Konsten att plåga sig med glädje

#31 #blogg100
Jag brukar säga till mig själv att det ska vara roligt att träna. Har man passerat 40 och saknar idrottskarriär att vårda så finns det liksom ingen anledning att överdriva. Det betyder inte min träning styrs av lustimpulser. Jag är plikttrogen när det gäller fysisk aktivitet och vill helst svettas varje dag. Därmed inte sagt att jag måste träna varje dag. Det kan funka med att cykla till jobbet eller skotta snö. Åtminstone locka fram lite svett. Att röra på mig varje dag är liksom grunden. Får jag inte det så blir jag missmodig. Okej med en lördag, men helst inte några dagar i rad. Kroppen bryr sig kanske inte. Det är mer en mental grej. En slags tvångsmässighet som jag gärna lever med. Vi kan säga att min grundnivå ligger där. Utöver det brukar jag försöka få tillett par ordentliga träningspass i veckan. Gärna ett par löppass. Helst något eller några pass i gymmet. På vintern åker jag gärna skidor. På sommaren cykel. Då får träningen gärna vara fysiskt plågsam. Vad jag försöker undvika är att begå våld på mig själv mentalt. Det återkopplar till första meningen i den här lilla utläggningen. Jag tror att det kan slå tillbaka på längre sikt om träningen blir för tvångsmässig. För att illustrera vad jag menar så kan jag ta i dag som ett exempel. Ute har det varit ett fullkomligt strålande marsväder. En sådan där vårvinterdag som liksom skriker till en att gå ut, fånga lite sol och andas frisk luft. Men, eftersom jag jobbat kväll tre dagar i rad och varit uppe med tuppen, så känner jag mig väldigt trött. Kroppen har liksom helst velat ligga ner. En önskan som inte delas fullt ut av mitt psyke, som gärna kunnat tänka sig ryggläge mot en solvägg med en kopp kaffe eller nåt sånt. Min lite mildare form av tvångsmässighet, den som säger åt mig att jag måste svettas lite varje dag, skickade ändå ut mig i skidspåret på Södra berget. Där passerades jag omedelbart av en åkare i uppenbart god form. Jag ryckte till och försökte jaga efter, men insåg snabbt att det var helt hopplöst. Istället lugnade jag ned mig fortsatte Hotellslingan i lugnt tempo. Resultatet blev knappt sex kilometer. Ganska fjuttigt, men en helt perfekt runda. Jag hade ju liksom ingen anledning att överdriva. Jag fick sol, frisk luft och svettades lite. Mitt stukade knä fick röra sig. Kanske är jag utvilad i helgen och då kan jag plåga mig med glädje istället. Hoppas jag.