Frisk, Jan-Erik Richnau, Lars Kongsholm, Håkan Nilsson,  Jenny Hedman, Petter Tideström och Christer Rösth.

Löpning i grupp är nog det som utmärker löparboomen på 2010-talet mest, tillsammans med löpartightsen. På 1980-talet var joggning en individuell historia. Nu har många insett att löpning i grupp inte bara är en skön social grej. Gruppen hjälper dessutom till att lyfta träningsprestationen. För en del handlar det om farthållning. För andra motivation. Att sticka ut ett par timmar en gråmulen vinterdag kan kännas segt, men med några vänner i sällskap är det ett nöje. Jag fick äran att testa en ny löparklunga i dag, Klungan kort och gott. Jag gissar att det blir fler turer med det här gänget året som kommer. Här nedan är rundan vi tog i dag. Skön lunk. Gott nytt år allihop!

Nyårskrönikan: Godheten, skogslöpningen och så ett litet skvaller

Gott nytt löparår!

Ett nytt år närmar sig. Dags att summera 2013 och ta pulsen på 2014. Och jag börjar med något helt annat än löpning. Läste nyligen en artikel om att godheten gör comeback. Att empatin kommer tillbaka och knuffar undan egoismen och cynismen som utmärkande drag för nutiden. Önsketänkande eller framtidsspaning?
Under 2013 läste jag själv Empatins tidsålder av bilogen Frans De Waal.  Hans poäng är att vår förmåga att känna in andra individers behov är en konkurrensfördel i evolutionen. Vi är födda som empatiska varelser. Egenskapen delar vi i olika grad med andra däggdjur. Inte minst apor.

Vi kan till och med handla på mellandagsrean utan att slå ihjäl varandra. Kanske är det bevis nog? Vinterns antinazistdemonstrationer, efter händelserna i Kärrtorp, tolkar jag som att framtidsspaningen om godheten ändå är något på spåren.
Så till löpningen. Sundsvalls stigar tog fart under 2013. Hittills har bloggen haft drygt 18000 sidvisningar. En stor del är spam förstås. Men för mig är det ändå en framgång. Nästa år kommer jag att fokusera en hel del på Sundsvall Trail Tour, Sundsvalls nya trailserie. Blir kul.
När jag tittar i kristallkulan ser jag också att skogen kommer att bli en viktigare arena än vägarna för alla Sundsvallslöpare som vill tävla på hemmaplan 2014. Och det trots att Sundsvallsklassikern hellre vill ha ett lopp på asfalt än ett bra traillopp i sin klassiker.
Givetvis kommer alla stormfällda träd efter Ivar att försvåra traillöpningen, men det kommer inte att stoppa oss från att dra åt skogen. Mitt tips: runda rotvältorna.

Under 2013 var förstås Axa Fjällmaraton och Öppet fjäll en av de givna topparna. Att springa 43 kilometer och 1800 höjdmeter gav en ny inblick i löpningens mystik. Min tidsuppfattning löstes upp under drygt sex timmar på fjället. Istället hamnade jag i ett slags transliknande tillstånd. Mycket speciellt. Veckan därpå följde jag Axas eget kungamöte mellan Andreas Svanebo och Anders Kleist  via Twitter. Tempot var extremt från start. Efter drygt tre timmar hade fjällmaran fått en ny kung. Anders Kleist vann dessutom i utklassningsstil. Trots personligt rekord för Andreas Svanbo.
Att springa den nya distansen 49 kilometer i Bydalen 2014 skulle förstås kunna bli en ny höjdpunkt, men dit kommer jag nog inte. Kanske fjällmaran i Sälen? Vi får se vad Karin och jag hittar på.
Tjurruset gjorde jag däremot slut med i oktober. Årets lopp i Tullinge blev en flopp. Inte alls lika kul som 2011 och 2012.

En glad löpare från Härnösand, Emelie Forsberg.

Att Emelie Forsberg dök upp i Drakloppet var förstås också rätt fränt. För henne var det en vanlig träningsrunda. Hon vann damklassen, skänkte stjärnglans åt arrangemanget och skrev en autograf åt min dotter (mig). Under 2013 fick hon sitt definitiva genombrott som internationell löparstjärna. Just nu rankas hon som åttonde kvinna i världen i vertikallöpning av International Skyrunning Federation (ISF).
Skulle Emelie Forsberg dyka upp i Sundsvall den 13 augusti och springa Drakloppet igen, gärna den nya 21 kilometers distansen, så vore det förstås fantastiskt kul. Får hon med sig stallkamraten från Salomon, Kilian Jornet, världens vassaste traillöpare, så vore det hur stort som helst. Enligt uppgift är duon numera ett par.
Vad kan vi vänta oss mer av 2014? Hur mycket som helst förstås. Den 15 november kommer till exempel End of Season Trail Unplugged tillbaka. Att arrangera loppet tillsammans med Lars Martinsson var en av de roligaste grejerna 2013. Vi kör på i samma stil 2014: ingen tidtagning, inga diplom, inga vätskekontroller men geggigt och med fullt ös. Efter loppet blir det avslutningsbankett för Sundsvall Trail Tour.

Roger Hugosson planerar
inför Sundsvall Trail Tour.

Ingen har väl missat att det är barvinter just nu. Många längtar efter snön. Själv ser jag fördelarna. Då handlar det inte om att slippa snöskottning eller knäckande elräkningar. Utan skogen är aldrig så tillgänglig för löpning som en vinter som den här. Förutsättningarna för att ta sig fram med dubbade skor är fantastiska. Så ge barvintern en chans. Du kommer att gilla det.
Avslutningsvis vill jag bara påminna om att löparsäsongen 2014 startar på allvar den 9 mars med Sidsjö Winterrace. Loppet är startskottet för Sundsvall Trail Tour. Då återstår bara en sak:
Gott Nytt Löparår!

Barvinter. Löpningen funkar utmärkt med dubbade skor.
Gott nytt år!

Rapport från Södra berget - spårsystemet igenproppat av stormfällda träd

Stormen Ivar har gått mycket hårt åt Södra bergets spårsystem. Vi var tvungna att ömsom hoppa och ömsom krypa för att forcera alla stormfällda träd som proppar igen spåren och stigarna.

Vi börjar med de positiva nyheterna: Varje dag fram till midsommar kommer solen att förbättra sitt läge på himlavalvet. Vi har passerat vintersolståndet och nu blir det bara ljusare. Dessutom är det julafton i morgon. Jag försöker njuta.

Var ute med Running Sundsvall  i går. Säsongspremiär för mig och första skogsrundan sedan vaden pajade i november. Vi  tog en sväng upp mot Södra berget. Sammanlagt 68 minuters löpning i pratfart, inledningsvis i spöregn. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon karta eftersom batteriet dog, men här en kort beskrivning av rundan: Start vid SOK-stugan och sedan uppför Sidsjöbacken, som mest liknar en vertikal skridskobana just nu. Sedan via stigar och spår upp till Ängen och så tillbaka. Jag kan glädja mig åt att vaden höll. Men du, vilken förödelse det är där ute ... Spårsystemet är bitvis helt igenproppat av stormfällda träd. Ivar drog fram med våldsam kraft på Lucianatten. Knäckte skogen. För att ta sig upp till Ängen får man ömsom hoppa och ömsom krypa under stormfällda träd. För att öppna spåren igen kommer det att krävas en massiv röjningsinsats. Antagligen kommer den att ta hela skidsäsongen i anspråk. Det är bara att beklaga. Ute i skogen fick jag ett tips om mer läsning om stormen Ivar. På bloggen fridstaden.outdrr.se berättar Christopher Thörnlund om sin upplevelse från stormnatten - i skogskojan i Stödetrakten. Väl värt att läsa.

Efter två vargavintrar i rad så dominerar regn och is just nu.

Sidsjöbacken liknar mest en vertikal skridskobana. Omöjlig att forcera utan metalldubbar.

Årets mörkaste dygn

Tjälen i skogen är marginell. Marken är mjuk och träden lätta offer för hårda stormbyar.
Foto: Lars Martinsson

Årets kortaste dag närmar sig. Dagen då solen står som lägst på himlen, vintersolståndet. Väderprognosen talar om moln och snöblandat regn. Antagligen kommer det att kännas som att solen aldrig går upp. Jag tänker kliva upp tidigt. Tända en brasa och lyssna på julmusik. Gå all in på julen. Skingra mörkret. Mitt förra inlägg handlade om stormen Ivar. Jag fortsätter på temat här. End of Season Trail fick sin beskärda del. Lars Martinsson var ute och kollade läget tidigare i veckan. Inget plockepinn, men en hel del vindfällen verkar det som. Men det finns ställen där det är värre. Tydligen ska spåren på Klissberget vara riktigt hårt åtgångna. Och spåret för Södra berget runt är tydligen översållat med stormfällda träd. Hårt arbete väntar för röjarna. Så kan det gå.

Solen gick upp i dag också. 

Lördagen den 21 december. Vaknade även den här morgonen. Solen visade sig vid åttatiden och kämpade sig sedan upp bakom Söderholms lada. Himlen rodnade kraftigt för att sedan bli jämngrå. Skådespelet var över på en timme. Solen går ner vid 14-tiden. Vintersolståndet är här. Årets längsta natt tar vid.

Ivar den förskräcklige - stormen skrämmer på fler än ett sätt

Stormen är nyhetsstoff. Förödelse och enskilda tragedier.

Lucianatten 2013 var stjärnklar och den blåsigaste i mannaminne. Det var som om stormen Ivar ville slita av taken och kika ned på oss små människor där vi låg och försökte sova i våra sängar. En sådan natt är svår att glömma. När Ivar slet tag i taknocken, och ruskade huset med nävar av nordatlantisk orkanvind, sneglade jag på katten. Katten tittade åt ett annat håll. Vaksam, med blicken fäst på något osynligt där utanför husknuten. Vad höll egentligen på att hända?

Loppan.

På Luciamorgonen visste vi mer. Jag läste uppdateringar på Facebook om strömavbrott, omkullvräkt skog, krossade fönster, bortblåsta plåttak, demolerade bilar och allmän oreda.I dag vet vi att ingen tidigare storm drabbat Medelpad lika hårt. Något har hänt. Är det effekten av en mänskligt påskyndad klimatförändring vi ser? Enligt SMHI var stormen Dagmar, som slog till mot Mellersta Norrland på annandagen 2011, jämlik med Ivar. Ändå talar både Länsstyrelsen och kraftbolaget Eon och SCA om att Ivar var värre. Mellan 4,5 miljoner och 6,5 miljoner kubikmeter skog antas ha fällts av vinden. Träden som Dagmar vräkte omkull, och som delvis fortfarande ligger kvar ute i markerna, får alltså sällskap av en enorm mängd till. Hundratals små skogsägare finns med på listan över drabbade. Under Lucianatten 2013 blev även mellan 10 000 och 15 000 hushåll bortkopplade från omvärlden och kunde inte nå larmnumret 112. Ett par tusen hushåll är fortfarande utan ström. En del av dem kan inte räkna med att få tillbaka den på en vecka. Kanske dröjer det längre.

Klicka här för att se filmen om stormskadorna efter Ivar.

Globalt sett är samtidigt både Dagmar och Ivar små problem. Till och med bagateller om de jämförs med supertyfonen på Filippinerna, som orsakade monumental förödelse för bara någon månad sedan. Supertyfonen var ett oväder utan motstycke och lämnade död och monumental förödelse efter sig där den dragit fram. Ändå är Dagmar och Ivar, med våra mått mätt, tillräckligt allvarliga. När vitala samhällsfunktioner slås ut och människor löper risk att hamna i allvarlig fara, då är stormen på riktigt. På Spikarna, Alnö, beräknas vindbyarna ha nått upp till orkanstyrka, strax under 33 meter per sekund,på Lucianatten. I västra Medelpad slog Ivar det gamla vindrekordet och vindbyar på 25 meter per sekund noterades i bland annat Torpshammar. Och klockan två på natten registrerade väderstationen på Midlanda vindbyar på 27 meter per sekund. Just då sov jag och katten, men jag gissar att Ivar slet med samma kraft i vårat hus. I dag intervjuade jag Lars Högberg, regionchef för Eon. Han visade mig och andra representanter för de lokala medierna hur uppröjningsarbetet fortskrider i Njurunda. Jag frågade bland annat varför Eon inte gräver ned ledningarna i högre grad? Lars Högberg konstaterade att det kostar att gräva, att det finns enorma mängder ledningar och att nedgrävning också har nackdelar. Han berättade även att Eon nu kommer att utvärdera den stormiga hösten och vintern 2013. Ivar var den fjärde stormen på kort tid i landet. I Norrland slog Hilde till så sent som i november. Sedan brakade Sven och Simone in över södra Sverige.

Så här sammanfattar SMHI den stormiga hösten och vintern 2013.

Eon har tills nu kalkylerat med att enstaka träd ska blåsa omkull och klippa eldtrömmen. inte hela skogar. Vädersystemen som skapar stormarna finns ute i Nordatlanten. Samtidigt som vi har haft en mild och ostadig höst så har vintern tydligen varit stabil i södra Europa och det här hänger tydligen ihop. Det nya är att det plötsligt drar in våldsamma oväder även över Norrland vintertid, ungefär som att kylan retirerat och vi fått de sydligare breddgradernas varmare vintrar uppe hos oss. Jag oroar mig för att det vi nu ser är det som klimatforskarna varnat för i decennier. Att det är vädermässiga konsekvenser av den globala uppvärmningen, som i sin tur beror på vår ohämmade fossilförbränning. Här har vi en mänsklig utmaning. Förhoppningsvis finns det en lösning där ute i decembernatten.

Jag skiter i om det ömmar lite

Jag är journalist. En person som får betalt för att ta reda på sådant som vanligt folk inte har tid att ta reda på men behöver få veta. Ibland tänker jag att jag inte sköter uppdraget som jag borde. Tyvärr är det sant. Tiden går åt till annat. Sådana är produktionsvillkoren. Efter en dag med teknik som gett sig fan på att inte fungera och andra orsaker till frustration så kändes det skönt att springa rakt ut snöstormen på torsdagskvällen. Vaden som sabbat den senaste månadens löpning ömmade en smula under de första tio minuterna, men kändes okej när den blev varm. Kanske får jag leva med den här lilla skavanken? Jag är ändå 44 och borde ju ha något att klaga på. Lite kroppslig smärta. Att leva smärtfritt är en ynnest. Ett undantag från regeln. Tänk vilken smärta folk levde med på päråkrarna i Norrland förr i tiden. Ett kroniskt tillstånd av hunger, muskelsmärta, kyla, insektsbett, svårmod och sjukdomar av olika slag. Ingen tid till vila och ingen annan lindring än stark tro, andliga sånger och sprit. Jag tror att jag låter bli att bry mig om det ömmar lite. På tal om smärta. I dag är det ju också Nelson Mandelas dödsdag. Vilken människa. Vilken hjälte. 95 år blev han. Noterar även att gänget bakom Drakloppet spikat bansträckningen för 21 kilometer. Ser fram emot hela kartan  Ska komma inom kort.

Ännu en runda runt stan.