torsdag 27 juni 2013

En kamelpuckel till mig

Mitt liv som kamel.
Har blivit med Camelbak. Sökte runt på nätet och i stans affärer och hamnade till slut på Sundsvalls, i mitt tycke bästa Outdoorbutik, Wått &Torrt Friluftsbutiken. Planen var att köpa en Osprey Talon, bäst i test i Runner's World. Nu var det bara Wått & Tårrt som hade säcken i butik. En möjlighet att prova alltså. Dessutom hade de några säckar till. Jag provade Talon. Sedan provade jag Camelbak. Då var det liksom inte en fråga längre. Camelbaks säck är mjukare. På min rygg satt den dessutom som hand i handske, eller kanske snarare som puckeln på dromedaren. Fastvuxen. Jämförelsen mellan de båda säckarna är i och för sig orättvis. Talon rymmer betydligt mer än det allra nödvändigaste. Säcken från Camelbak har bara två liters packutrymme när vattenblåsan är full. Då får man ner en kompass, en telefon, en supertunn regnjacka, en tunn underställströja, energikakor och nåt mer som är väldigt litet. Då är säcken optimerad, som ett litet ingenjörstekniskt underverk i textil. Jag hittar sex olika dragkedjor plus en lucka med spänne och dessutom ett specialfack för telefonen där jag nog kommer att stoppa ned kameran. Fantastiskt. Dessutom är Camelbaks logga väldigt snygg, vad nu det har för betydelse. I Talon går det å andra sidan att dessutom få ned ett par extra skor och sex löpartröjor, som Runner's World sammanfattar packningsvolymen, utöver livets nödtorft på ett Fjällmaraton. I siffror rymmer den 11 liter. Så mycket utrymme har jag ingen användning för. Alltså, som sagt, ett enkelt val. Priset på båda säckarna är relativt humant. Wått & Tårrt tog 795 kronor för min. Då fick jag en pratstund med Magnus på köpet.

måndag 24 juni 2013

Fullmåne och asfaltsrally

I brist på bröd äter man limpa, var det någon som sa. I brist på tid för terränglöpning fortsätter jag springa på landsvägen. I går kväll gjorde jag min andra relativt långa vägrunda på en vecka (klicka här för en större bild). På sitt sätt en fantastisk tur. Absolut ingen limpa, men ändå. Under dagen var det högsommarvarmt. Temperaturen hade sjunkit under 20 när jag gav mig i väg vid halvnio. Hög luftfuktighet, och det gillar jag. Jag valde den längre Kvarsättsrundan. Asfalt fram till åtta kilometer. Där viker man av mot Kvarsätt på den gamla byvägen. Från sluttningarna är utsikten milsvid ned mot stan. I går kväll låg ett dis över Sundsvall. Tjocka moln, lager på lager, som en dramatisk fond mot Södra berget med hotellet och den blinkande TV-masten. Kanske var det omständigheterna som gjorde det svårt att hålla tillbaka löparlusten. Jag sprang som en galning. Lite senare på kvällen så visade sig också fullmånen, ovanligt stor dessutom. Jag hade egentligen tänkt mig ett intervallpass i terräng, gärna i en slalombacke, tidigare på dagen. Men tiden rusade iväg, så det blev alltså hög fart på hårt underlag istället. Att jag känner mig i bra form är förstås skönt. Träningseffekten av det här passet är däremot av tveksamt slag. Antagligen tog det mer på knän och fotleder än det gav till resten av kroppen. Kul var det i alla fall med lite asfaltsrally. Idag blir det lite sommarträning i trädgården. I morgon hoppas jag på intervaller. Midsommarhelgen var annars väldigt bra. Inklusive träningsuppehållet. Vi var i Häggdånger hos pappa. Jag och min sambo, min livskamrat, tog en promenad. Vi är såna som gillar att ströva omkring och det här var det enda inslaget av träningskaraktär under själva högtiden. Känslan i naturen är att den redan har tippat över till högsommar. Prästkragar och rödklöver kantar vägarna. Till och smultronen börjar mogna. Vi gick stigen som börjar "bak i berget" och sedan runt sjön Galten.
Häggdånger, midsommardagen 2013.
 Vi pratade om många saker. Själv lade jag ut texten om vilken miljö jag gillar allra bäst att springa i.
Lummig grönska. Svalkande fukt. Mjukt underlag. That´s it.
Visst varierar det, men ändå. Jag tycker väldigt mycket om det här: En mjuk stig i utkanten av lägdan, kantad av hallonsnår och vita björkstammar. Att springa in i den fuktiga svalkan i grönskan vid bäcken. Där är det liksom bara löpargläjde.

onsdag 19 juni 2013

Hej mitt Industriland - löpning efter Sundsvallskusten

Så här kan en runda runt norra Sundsvall se ut (Klicka här för en större bild). Knapp 28 kilometer. Start i Bergsåker och sedan via Huli, Klökan, Birsta, Ljustadalen, Tunadal, Korsta, Ortviken, Heffners, Stenstan, Västa på stan, Granlo och så Selångers IP. Jag behövde lite distanslöpning efter en vecka med förkylning och jobb och kände för att lufsa runt den här rundan, trots asfalten. När jag bodde i Bosvedjan för många år sedan så brukade jag springa runt Tunadal. En lite kortare runda än den här, men liksom kärnan i det hela. Av någon anledning ville jag springa där igen. I alla fall kolla läget. Minnesbilden från den tiden är grå. Jag minns det som en runda tidigt på våren. På Timmervägen dundrade timmerbilarna förbi. På vägrenen virvlade barkresterna runt i vinddraget.
I går var det sol och 20 grader. Försommar med doftorgier i trädgårdarna där tjocka klasar med blommor hänger i syrénbuskarna. Väder som lyfter den annars ganska dystra industrikusten. Medelpadskusten är en av de mest industrialiserade kustremsorna vi har i landet. Från Njurundabommen i söder till Söråker i norr är fabrikerna som trädda på ett snöre. Vissa nedlagda, med huskroppar kvar som monument över industrisamhället. Andra i drift. Papper, massa, timmer, aluminium och kemikalier tillverkas och skeppas ut från industrihamnarna. Aluminiumsmältverket Kubal, med sin kilometerlånga ugnshall, står på mark som en gång var en underskön, norrländsk, sandremsa vid foten av Södra berget. Ett stenkast från centrum. I Korsta finns ett av de få gröna undantagen. Där sträcker sig fortfarande odlingslandskapet ned mot vattnet.
Längst ned på den gröna kilen står de omdiskuterade sekelskiftesvillorna, som byggdes av de förmögna träpatronerna, omgivna av frodiga lövträd och akut rivningshotade. Sett ur ett fågelperspektiv är området mindre idylliskt. I norr tränger sig Korstaverkets avfallsförbränningsanläggning och kraftvärmeverk på. I söder avgränsar Ortvikens pappersbruk och ett vindpinat fält sekelskiftesidyllen från industrisamhället. Att springa den här rundan blir en tur genom kontraster. När jag genar nedanför Ortvikens herrgård, tar jag fel väg, och får ta ett kliv över ett staket. På andra sidan sitter ett gäng gubbar. De verkar ha sänkt ett par bärs. Gubbgänget visar på något sätt att det här är en gammal arbetarstadsdel. En bit bort ligger några rostiga båtar på landbacken. En igenvuxen fotbollsplan bidrar till känslan av att den här markplätten är bortglömd av de flesta. En dovt buller hörs från fabriken. Stigen, som följer efter gubbarna, är annars den bästa på hela rundan och slingrar sig längs strandkanten från herrgården till småbåtshamnen.
Sedan är det stopp. Från gamla Vin & Sprit är det asfalt, grus och betong, byggarbetsplatser och rivningsområden, hela vägen in till stan. Största behållningen är brobygget.

När Sundsvallsbron är klar blir det förstås annorlunda. Om planerna på den nya, kretsloppsanpassade stadsdelen på Norra kajen materialiseras, så blir det en till grön plätt på industrikusten. Gärna för mig.

torsdag 13 juni 2013

Hallå asså, dom snor min grej!

Som anställd inom Mittmedia och inte Sveriges Radio kan jag känna mig lite avundsjuk när P4 Västernorrland lägger rabarber på mitt favoritämne. Löparklubben i P4 Morgon är rätt kul emellanåt. Senast gav Susanne Liukkonen handfasta råd om vad som är bra att göra som uppladdning inför ett lopp.
Så kan det se ut i studion då Susanne Liukkonen är där.
Jag har sprungit med henne vid något tillfälle i skogarna runt Sidsjö när Running Sundsvall var i farten. Riktigt vass. Jag fastnar för hennes rekommendation att köra ett riktigt "grispass" två veckor före loppet. Passet ska vara hårdare än loppet. Hon förklarar i och för sig inte varför. Kanske är det för att få upp tävlingstempot? Kanske är det fråga om en mental uppladdning? Känns som ett intressant upplägg ändå. Kan vara svårt vid ett fjällmaraton, men värt att prova vid en kortare distans. Själv kör hon sista långpasset tio till elva dagar före loppet, lägger in ett intervallpass tre till fyra dagar före och vilar sedan - det vill säga joggar cirka 30 minuter med fartökning fram tills dess att det är dags. Helgen som kommer är späckad av lopp i Västernorrland. Indalsledenloppet i Medelpad och Urskogsloppet i Ångermanland och dessutom ett lopp mellan Ånge och Stöde, om jag inte misstar mig. Själv jobbar jag. Min sambo springer Indalsledenloppet med sitt jobblag. Om jag hade varit ledig, så hade jag gjort som Susanne Likukkonen. Sprungit Urskogsloppet. Verkar vara riktigt bra. 19,5 kilometer på vindlande stigar genom solvarmt doftande barrskog och sedan målgång i Björna under marknadsdagen. Jag börjar känna mig sugen på ett lopp, helt enkelt. Senaste vändan jag var ute på var i söndags.

Drygt två mil i skogen runt Södra berget i sällskap med Lars B. Sämre kan man ha det. En fantastiskt fin sommarmorgon. Som vanligt snackade vi en hel del. Mycket löpning. Om fjällmaran i synnerhet. Formen börjar komma, men det är bara lite drygt en och en halv månad kvar nu. Kanske hade det varit bra att springa benen av sig i Björnaskogen? Ett riktigt race före den stora utmaningen. Lite som Susanne Liukkonen  rekommenderar. Hur som helst är det dags att spetsa till träningen. Var på ett cirkelfyspass på Friskis i går som känns riktigt bra i kroppen. Tror på alternativ träning, som ett väsentligt komplement till löpträningen. Styrkan jag behöver för att ta mig 4,2 mil uppför och nedför fjällryggarna hittar jag där. Intervaller och långpass får jag väl också öka en smula. I söndags fotade jag och det tänker jag göra även under fjällmaran. Får se om det blir lika trevligt som här:
Lars B i det gröna.
Jag i motljus.

 


lördag 8 juni 2013

Fredagslöpning mental sanering


Mentalt på rött. Har jobbat morgonpass som webbredaktör och har kopplat på reserven på fredagseftermiddagen. Förr gick redaktören på lokal och tog sig en bläcka. Jag tar en fredagsrunda i naturen istället (Klicka här för en större bild). Tolv kilometer. Benen är stumma när jag häver mig uppför backen mot Selånger kyrka och närmar mig milen. Inte bara hjärnan känns mör efter en sådan här vecka. Jag står på jobbet och fötterna känns klumpiga. Löpningen har effekten jag söker. Krypningarna i kroppen försvinner. Tomhetskänslan, som brukar komma mot slutet av morgonveckan, pyser ut. Kroppens kemi är förunderlig. Löpningen har satt fart på processer som sanerat mig mentalt. Hjärnan är luftad. Tröttheten har flyttat ut i kroppen istället.

Löpning - en mirakelkur

Före.

Efter.
Jag ska inte låtsas vara expert. Jag har faktiskt inte en susning om vad som händer i hjärncellerna under löppasset. För mig räcker det ju egentligen att det händer. Men ändå. Hur går det till? En som verkligen vet mer är Johan Rehnström, som skriver bloggen Hjärnfysik, om hjärnan och löpning. Bloggen är en liten guldgruva. Han skriver att bland annat följande tre mekanismer påverkar hjärnan när vi springer:


Sista meningen kan du läsa en gång till. Löpning sköljer hjärnan. Så känns det ju. Löpningen pumpar upp syrerikt blod i huvudknoppen och tar med sig gammalt skräp därifrån, plack och gamla nyheter. I morgon blir det en riktig långtur. Start klockan 8.30 från Sidsjö.

måndag 3 juni 2013

Sundsvalls mest klassiska stig

Norra bergets trappor måste vara Sundsvalls mest klassiska stig. I alla fall om jag får bestämma. Där har jag gått och sprungit sedan 1980-talet då jag flyttade in till stan från byn där jag växte upp. Utsikten från toppen och lummigheten vid botten är fantastisk. I dag var jag där för att köra intervaller. Fem vändor upp och lika många ned. Totalt 40 minuter inklusive uppvärmning och nedjoggning. Jag vet att Andreas Svanebo, Sundsvalls och Sveriges trailkung, utlyste en tävling i fjol. Hans rekord uppför trapporna är 1 minut och 22 sekunder. Sträckan är 170 meter och 61 höjdmeter. Tid går att registrera på hans hemsida. Min tid uppför trapporna är hemlig, men jag tog i alla fall några bilder som jag gärna delar med mig av:


  






lördag 1 juni 2013

Tusen meter upp i Sundsvall

Sundsvall, Norrlands pärla mellan två ståtliga berg. Eller Sundsvall, en by mellan två kullar. Jag väljer det första. Oavsett vilket du väljer så kommer du inte att ha några problem med att hitta ett fjäll att bestiga med cykel en lördagseftermiddag. Tusen meter går att klämma genom några vändor till hotellet på toppen av Södra berget. Jag fick ett tips på skolan där min yngsta tjej går. En pappa berättade att han skulle cykla intervaller. Han satsar hårt. Vet inte i hur han tänkteg lägga upp intervallerna i detalj, men han berättade att han skulle klättra uppför fem gånger. Möjligtvis hela vägen från stan. I sådana fall blir det betydligt mer än tusen meters stigning. Jag körde mina intervaller med start där den gamla serpentinvägen börjar. Att cykla uppför är jobbigt. Men egentligen var vägen ner jobbigast. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att få punka på framhjulet och ... slå ihjäl sig. Tog det därför ganska lugnt vid de fyra sista utförskörningarna. Känslan jag har i kroppen just nu är att det blev ett väldigt bra ben- och hjärtpass. Jag tycker det är särskilt intressant att det tog så bra i framsidan av underbenen. Den känslan har jag aldrig efter en löptur. Låren fick sig förstås också en omgång. Skönt att pusta ut i hängmattan efteråt.

Ben i behov av vila.